Tjörnarp 2009 i backspegeln

01Nov09

Det är lätt att glömma bort det positiva man åstadkommit mitt i all besvikelse och dåligt samvete över det som inte blev gjort. Sommaren 2009 går knappast till historien som den mest sprudlande och lyckliga för min del och jag räknar med att jag kommer att möta 2010 med en helt annan energi. Vad jag är mest glad över är att jag trots allt varit i Tjörnarp ganska ofta under vår och sommar, från april till och med augusti räknar jag till femton besök och arton övernattningar. Det är klart godkänt, även om hösten kunde varit bättre. När jag mått som sämst har jag haft svårt att tänka mig att vara ensam i Tjörnarp, varför besöken minskat i antal under den tiden – och arbetsglädjen inte minst.
Av det som absolut skulle göras under året har egentligen allt hunnits med – utom att måla om logen och sista biten av husets ena gavel. I övrigt borde stora landet fått en bättre genomgrävning, men det var så mycket annat just då. Pallkragarna kom på plats och gjorde inte bara en estetisk skillnad, utan gav också mycket gott resultat. Rabarberplantorna samlades in från olika håll i trädgården och kompletterades med en ny, hägnades in – och gav plötsligt bra skörd för första gången sedan de köptes in för några år sedan. Det var, tillsammans med jordgubbspallkragarna som inte ger skörd förrän nästa år, förändringar som blev riktigt bra. Under sommaren har vi också möblerat om inomhus och fått in en fräsch bäddsoffa samt slängt två sängar och skapat luftigare rum. Huset lyfte sig betänkligt, tycker jag – och mer kan inte göras förrän en riktig renovering är genomförd.
Planerna är alltid storslagna i min värld, föränderliga kanske och i princip omöjliga att genomgöra enligt upplagt tidsschema, men jag känner mig ändå nöjd med årets resultat efter förutsättningarna som fanns. Visst, häcken blev inte klippt och visst, gräsmattan var galet hög ibland – men skörden var större och absolut mer mångfacetterad än på många år, trots misslyckandet i stora landet. Två dåliga rabatter på framsidan togs dels bort och rensades dels fri från skräp – bara en sådan sak.
Nu är det dags att rita upp 2010 års planer. De är förstås många. Som vanligt ser jag en paradisträdgård för mitt inre – men kanske är det också dags att inse att jag redan har en. Se listan på utvärderingen här nedanför – listan på sått och skördat är lång.
Den kan bli längre.
Men den är redan lång.

Stora landet

Potatis – OK
Rödbetor – ingenting
Morötter – ingenting
Svartrot – ingenting

Det gick snabbt i stora landet. Trots arrendatorns plöjning och pappas vårfräsning, kom ogräset snabbt och intensivt. På två veckor i slutet av maj var hela odlingen förstörd – täckt av en tjock matta oönskat mög. Potatisen stod emot och klarade sig helt okej, trots att den varken fick kupning eller annan hjälp på traven. Rödbetor lyckades pappa rensa fram ett par stycken när blasten blivit synlig, men det blev inga riktiga betor av det. Morotsblasten såg ut precis som ogräset och var omöjlig att urskilja – det lär ändå bara ha varit trådar under. Svartrotsfröna var en chansning, en gåva som passerat utgångsdatum. Syntes aldrig till.

Inför 2010

En ordentlig genomgrävning och djupbäddar med gångar av trampad jord emellan underlättar i alla fall inte för ogräset. En kant runtom försvårar ytterligare. Sedan gäller det att rensa ofta fram till midsommar, så att odlingsplantorna vuxit sig starkare än det ogräs som kan komma upp. Det här är ett ständigt projekt, men måste lösas om det någonsin ska bli en ordentlig skörd.

Pallkragarna

Tomat – dog (måste vattnas oftare, går inte att ha)
Basilika – dog (måste vattnas oftare, går inte att ha)
Koriander – dog (måste vattnas oftare, går inte att ha)
Gräslök – massor
Citrontimjan – massor (användes aldrig, ryker inför 2010)
Citronmeliss – massor (alldeles för mycket, användes knappt)
Dill – massor (användes mest som krondill)
Persilja – OK (kom mycket efter omsådd)
Rucola – OK (superskörd i första omgången, ingenting i andra)
Spenat – OK (superskörd i första omgången, ingenting i andra)
Broccoli – halvtaskig (kom upp, men knopparna växte aldrig till sig ordentligt)
Mangold – jättebra (bra skörd, fantastisk smak)
Salladslök – halvtaskig (drygt hälften kom upp, blev aldrig riktigt kraftiga)
Sockertärt – massor (satte stöd sent, men fantastisk skörd och smak)
Vaxbönor – jättebra (endast två plantor av fyra kom, men gav riklig skörd)

