Won’t you help me cure this overload

01Feb10

Aaaaah, the pressure! Jag bloggar lite dåligt, sägs det mig med menande blickar och elaka tungor. Jag vet inte vad som är en lagom frekvens att ha på en blogg, annat än att frekvens generellt inte bör gå före kvalitet (en princip jag uppenbarligen inte alltid håller med tanke på inledningen av detta inlägg).

Nåväl. Ifjol lanserade jag under tidig sommar en idé om att det finns säsonger för tankearbete av olika slag. Jag menade helt enkelt att vintern är en enda stor intellektuell stimulans, medan de varmare månaderna tillhör mjukare sinnen – de som får en att titta ut över en kohage och inte tänka en enda tanke förutom hur vackert livet är. Inte mycket att skriva hem om, således.

Nu rörde sig det inlägget nog mest om att ha en ursäkt för en vid tidpunkten ännu sämre bloggfrekvens än jag har nu. Men principen stämmer.
Det är bara det att saker och ting slår bakut.

Jag finns på Facebook (där jag har 233 vänner), jag finns på Twitter (där jag följer 109 personer/organisationer) och i min RSS-feed finns 39 bloggar (endast bloggar) representerade. Det låter kanske inte så blodigt, särskilt inte om man betänker att Facebooks huvudsyfte knappast rör intellektuell stimulans och att tweets högst får vara 140 tecken långa.

Låt mig alltså måla upp en bild för ert inre:
Det var en helt vanlig lördag då jag reste mig upp ur soffan, tog på skorna och tillbringade ett par timmar i vackert snölandskap. När jag återvände hem och satte mig framför datorn hade jag över tvåhundra nya inlägg att läsa i Twitter. Ett par av dem gick såklart att skumma bort, men rätt många var inte bara intressanta i sig, utan innehöll också länkar till olika artiklar och blogginlägg som verkade läsvärda. En del av dessa artiklar och blogginlägg länkade i sin tur till andra artiklar och blogginlägg och när jag läst färdigt alla dessa texter hade jag 50 nya tweets att ta tag i. Ni förstår ju. Herreminje.

Utanpå allt detta är det också tänkt att jag ska hinna läsa åtminstone lejonparten av de åtta tidskrifter jag prenumererar på, plus morgontidning, en del krönikörer jag följer samt såväl skönlitterära som verklighetsbeskrivande böcker. Som ni märker pratar jag ännu bara om konsumtion av skriftkultur. Lägger man till tv, webb-tv, radio, film, musik – tanken svindlar, gör den inte? Att umgås med verkliga människor (sådana som finns IRL), äta, sova och träna – glöm det! Eller, det kan och vill man ju inte. Men det är tajt med tid.

Så. För att knyta ihop den här självömkande säcken till slut då: det är inte lättare att hålla en bra uppdatering på sin blogg om vintern än vad det är om sommaren. På sommaren är huvudet tomt, på vintern alldeles överbelastat. Det kommer inte alltid ut något tänkvärt.

Men bara för att man inte har något att säga innebär det inte att man inget får sagt.
Det är denna texten ett utmärkt exempel på.

Filed under: Uncategorized   |  2 Comments

Jag älskar min tidning

29Jan10

Jag var inte många år gammal när jag första gången, med ett fast grepp om min pappas byxben, steg in i den skinndoftande hissen i Sydsvenskans skrapa på Segevång. Jag minns den så tydligt, vandringen genom lokaler färgade av lysrörens skarpa sken, gubbarna som satt vid sina skrivbord och snackade glatt med den blyga lilla flickan som där och då bestämde sig för att bli journalist när hon en gång vuxit upp.

Nå, journalist blev jag – och till Sydsvenskan kom jag, men till andra våningen istället för tredje och till annonsavdelningen istället för redaktionen. I tio år gick jag in genom glasdörrarna till det höga huset med loggan på toppen och jag tror att oavsett var du gör din arbetsinsats på en tidning så är pulsen speciell, känslan unik – eller också är det bara jag som har den läggningen. Jag älskar tidningsbranschen, jag älskar människorna som jobbar i den – och speciellt har jag en livslång och djup kärlek till Sydsvenskan i sig.

På senare år har också Sydsvenskan blivit vad jag upplever som väldigt mycket bättre. Spänstigare. Delvis handlar det om mycket lyckade och i vissa fall ganska vågade rekryteringar och utnämningar som skjutsat fram tidningen i framkant istället för ängsligt betraktande från sidan. Redan att befordra dåvarande kulturchefen Daniel Sandström till chefredaktör var smart – internt, ungt och kompetent skickade rätt signaler både utåt och inåt. Att göra Rakel Chukri till Sandströms efterträdare på kulturen var i sammanhanget logiskt och visade dessutom på en förmåga att lyfta fram och profilera kompetenta kvinnliga medarbetare – journalistprisvinnande Kinga Sandén är ännu ett exempel på det, liksom samarbetet med Lisa Förare Winbladh.