Inför 2010

Helt klart är att vi måste så mer i omgångar. Med en hel pallkrage rucola och spenat färdig samtidigt säger det sig själv att en hel del måste slängas. Persilja, gräslök, sockerärt och vaxbönor går däremot att frysa in och kan sås på samma gång. Hade två rader till och det räckte verkligen och blev över, skördade inte så mycket innan det blev krondill (som vi däremot uteslutande använde till gurkinläggingen och ändå fick jag slänga mer än hälften). En rad räcker. Andra kryddväxter funkar inte, både koriander, basilika och tomat som jag dragit upp från frö och planterat ut dog omedelbart i solen. Kanske om man har självvattnande krukor eller sätter ut dem senare, när de är starkare (eller en kombination…).

Rosenrabatten

Rosor – halvtaskig
Mynta – massor

Inför 2010

Rosorna flyttades ganska sent och bör bli bättre nästa år, de har heller inte fått någon vård eller omtanke under flera år – ska åtgärdas. Myntan växte fantastiskt och är flerårig, den får bara stå kvar i sin rundel.

Bärodlingarna

Jordgubbar – nyplanterade
Smultron – OK
Hallon – OK
Röda vinbär – OK (bra vid stenröset, fattigt i Östra Parken)
Svarta vinbär – kass (enstaka i Östra Parken, fler vid veden – men omöjlig att nå)
Röda krusbär – kass (enstaka i Östra Parken)
Gula krusbär – OK (enstaka i Östra Parken, många både uppe och bakom huset)
Blåbär – kass
Rabarber – OK

Inför 2010

Att jordgubbarna inte skulle ge någon skörd var helt klart, vi planterade dem i början av sommaren. 2010 ska ännu en pallkrage tillfogas till samlingen, jag har tagit nog med sticklingar. Det slutliga målet ligger på sex lådor, men det får komma efterhand). Smultron och hallon skötte sig fint, liksom de gamla bärbuskarna vid stenröset och bakom huset. De svarta vinbären bakom huset måste klippas (liksom krusbärsbusken på samma ställe), man kommer inte alls åt. Bärbuskarna i Östra Parken ger inte så  mycket än, det hade nog varit bra att toppa träden runtomkring och släppa in mer solljus. Antar annars att skörden blir bättre för varje år. Rabarbern blev kanon när den fått bra jord och en inhägnad plats – här kan man nog komplettera med fler plantor vad det lider. Marktäckning (tidningar + halm) rekommenderas för att slippa ogräsrensa.

Fruktträd

Plommon – OK men tveksamhet (första skörden någonsin – ett fåtal, med himmelsk smak)
Bigarrå – ingenting

Inför 2010

Vi måste kolla efter löss noggrannare och tidigare, spruta med kallt vatten och såpa direkt. Bladverken såg angripna ut i år igen, även om plommonträdet till slut gav några frukter ändå. Måste kolla av om det finns något att göra för att få skörd, men det handlar nog om tid också. Det tar några år innan de första kommer.

Filed under: Uncategorized   |  Leave a Comment

Tjörnarp, 19 oktober

21Okt09

Filed under: Uncategorized   |  Leave a Comment

Unken retorik

20Okt09

Vanliga människor.
Verklighetens folk.

Man kan i dessa dagar inte låta bli att undra – vad är det för ett plötsligt framväxande behov av att definiera sig själv som vanlig som cirkulerar för tillfället?

Eller, så är det ju förstås inte. Det finns inga vanliga människor och de flesta lever dessutom i verkligheten, oavsett vem eller vad de röstar på eller vilka tv-program de zappar fram om kvällarna. Begreppen är naturligtvis väl avvägd retorik, ett sätt att skilja på vi och dem. Motsättningar är vad politikerna lever på, men det är inte bara trist utan också helt ologiskt att man försöker få ambition, kritiskt tänkande och kunskapstörst till något negativt, något att peka finger åt – något inte majoriteten vill ha.

För något år sedan publicerades en undersökning som sade att allmänbildning gavs högst status av svenskarna. Inte pengar, inte prylar – allmänbildning. Varför försöker någon få oss att plötsligt ta avstånd från detta? Varför vill de inte längre att vi ska hylla kunskapen?