När Åke Stolt gick i pension valde Sydsvenskan att satsa på då 25-åriga Anja Gatu som ny sportkrönikör – ett i den reaktionära sportens värld omtvistat beslut. Men Gatu har tillfört en ny dimension till sportsidorna genom att våga lämna den trånga resultatvärlden och istället också belysa det bredare perspektivet med idrottens påverkan i samhället och dess strukturer.

Idag utsågs Anja Gatu också till ny sportchef (då Max Wiman lämnar posten för att ägna mer tid åt skrivandet). Jag blir så himla glad. För att man vågar, för att det är dags för sportsidorna att helt och fullt följa med in i ett nytt århundrade – och för att jag verkligen tror att det går att göra så mycket mer av just bevakningen av idrott. Anja Gatu säger själv i en intervju att redaktionen ska våga vara både nördig och bred, både resultatrapporterande och samhällsbelysande – och jag tycker det känns som en mycket lovande framtid, med stora chanser att nå många av dem som normalt inte läser sportsidorna, samtidigt som vi som gärna grottar ner oss i tabeller och sportskrönor får behålla det vi älskar mest.

Det är den 29 januari 2010 och sportchefutnämningen av Anja Gatu andas framtid, ambition och lust.

Då är det klart att ett gammalt Sydsvenskan-hjärta klappar extra hårt.

Filed under: Uncategorized   |  1 Comment

Tänkvärt kring könsöverskridande inom idrotten

29Jan10

Anja Gatu har i Sydsvenskan den senaste veckan haft en artikelserie som presenterat paneldeltagarna i den diskussionskväll på Malmö Högskola som rörde inter- och transsexuella personer inom idrottsrörelsen. Det var två tänkvärda timmar, på många sätt.

Bakgrunden, eller idén till serien, föddes enligt Gatu då Caster Semenya vann sitt överlägsna VM-guld på 800 meter i Berlin 2009. Rubrikerna världen över handlade om huruvida Semenya överhuvudtaget kunde betraktas som kvinna, konkurrenterna uttalade sig om att hon aldrig skulle klara könstestet (som avskaffades som regel av Internationella Friidrottsförbundet 1992 men genomförs i enstaka fall) och tonen handlade om fusk och orättvisor.

Caster Semenya är intersexuell.

Grundläggande biologi: alla barn har från början en så kallad odifferentierad gonad (könskörtel). Om barnet bär på SRY-gener bildas testiklar – som startar en process som dels, genom testosteron, bildar yttre och inre manliga könsorgan och dels, genom AMH (Anti-Müller Hormon) motarbetar kvinnliga organ såsom äggstockar. Om störningar inträffar i den processen kan barnet födas som intersexuell (det finns dock flera orsaker, både kromosomala och hormoniella). Exempelvis om testikeln bildas men inte producerar testosteron, utvecklas inga manliga könsorgan – men AMH träder likafullt in och motarbetar de kvinnliga. Barnet är intersexuellt, som i fallet med paneldeltagande Christina Nordström.

Eftersom alla barn enligt lag ska könsbestämmas (stanna till en stund här och fundera över detta grundläggande faktum), måste man välja ett av de två kön som för närvarande finns definierade. Avgörande är ofta då hur stora könsorganen är. Är penisen (om den utvecklats alls) kortare än 2,5 cm har man historiskt valt att operera barnet till en flicka, eftersom det anses vara ett lättare kirurgiskt ingrepp. I en del fall upptäcks inte intersexualitet förrän i puberteten. Fenomenet är inte vanligt, olika statistik säger olika, men i Sverige talas det totalt om ca ett intersexuellt barn på 10.000.

Så långt alltså grundläggande. I Caster Semenyas fall producerar hennes kropp ovanligt höga halter av testosteron, som är prestationshöjande. Men hade hon blivit världens bäste utan att också ha talang, teknik och en otrolig vilja och mental styrka? Knappast. Förtar de resultatmässigt biologiska fördelarna hennes prestation? Nej. I så fall måste vi i samma andetag förminska prestationen hos långa höjdhoppare eller explosiva sprinters. Vi har alla olika fysiska förutsättningar. Någon i publiken under diskussionskvällen undrade varför vi inte i konsekvensens namn också diskuterar den grupp av män som har naturligt förhöjda halter av testosteron – har inte också dessa en fördel gentemot sina konkurrenter?