Bland det dummaste jag läst de senaste veckorna (jag undantar här Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet, som var så mycket mer än bara dum), var Göran Hägglunds egen definition av sitt älskade ”Verklighetens folk”:

”Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel. Som tycker det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på ’Så ska det låta’ på TV. Som inte vill att politiker lägger sig i våra liv och vår vardag för mycket och som inte ser varje val i livet som ett resultat av förtryckande strukturer. Verklighetens folk ser inte världen genom ideologiska glasögon i första hand. Verklighetens folk har självklart ideologiska uppfattningar, men skriver inte nödvändigtvis andra på näsan hur de ska göra och tycka eller tycker att alla åsikter ska resultera i en ny lagreglering, ett nytt förbud eller ett nytt styrande bidrag. Vanligt folk är obekymrade över märkliga teorier om hur livet ska levas, men blir förskräckta när politiker vill ta till lagstiftning för att ändra deras livsstil.”

Alltså, tillåt mig riva av ett hånskratt här. ’Så ska det låta’? Fredagsmys? Ta semester? Att vara obekymrad över märkliga teorier? Detta måste vara den mest desperata jakt efter minsta gemensamma nämnare jag någonsin upplevt, inklusive ett par obekväma middagar med avlägsna släktingar.

Sverigedemokraterna fyller förstås på och hävdar att de säger vad vanliga människor tänker och jag blir så arg över detta förutsättande att alla människor springer omkring och är lite smygrasister. Det är ungefär som att svara ”det vet ju alla att det är så” när man i en diskussion frågar var nyss fastslagen fakta egentligen hämtats ifrån.

Men det är självklart att både sverigedemokrater och kristdemokrater vill att vi ska luta oss tillbaka, slå på ’Så ska det låta’ och sluta tänka. Ingenting tar död på fördomar som kunskap och kritiskt tänkande – först när vi ger upp den rätten, den driften och viljan, kan rasister och homofober på allvar ta oss i famn och välkomna oss till sin familj – den av vanliga människor. Det som är verklighetens folk.

Hur mycket nu en partiledare vars hela fundament bygger på något så abstrakt som tro och religion kan göra anspråk på att tillhöra verkligheten alls.

Filed under: Uncategorized   |  1 Comment

Om att aldrig bli riktigt respekterad

14Okt09

Ungefär vid den här tiden för 22 år sedan trotsade jag samma isiga vind som idag, blickade upp mot samma klarblå himmel och begav mig till min första fotbollsträning så långt i livet.
Eller, så var det ju inte. Jag var bara nio år gammal, pappa stuvade in mig i bilen och jag kan inte minnas varken himmel eller vind för jag var så nervös att jag skakade. Men det var min första fotbollsträning, jag kom in i en svettig gymnastiksal och fick jaga en boll med en massa andra flickor som tyckte det var precis lika roligt som jag.

Sedan den dagen förändrades mitt liv. Jag hade stått i trädgården hemma och övat mig på att trixa, jag hade sparkat bollen mot husets väggar så att det nästan blev sprickor i teglet, gjort slalombanor i gräset för att öva mig på att dribbla. Jag hade läst Buster-tidningar tills de fallit samman, Åshöjden-böckerna framlänges och baklänges, jag levde och andades med VM-krönikan 1986 (men förlät aldrig Maradona för handsmålet mot England) – och hittade till slut till och med böcker om tjejfotboll skrivna av Jean Bolinder.

Genom åren som följde på den där första dagen fick jag uppleva gruppdynamik och lagkänsla i dess allra finaste form, jag marinerades i tanken på att hjälpa varandra till framgång snarare än att trampa på sina motståndare. Jag skrattade, jag växte upp, formades och lärde känna människor jag fortfarande beundrar och på många sätt älskar – eller bara minns med värme.

Så skönt det hade varit att sätta punkt där.

Men mitt förhållande till fotboll, mitt intresse, min kunskap, min skicklighet och min kärlek – har aldrig varit okontroversiellt. Problematiken har förvisso sällan varit riktigt tydlig, även om det knappast gjorde under för självkänslan att få sitt kön ifrågasatt av hånleende skolkamrater under de känsliga tonåren. Vid enstaka tillfällen har män backat och förutsatt att jag var homosexuell vid samtal över en bar, men det var när jag fortfarande var aktiv fotbollsspelare – att ha ett intresse var accepterat, det var själva utövandet som tydligen inte alltid var lätt att köpa. Men allt det där var trots allt tio år sedan eller mer, sedan dess har en generation kvinnliga fotbollsspelare blivit kända ansikten, ett par stycken har slagit sig fram som expertkommentatorer (även om det nästan alltid rör sig om damfotboll, deras kunskap anses tydligen inte stor nog för att analysera det männen utövar) och alltfler kvinnor har spelat fotboll någon gång under sin uppväxt – det har helt enkelt börjat betraktas som ett normalt inslag i den moderna vardagen. Till och med den oförklarliga nyfikenheten för spelarnas sexuella läggning verkar ha tonats ner en gång för alla.