I Sverige idrottar man som man eller kvinna beroende på sitt personnummer och för att byta juridiskt kön krävs dels utlåtande från psykiater (det tar ett par år), dels att man levt fullt ut som det kön man har som könsidentitet (vi skiljer på könsroll och känslomässig könsidentitet) och dels att man genomgått sterilisering (detta är på väg att ändras och har kraftigt kritiserats av Europarådet såsom brott mot mänskliga rättigheter). Enligt IOK (Internationella olympiska kommittén, ursäkta alla parenteser) måste man dock ha genomgått en underlivsoperation för att få tävla inom sitt nya kön, något som gör det svårt för många transsexuella män – där en operation inte är vanlig eftersom det anses svårt att få ett lyckat resultat.

Så långt biologi och regler. Men de stora mönstren, då? I början av kvällen undrade Anja Gatu vad publiken uppfattade som förutsättningar för kvinnlighet. På frågan om man kan vara två meter och kvinna var alla överens om ett ja. Utan äggstockar likaså. På frågan om man kan ha testiklar men ändå vara kvinna var svaren betydligt grumligare – liksom huruvida det är okej att ha en y-kromosom.

Frågan är intressant och svaret tål att tänkas på – liksom var detta (uppenbarligen så starka) behov att göra uppdelningen alls föddes och varför det så ihärdigt eldas på. I idrotten diskuteras frågan utifrån det faktum att intersexualitet kan ge fördelar i form av muskelmassa och snabbhet, men varför görs uppdelningen redan i tidig ålder? Varför är inte alla barn samlade i en stor träningsgrupp i alla sporter – fram tills att fysiken börjar spela roll i tonåren? Enligt kvällens representant från Riksidrottsstyrelsen, Leif Larsson, är detta så sakteliga på väg att ändras och det kan man ju bara applådera.

Det finns inga kända exempel på intersexuella elitidrottare i Sverige, eftersom västvärlden oftast diagnostiserar och behandlar symptomen tidigt. Alla som framkommit har haft sitt ursprung i u-länder. Dock, vilket Christina Nordström påpekade – hur gör man med dem som inte vill behandlas? Med dem som inte ser en anledning att välja, som betraktar sig och identifierar sig som ett tredje kön, ett mittemellan? Ska de inte släppas in i idrottsvärlden? Vi borde säga ”jo, självklart”, men skriverierna och reaktionerna runt Caster Semenya skvallrar om annat.

I samband med artiklarna skickade Sydsvenskan också ut en enkät till 600 skånska föreningar. 70 av dem svarade. Mönstret, som de många som inte hörde av sig får sägas understryka, är att frågan om inter- och transsexuella inom idrotten är en icke-fråga, något som inte existerar och därför inte behöver diskuteras. Liksom fallet är vad det gäller homosexualitet inom ishockey och för all del många andra idrotter, kan tänkas. Men den synliga frånvaron av problemen betyder ju knappast att de inte finns – antingen vill man inte erkänna sin könsidentitet/-roll eller också väljer man bort idrotten helt och hållet. Oavsett vilket så utgör det ett problem och problem måste diskuteras. Ledare måste utbildas och kunna förmedla en linje av acceptans och öppenhet i de historiskt så jargongfyllda omklädningsrummen.

Den här diskussionen kan förstås göras hur stor som helst. Jag återvänder till Anja Gatus frågor om vad som betraktas som kvinnliga förutsättningar – och tänker på vad RFSL:s Maria Sundin konstaterade: det värsta med vad som hände Caster Semenya var själva kränkningen, att man inte respekterade hennes könsidentitet. En identitet kan man inte testa fram eller ifrågasätta. Den är ens egen.

Kvinnor och män, homosexuella, transsexuella, intersexuella – är vi inte mogna för ett samtal nu, en filosofi, en öppen famn, ett större perspektiv? Är vi inte mogna att välja respekt framför misstro och smädelse?

Vad säger ni, därute? Ni som är verklighetens folk?

Diskussionskvällen filmades för sydsvenskan.se och finns här.
Anja Gatu skrev en läsvärd krönika om Caster Semenya i september 2009, finns här.

Filed under: Uncategorized   |  3 Comments

Om sorg och saknad

11Jan10

En av mina äldsta och bästa vänner har precis förlorat sin mamma. Alldeles för tidigt och alldeles orättvist tog hon farväl och nu tvingas min vän gå igenom en känslostorm jag svårligen ens kan föreställa mig. Jag vet inte vad det är att älska sitt barn mer än livet självt för jag har inget, men jag vet vad det är att älska en förälder. Att mista en – jag vet inte vad jag ska likna det vid. Men det skulle ha något med hjärtat och dess kammare att göra.

Den var inte helt oväntad, denna förlust. Man försöker trösta sig med det, att det gått att förbereda sig lite, att det i alla fall inte kom som en chock mitt i all sorg. Men jag vet inte jag. Jag tror inte att det går att förbereda sig på att förlora någon man älskar så högt och innerligt, hur tydligt man än intellektuellt vet att jorden snurrar även utan mamma och pappa. Men att inte kunna rådfråga dem, att inte längre känna deras ovillkorliga kärlek och deras stöd, höra deras röster – hur ska man kunna förbereda sig på det? Så länge vi levt har de funnits där vid vår sida, hur ska vi då veta hur det vore att leva utan dem?

Det finns ingen universell sanning för hur vi tar emot och klarar av sorgen. Några stänger av och tvingar sig framåt i motvind, andra pratar bara om sin förlust och inget annat, somliga sluter sig och lever i och med sina känslor med intensitet. Var och en får förstås hantera det som den vill och jag tror att just det är viktigast av allt. Det finns ingen gradskillnad i sorg, eller i alla fall en mycket liten. Du saknar inte någon litegrann. Du saknar någon. Det är en smärta, det är okej, smärta är bra, var svag om du måste och stark om du känner för det. Men gör som du vill, inte som det eventuellt förväntas av dig.

När farmor gick bort i somras kände jag det nästan som att jag var tvungen att urskulda min sorg inför omvärlden (inte logiskt, men så var det). ”Jo”, hörde jag mig själv säga, ”hon var ju gammal – 96 år – så det var ju inte konstigt, tvärtom, det var bra, hon led och ville dö. Men det är klart att jag saknar henne ändå, jag älskade henne så mycket”. Det lät ju lagom, liksom ändå lite verklighetsförankrat. Men sanningen var att jag grät varje dag, i korta stunder på jobbet som jag försökte vaska bort på toaletten så att ingen skulle märka och intensivt, högljutt och med en smärta som gick som en stöt igenom hela min kropp när jag var ensam hemma på kvällen. Fortfarande, ett halvår senare, blir mina ögon tårfyllda bara jag snuddar vid hennes namn eller hennes minne. Jag saknar min farmor gränslöst mycket och det utgjorde inte den minsta lilla smula lättnad att hon fick leva i 96 år, att hon inte längre var sig själv eller inte hade någon gnista kvar.
Min sorg var precis lika stark.
Ändå.

Hjärtat är nämligen inte logiskt. Den sorg som är så svår att bära har inget med chock att göra, utan med saknad. Saknad efter den person som var, inte på slutet, utan i det minne man bevarar inom sig – när han eller hon var frisk och glad. När någon av mina föräldrar inte längre finns (denna förbjudna och hemska tanke), är det inte den sista tidens eventuella demens, skröpliga kropp eller sjukdom jag kommer att bära med mig. Det är doften av cigarett på min pappas fingrar när han strök mig över kinden när jag var liten och ledsen. Det är tryggheten i min mammas kjolar när jag blygt gömde mig för omvärlden. Det är pappas kvicka och smarta humor, hans sätt att visa sin omtanke i handlingar istället för ord – och det är mammas styrka och handlingskraft, hennes känsla för skönhet i dukning, mat och grönska. Det är, framför allt, kärleken i deras ögon.

Att mitt liv måste gå vidare också utan allt detta må vara en logisk självklarhet, men knappast en emotionell sådan. När det än händer, hur det än händer, så kommer sorgen att vara avgrundsdjup och inga omständigheter kommer att kunna mildra den.

Men det här är kanske bara jag, bara mitt sätt att se på sorg och saknad. Det är ju det som är poängen. Kanske kan det trösta någon att slutet var väntat, eller till och med välkommet – trösta på riktigt, inte bara som intellektuellt skydd. Var och en gör vad som krävs för att klara sig igenom livets prövningar och så länge man är ärlig mot sig själv har jag inga synpunkter på hur det går till.

Jag tänker på min vän och på hennes familj. På hur hon försöker vara stark och ändå svag på samma gång och jag försöker förstå det virrvarr av dåligt samvete (utan grund), sorg, värme, kärlek och svärta hon nu känner. Jag litar på att hon kräver den typ av stöd hon behöver – från mig och alla andra – och hoppas att tiden till sist ska ge tröst.