Ändå. När Johan Esk i Dagens Nyheter lanserar idén att Sven-Göran Eriksson och Pia Sundhage skulle bli utmärkta framtida förbundskaptener, är det som om världen rämnar för många (män). Tobias Hysén uttalar sig om att det är för tidigt för kvinnliga tränare på herrsidan eftersom fördomarna ännu är för många – och att han själv skulle reagera likadant (”Det är klart att man skulle gå in i det med viss skepsis och tycka att det vore lite konstigt”), medan Anders Svensson ryter till i radion om att herrfotboll och damfotboll inte är samma sport och fattar man inte det, då borde man inte syssla med det heller (han har dock inget riktigt svar på var skillnaden egentligen ligger).

Ännu värre dock när Anja Gatu kommenterar hur lättvindigt en person som Pia Sundhage avfärdas – bara för att hon är kvinna. Gatu skriver inte att hon tycker att Sundhage är rätt för jobbet, hon skriver inte att hon tror att det kan bli aktuellt heller, men på ett klarsynt och bra sätt belyser hon att de starka och snabba reaktionerna snarare beror på fördomar och okunskap – än på konstruktiv kritik och öppna sinnen. Det finns egentligen ingenting provocerande i Gatus blogginlägg, eller borde inte finnas i alla fall – ändå fick hon på en dag över hundra kommentarer mot dem en eller två som brukar trilla in när hon skriver om andra ämnen. Över hundra! Tonen i kommentarerna är också i många fall häpnadsväckande – det är lilla gumman, det är damfotboll är ingen riktig sport, det är påhopp på stackars Pia Sundhage själv (som inte i ett enda uttalande sagt sig ens vilja ha tjänsten), det är skrämmande undertoner, avsmak och drypande förakt. Hade det inte varit för att dessa reaktioner var precis vad man kunde vänta, skulle de kunna kallas chockerande. Tyvärr är de inte det.

Det förvånar mig ändå hur provocerande just damfotboll fortfarande lyckas vara. Vi upphöjer Annika Sörenstam, Carolina Klüft och Anja Pärsson till idoler utan att någonsin nämna att de inte skulle vara i närheten av de manliga konkurrenterna i sina respektive sporter. Det är inte intressant – en sådan jämförelse förtar nämligen inte den kvinnliga idrottarens insats och skicklighet. Men så fort vi pratar om damfotboll, då måste det plötsligt jämföras. Då är det plötsligt oundvikligt.

Damfotboll är självklart inte en helt annan sport än herrfotboll, men den utförs lika självklart på annat sätt. Om man älskar fotboll för den konstnärliga skönheten, för det taktiska spelet, för den individuella skickligheten som kan bryta ett mönster, för lagsammanhållningen och identiteten – då älskar man damfotboll lika högt som herrfotboll, ty i detta är de extremt lika. Men vill man se det högsta av tempon, de snabbaste av löpningar och hårdaste av skott – då kan damfotboll förstås aldrig mäta sig (å andra sidan vill jag i så fall aldrig mer höra talas om Gre-No-Li, Bosse Larsson eller Glenn Hysén, som verkade i ett långsammare klimat).

Att Pia Sundhage sannolikt inte vore rätt val som förbundskapten har ganska lite med hennes fotbollskunskaper eller taktiska sinne att göra, hon har förutom rika spelarmeriter också visat sin styrka som tränare under press och har gått hela vägen genom Svenska Fotbollsförbundets utbildningar. Det har med omvärlden att göra, i detta har Tobias Hysén en poäng. Män har, inom vissa områden, fortfarande problem med att ta order från en kvinna. Vi skriver snart 2010 i kalendern och kan konstatera att vi inte kommit längre än så.

Det finns kandidater till förbundskaptensposten som har bättre meriter än Pia Sundhage. Men bara att väcka tanken på en kvinnlig ledare för Sveriges mest älskade landslag räckte för att orsaka en storm så motbjudande och bakåtsträvande att man undrar under vilka stenar alla dessa troll kunnat gömma sig under de senaste 50 åren.