För så är det ju, som den enda enhetliga sanningen i allt detta.
Tiden läker faktiskt alla sår.

Men inte fasen hjälper det när man står mitt i det.

Filed under: Uncategorized   |  4 Comments

Listorna, del 7 (00-talets bästa låtar)

05Jan10

Vi satt i min brors bil en kall vinterdag i december 1998, vi var på väg till vår mormor för att möta upp familjen. Jag hade slutat jobba för dagen och min morfar hade just gått bort. Han, med sin halva tumme som var perfekt till trolleritricks, han som alltid fuskade med egen mandel i gröten på julafton. Vi satt i bilen, värmen i sätet var på och min bror spelade av en slump Sunhouses A good day to die.

Så föddes Angels, samlingen med årets bästa låtar framvald och senare framförhandlad mellan min bror och mig. Med tiden gled vår smak isär och den sista skivan – som vi gjorde 2005 – var mer en cd med hälften hans låtar och hälften mina än ett samarbete.

Men när ett 00-tal skulle sammanfattas, då kändes det ju väldigt naturligt att åter samla de gemensamma krafterna. Vi åt en god middag, lät lilla E, lille J och stora K somna in och satte oss sedan på parkettgolvet med varsin laptop i knäet, varsitt glas vin framför oss och en bricka med ost. Sedan lade vi till varannan låt i en Spotify-lista och avslutade med ett gemensamt val – och Angels 00-tal, med 101 av de senaste tio årens allra bästa sånger, hade samlats.

Min egen lista – tja, jag hade förstås missat en del. Man gör alltid det. Jag hade slagits med mig själv om hur jag skulle göra med R, ett par av hans låtar skulle kunna få plats – men hur kopplar man bort sin personliga historia till artisten? Det var svårt, men han kom med till slut.

Vidare är det lätt att se att ett par artister dominerat mitt 00-tal mer än andra. Lucinda Williams har varit decenniets drottning, med två fantastiska album, ett nästan lika starkt och flera spelningar som jag klassar bland mina största upplevelser någonsin. Ryan Adams var störst under första halvan men drunknade sedan lite i sin egen rusiga produktion – även om det fanns fina ögonblick på i stort sett alla hans album.

Det är roligt att jämföra min och min brors olika listor, det säger väldigt mycket om hur vår smak utvecklat sig åt olika håll. Jag lyssnar gärna på hans låtar, men köper inte riktigt den sortens skivor – även om det förstås finns en hel del gemensamma referenspunkter och val. Detsamma gäller, gissar jag, för honom. Ändå tycker jag att den gemensamma listan, som förvisso rent musikaliskt spretar lite, blev en riktigt fint balanserad samling och en kommentar till 00-talet med tydliga avtryck från oss båda. På vårt sätt att förhålla oss till musik.

Att det sedan med en smula bakgrundsinformation blir ganska klart att pianoklink och fioler är min avdelning, medan svettiga gitarrer och marschtrummor får min bror att darra av lycka – det är förstås en helt annan sak…

Angels 00-tal
Helenas 00-tal (låtar på svenska separat här)
Anders 00-tal

Filed under: Uncategorized   |  2 Comments

En sammanfattning

31Dec09

Ja, idag skulle ju den stora topp 100-listan från 00-talet presenteras… Men ack nej. Avstämningsträff med bror A. är bestämt till lördag och innan dess vågar jag inte lämna ut något. Håll er till tåls.

Ikväll tänker jag i mitt omedvetna sammanfatta året och decenniet som gått för att när klockan slår tolv utropa ett rungande Gott Nytt År och mena varenda ord – medan mitt medvetna jag låter de ljuvligaste av smaker sätta tonen på tungan och skölja halsen ren från alla tårar jag gråtit under året som gått.

Men. All sammanfattning kan ju inte ske i det omedvetna. En återblick i korthet:

1999
Anställdes av Krister Kristensson på Sydsvenskans annonsavdelning, köpte min första egna lägenhet – på Möllevångsgatan 20, en etta med stort kök och egen trappuppgång. Jag var förälskad i den lägenheten (och är det lite fortfarande).
Åkte till Berlin med L, hängde på Ölcaféet var och varannan kväll, hälsade på nyflyttad bror i London. Såg premiären av Dåliga mänskor på Malmö Stadsteater, Thåström på KB, Allt om min mamma på bio och lyssnade mest på Ron Sexsmith (Whereabouts) och Eldkvarn (Limbo).

2000
Inledde mitt livs första seriösa förhållande, åkte till Barcelona med H. Ryan Adams välte min värld med Heartbreaker och grodorna regnade ner i Paul Thomas Andersons Magnolia. Såg en lysande Billy Bragg på Vega i Köpenhamn och lät livet fortlevas på den upptrampade sträckan Möllevångsgatan – Skolgatan – Södergatan (Tahonga).

2001
Slutade på Sydsvenskan och började läsa till journalist på Skurups folkhögskola, trivdes med livet som aldrig förr. Flyttade ihop med N. på Sturegatan 14 i Rörsjöstaden, flyttade ut igen och fick bo på kusin M:s soffa ett par månader. Såg Mikael Wiehe på Limhamns Folkets Hus, som kvällen innan till hans ära vandaliserats av nynazister. Lucinda Williams släppte Essence och Mary Gauthier Drag queens in limousines och jag charmades av både Amelie från Montmartre och Almost famous. Reste på mitt livs enda charter i vuxen ålder, till Kanarieöarna med N. Med nunnorna var jag i Amsterdam och det var en på alla sätt fantastisk resa.

2002
Avslutade studierna i Skurup och jobbade en sommar på Sydöstrans redaktion i Olofström. Började titta på West Wing och inledde därmed en sorts förälskelse som fortfarande glöder. Såg Solomon Burke, White Stripes och Morrissey på KB, flyttade tillbaka till ettan på Möllevångsgatan, började spela i korpen med gamla flickfotbollslaget och genomlevde den första i en serie klassiska kräftskivor med sina älskade nunnor. Träffade R. på en annan kräftskiva. Gjorde Prag med nunnorna, fick åka med H. till sjukhus och kolla upp en snowboardskadad svanskota under vinterdagarna i Sälen och uppskattade såväl Gosford Park som The Others på bio. Återvände till Sydsvenskans annonsavdelning efter att jag insett att journalistik kanske inte var min dröm ändå.

2003
Förälskade mig i R och åkte rusig och yr till Barcelona med honom bara veckor efter att han sjungit If you see her say hello i mitt öra bakom scenen på Restaurang Smak i Malmö Konsthall. Genomförde den enda resan hittills med samtliga nunnor deltagande – när vi hälsade på L. i Budapest – och köpte kort därefter en svart katt som kastats ut från någon familj som inte längre ville ha honom och som vi döpte till Bob. Såg en gnistrande Lucinda Williams i röda cowboy boots på KB, fick ont i magen av Björn Runges Om jag vänder mig om och tyckte att Tomas Andersson Wijs Blues från Sverige var en av de bästa svenska texter jag hört.

2004
Åkte till ett snöigt Prag med R. och släpades runt på oräkneliga sunkiga krogar, alla serverandes världens bästa öl. Läste mycket och trivdes med livet, tyckte synd om Bob och kompletterade med en liten Elvis, som skräckslagen sov sin första natt hos oss klistrad vid mitt huvud. Köpte större lägenhet och bytte från Möllevången/Triangeln till Hästhagen/Slottsstaden och Carl Gustafs väg 13. Ett ålderstecken? Firande nyår i Barcelona och såg tillbaka på Josh Ritter, Loretta Lynn, Lost in translation, Eternal sunshine of the spotless mind och kanske framför allt den där rusiga, lyckliga dagen då guldet äntligen kom hem till Malmö igen.

2005
Ett år som känns lite suddigt, jag minns inte mycket klart mer än julaftonens morgon, då jag friade till R. och allting kändes hoppfullt, lyckligt och gränslöst. Började blogga, förresten. Ett nytt sätt att förhålla sig till nyheter och människor var därmed inlett.

2006
Sprang på bio i tid och otid och såg en hel del av decenniets bästa filmer: Att återvända,  De andras liv, Dråpet, Efter bröllopet, Walk the line och Brokeback mountain. Fick mitt drömbröllop en varm och höstig septemberdag, med vigsel i kyrkan närmast farmors stuga i Ebbarp och en fantastiskt rolig och lång fest på S:t Gertrud, med omåttlig glädje, fotsmärtor efter timmar av dansande och oräkneliga drinkar. Åkte dagarna efter till Barcelona på kortsemester och såg absolut inte de orosmoln som sakta hopat sig vid horisonten.