Och jag blir, efter ett liv i och kring fotbollens värld, fortfarande lika illa berörd.
Om inte mer.

Anja Gatu svarar smart på kommentarerna i nytt inlägg här.

Filed under: Uncategorized   |  1 Comment

Ett avstamp

12Okt09

Man har tagit det där beslutet som man skytt så länge. Man känner en lättnad först, sedan en tomhet, en känsla av att vara övergiven. Så vill man börja om. Skapa nytt.

Jo, alltså ”man”.
I det här fallet jag.
Men alldeles för många texter börjar med ett jag nuförtiden.

Det har gått fem månader nu, sedan den där dagen. Nästan ett halvt år. Herregud. Vad hände med oss, vad händer med mig – vem var vi, vem trodde vi oss kunna bli? Vad blev det av mig?

Jag har varit igenom de flesta faser nu, från Den Stora Sorgen, via Isdrottningen till Ett Nytt och Bättre Jag. Någonstans i varje skarv har jag lämnat en bit av mig själv – och hittat en annan. Jag har återfått energin, tillåtit mig att blunda, jag hittade rester och byggde upp, såg varenda romantisk komedi som någonsin producerats, jag förälskade mig i karaktärer från böcker och tv-serier och flydde från verkligheten. Jag drömde om något annat.

Så, förstås – den yttre förändringen. Varför så viktig, kan någon egentligen svara på det?
Den bara är viktig, den signalerar, den blinkar i neon; se mig. Se mig.

Jag antar att det finns en hel del kvar att arbeta med – och det finns dessutom en praktisk process som inte är undanstökad. Men jag är inte särskilt orolig, för hösten är här nu – vinden biter i fönstren så att de skallrar när jag ligger och läser vår bokcirkelbok om kvällarna, jag joggar på en matta av fallna löv i Pildammsparken när jag väl masar mig upp tillräckligt tidigt om morgnarna. På lördag ska jag fylla lungorna av Tjörnarps klara luft.

Rökfri. På väg uppåt.
Redo att lyfta blicken.

Filed under: Uncategorized   |  2 Comments

I ett tillfälligt virrvarr

09Sep09

Ja, hörni. Vilken sommar. Den är slut nu, den är faktiskt det. Löven singlar mot asfalten, utanför min balkong har kastanjeträden skiftat färg och värmen som sköljer över oss under dagen försvinner snabbt med solen bakom fasaderna. Sommaren är slut. Kanske lika bra det.

Det är alltid lika svårt att skriva ett första inlägg på bloggen när man lyst med sin frånvaro så länge. Svårt att hålla ambitionsnivån intakt, svårt att avväga vad som ska förklaras och behållas privat. Det är dessutom svårt att förhålla sig till sin egen distans: vad är genomtänkt, vad är genomarbetat, vad är halvfärdigt eller förträngt?

Jag har ju knappast en rapporteringsplikt här – och det är inte heller så den här bloggen är tänkt. Sanningen att säga så vet jag inte riktigt hur den är tänkt, för jag tycks byta riktning och ton lite hur som haver. Men i alla fall.

År 2009 blir sannolikt inte ett jag lägger till handlingarna som ett av mina lyckligare. Lärorikt kanske, stärkande möjligtvis och med lite tur kan det till slut summeras som början på något nytt. Men jag har under de senaste månaderna förlorat alltför mycket för att någonsin definiera det som lyckligt.

Vad händer med en människa som plötsligt tvingas omformulera sitt sätt att leva? Som tvingas sörja, sätta nya mål, välja nya vägar? Det är förstås alldeles säkert helt olika. I mitt fall har det undan för undan dragit in mig i en process jag ännu inte kan se slutet på och som jag inte är helt säker på att jag klarar av på egen hand. Nya drömmar poppar upp beroende på vilket sammanhang jag befinner mig i, nya prioriteringar görs nästan varje dag, självklara insikter ena timmen döljs i dimma en stund senare. Det är förstås prövande, men å andra sidan väldigt intressant. Jag har aldrig tidigare ens varit nära något som kan betecknas som livskris – och skulle den komma är det förstås logiskt att den anländer nu, när jag inte bara förlorat först mitt arbete och sedan, efter en tillfällig halvdan lösning, glädjen i det – utan också min omhuldade och älskade farmor och någonstans på vägen också mitt äktenskap.