2007
Det stora kappsäcksåret, med två turer till Barcelona, en långresa till Thailand med familjen för att fira mammas 60-årsdag och två helt underbara veckor i New York där jag och R. firade vår smekmånad. Vi åt fantastisk mat, vi drack fantastiska öl och drinkar, vi satt vid fantastiska bardiskar och kände en djup, innerlig och omedelbar kärlek till staden och dess invånare. Vi såg Jesse Malin på Bowery Ballroom och Lucinda Williams på Radio City Music Hall, vi bodde tre nätter på Chelsea Hotel och jag har nog aldrig varit så lycklig som då och där. Läste mer och bättre än någonsin och toppade med Didion, Can, Buford, Safran Foer, Sittenfeld, Schlosser, Tim Adams och Politkovskaja. Bytte jobb från Sydsvenskan till en mäklarfirma. Ett av de bättre åren i mitt liv, trots kvällarna av tårar och en allt klarare bild av alkoholens ställning och påverkan.

2008
Ett år av splittring och allt större tyngd på mina axlar. Jag flydde för att göra en poäng av min frånvaro och reste till ett festfyllt Budapest, till London, till Washington och till Barcelona. Hemma föll R. allt längre ner medan jag själv kände hoppet minska och energin rinna ur mig. Började engagera mig mer i Tjörnarpsodlingarna och slukade böcker om hur man bäst får fram de mest välsmakande grödor. Såg farmor ta ett sista farväl av stugan, medveten om att det sannolikt inte skulle bli fler somrar där efter mer än 50 år av kärlek till det faluröda huset med de vita knutarna.

2009
Insåg till slut det ohållbara i situationen och tog gemensamt beslut om splittring med R. Blev uppsagd och såg farmor förtvina, när hon gråtande om och om igen undrade varför hon inte fick dö. Kände mig mer maktlös än någonsin. Den 30 juli somnade Elsa Margit Malmström in för alltid och jag föll ner i ett svart hål. Greppade efter det jag kunde och tillbringade mycket tid i Tjörnarp, kände energin återvända och kraften komma tillbaka, fick tillbaka jobbet, började träna, slutade röka och gick ner åtta kilo. Slutade året med en mer positiv känsla är jag haft på flera år, med en starkare tilltro och ett kanske inte nyfiknare men i alla fall mer mottagligt sinne. Tror på 2010 med saknar farmor så att det gör ont.

Med detta, vänner – Gott Nytt År!

Filed under: Uncategorized   |  4 Comments

Listorna, del 6 (00-talets bästa låtar på svenska)

30Dec09

Alltså, det är ju det här med listor. Listor och organisation. Strukur, klara linjer. Ibland kan man undra var kärleken till detta kommer ifrån, men jag njuter av det lika fullt som en bit Gruyère eller solmogna hallon direkt från den egna busken precis där bara taggtråd skiljer våra odlingar från kohagen. Så, när min bror föreslog att vi skulle utbyta Spotify-listor på de hundra bästa låtarna från 00-talet, tändes förstås en gnista i mina ögon – och min kontring, eftersom jag älskar att göra det svårt för mig, blev att vi också skulle göra varsin skiva med de 17-18 mest minnesvärda spåren.

Detta var innan jag insåg vilken ångest det var bara att få ner antalet till 100 – och innan jag förstod hur många av mina favoritlåtar som inte ens finns på Spotify, men ändå kan komma med på skivan.

Långt, långt innan var det.

Hur som helst, lite struktur och regler behövdes och jag med min ständigt pågående förälskelse i det svenska språket bestämde på stående fot att en separat skiva på vårt modersmål inte bara löste åtminstone en bråkdel av problemen med att få ner antalet grymma låtar till blott sjutton – utan också utgjorde en sorts kommentar till mitt 00-tal som kändes nödvändig. En annan sida av myntet liksom.

Listorna skiljer sig nämligen till viss del åt även musikaliskt. Utan att gå närmare in på detta (Spotifylistan med topp 100 från 00-talet kommer imorgon och jag vill inte avslöja för mycket) kan jag konstatera att om artister som Timbuktu eller Anna Järvinen sjungit på engelska hade de sannolikt inte varit med i diskussionen – ens bland de 200 bästa. Det har inte bara att göra med det mer begränsade utbudet för musik på svenska jämfört med engelska, utan också om en nyans, en ton, som funkar i sitt sammanhang – men inte i ett främmande sådant.

Anyway, det här är min samling med 00-talets allra bästa låtar på svenska – med grundregeln att  ingen artist fick bidra med mer än en enda.
Arton låtar, arton artister, ett decennium i livet.

Låtar som fått mig att dansa, skratta eller bara stanna till för en sekund.

Inte heller denna lista är rangordnad. På Spotify här.

Filed under: Uncategorized   |  Leave a Comment

Listorna, del 5 (Tunes 2009)

29Dec09

Till slut kändes det ganska självklart. Mellan tio och tolv låtar var givna tidigt och även om det inte var  helt meningen – eller i alla fall inte den grundläggande principen – så blev det ändå de bästa albumen som till slut belönades med en plats på Tunes, inte bara de bästa låtarna.

Ett par album har stuckit ut rejält. Absolut bäst var Howard Eliott Payne och hade det inte varit för Mats Weman och hans numera ganska sömniga blogg hade jag förmodligen missat mästerliga Bright light ballads – den finns nämligen inte på Spotify. Huvaligen, säger jag vid tanken på detta. Med eftertryck.

Men Howard Eliott Payne var inte ensam. Andi Almqvist släppte sitt hittills absolut bästa album, Richard Hawley och Dan Auerbach lägger jag framöver i högen med artister vars skivsläpp alltid möts med nyfikenhet – Conor Oberst är redan en av dem och sviker sällan.

Dessutom var 2009 ett fantastiskt svenskår. Love Olzon lät lika briljant som vanligt, Ebba Forsbergs Cohen-tolkningar var hjärtskärande och Mikael Wiehe skrev sin inte bara textmässigt mest angelägna utan också musikaliskt jämnaste och mest intressanta skiva på 2000-talet. Bland dem som hamnade utanför Tunes fanns bob hund, Perssons Pack, Olle Ljungström och Thåström med enstaka höjdpunkter från framför allt de två förstnämnda.

När man sammanfattar ett år såhär missar man alltid något. Man upptäcker något album ett par veckor, månader – år  – för sent, man ändrar smak eller spelar sönder förstavalet. Men det hör liksom till. Det ingår att reta sig. Ångra sig.

Är jag helt ute och irrar?

Tja, sådana invändningar är också en del av tjusningen.

Listan ovan är låtordningen till Tunes 2009 och alltså inte en gradering, en sådan gör jag aldrig.
Spotify-lista, tyvärr utan både Howard Elliot Payne och mr Bob Dylan, finns här.

Filed under: Uncategorized   |  1 Comment

Listorna, del 4 (i vilken de som var väldigt nära presenteras)

22Dec09

Alltså, det var så himla svårt. Oj, som jag velade. Flyttade upp och flyttade ner, bytte låtar, skapade underkategorier, bankade huvudet i skrivbordet, höjde volymen tills fönsterrutorna skallrade. De fem låtar som listas här nedan var alla i någon fas med i sista gallringen, de hade tagit sig igenom nålsögat – men fallit tillbaka igen. Mikael Wiehe föll på tiden: sånger över sju minuter långa håller inte när vi fortfarande pratar cd-format (Tunes görs på cd och så kommer det att förbli). Gavin DeGraw försvann när inte resten av albumet var i närheten av samma nivå, bob hund och Springsteen för att de… kan bättre? Får man tänka så, är det rättvist? Logiskt? Smart? Ni förstår ju själva, hur lyckas man med detta utan att slå knut på sig själv?

Till slut handlar det helt enkelt om magkänsla. Och sammanhang.
Men plats 18-22, det är så himla nära. Förlåt mig, hörrni.

Moto Boy – If It Be Your Will
Mikael Wiehe – USA är redo för demokrati
Gavin DeGraw – Mountains To Move
Bruce Springsteen & The E Street Band – Tomorrow Never Knows
bob hund – Tinnitus i Hjärtat

Alla utslagna, på plats 18-45 i en liten skärva av 2009 års musikflöde finns samlade på Spotify (med undantag av Tom Russell och Todd Thibaud). God lyssning!

Filed under: Uncategorized   |  2 Comments

Tillbaka till framtiden

22Dec09

Om ni undrar varför det plötsligt är så mycket tillbakablickar, summeringar och minnen här – så beror det inte bara på att det snart är nyår. Det beror inte bara på att det sannolikt är klokt att sammanfatta det gamla innan man ger sig i kast med det nya – och det beror inte uteslutande på att man bör försöka förstå det som var innan det går att se vad som kommer.

Jag har nämligen förutom dessa kloka insikter också gått in i slutfasen av gallringen till min 00-lista. 21 år till 31, fattar ni – guuuuuuud vad mycket som har hänt under det decennium som gått – och jag har en låt till varje sekund, varje resa och varje hysteriskt skratt. Jag lovar. Till varje tår också, för den delen, och varje doft.

Tvåhundra låtar av ren förbannad kärlek ska bantas till hälften och under tiden ser jag livet glida förbi bakom ögonlocken.
Visst blir formulerat i ord, annat begravs djupt ner i brunnen.

Filed under: Uncategorized   |  Leave a Comment