Från min faders sida av släkten har jag ärvt en viss förmåga att sluta mig när något plågar mig. Vänner frågar och jag svarar, familj och släkt frågar och jag svarar – men det är upprepade svar, inrepeterade – om än absolut inte menade att vara oärliga och det är de inte heller – koncisa, skapade för att de som älskar mig ska förstå någorlunda vad jag går igenom utan att jag behöver sväva ut i det virrvarr av tankar som jag knappt själv kan kontrollera eller dra några slutsatser av.
De frågar, jag svarar.
Svaren på de frågor jag ställer till mig själv, i tysthet, är ännu långt borta.

Ändå har denna sommar på många sätt präglats av skratt och kärlek.
Den ömsesidiga och mycket starka sammanhållningen inom släkten uttalades aldrig, men kändes tydligt i luften vid farmors begravning – en upplevelse som faktiskt förvånade mig, men inte desto mindre rörde mig på djupet.
Otaliga kvällar har jag tillbringat på olika balkonger över sta’n eller i trädgården i Tjörnarp – och lyckliga minnen, galna tankar och giftiga kommentarer har alla fått mig att glömma.

Samtidigt är det mycket som har fallit bort. I ren trötthet och kanske i vissa fall apati. Jag har inte läst en rad på hela sommaren, jag har inte varit på bio en enda gång hittills i år, jag har sett en och bara en livespelning, inte varit på teater eller opera. Världen därute, den jag brukade bry mig så mycket om, fladdrar förbi suddig i konturen. Jag antar att det är en naturlig följd av allt annat.

De senaste veckorna har jag kört ett race Ally McBeal. Jag har inte sett serien på många år, men köpte en box och en till och en till och var till slut helt fast. Jag gillar verkligen kombinationen av skratt och tårar, av humor och melankoli – ingen serie lyckas mixa de båda som Ally McBeal när den var som bäst. Jag har nu hunnit till slutet av tredje säsongen och i gårdagens avsnitt fyllde Ally trettio. Som present och hyllning till henne sjöng John Cage en sång från Music Man som heter Till there was you (och tolkades av Beatles i början av 60-talet, för övrigt). There were bells on the hill, but I never heard them ringing. No, I never heard them at all – till there was you… Jag grät. Jag log. Det var så vackert. Jag satt ensam i soffan och såg bilder av mitt förflutna blixtra förbi: från vår resa till Amsterdam, där inte en sekund kunde betecknas som normal, från våra kräftskivor och vår allsång till Backstreet Boys, från möhippor och ölkvällar, från cykelfärder genom isblanka gator och timmar av Uno-spel och tusen koppar kaffe. Jag skrattade. Länge. Tills jag insåg att jag satt ensam i soffan, tårdränkt och skrattade rakt ut i luften som en fullständigt galen människa.

Det går upp och ner, livet. Kanske måste man fylla trettio för att förstå det. Kanske måste man förlora något för att värdesätta annat. Vad vet jag. Kanske stämmer alla klyschor, kanske lever vi alla i en dansbandslåt. Någonstans på andra sidan tunneln skymtar i alla fall något annat än det som varit. Jag ser framemot att nå dit.

För tillfället räcker det gott.

Filed under: Uncategorized   |  2 Comments

Ensam i farmors paradis

12Aug09

Ensam i Tjörnarp. Jag packar upp saker från farmors lägenhet och placerar ut, organiserar. Det känns bra att göra något konkret, att förvalta något, göra också de fysiska tecknen på farmors liv till en del av framtiden.

Så fastnar jag i hennes gamla anteckningar. Kalendrar från nästan fyrtio år har alla fyllts med små noteringar, inte särskilt många längre tankar men snarare kortfattade beskrivningar av dagarna som gick. Vilket väder det varit, vem som ringt, vem som hälsat på. Vad hon planterat och skördat, gjort till middag och bakat. Det är uppenbart att det är här, i Tjörnarp, som hon varit som allra lyckligast. Tillbaka i Malmö efter sommaren verkar det ta ett par dagar innan hon vänjer sig, vid något tillfälle benämner hon stadslivet som ett fängelse – även om det går över efter en tid. Allteftersom åren går försvinner hennes omgivning en efter en, hon skriver sakligt ner vem som lämnar jordelivet för evigt och minns på utsatt dag dem under alla år som följer.

Hon klagar aldrig. Krämpor beskrivs och ibland noterar hon sin ensamhet – tydligare ju äldre hon blir – men farmor var en människa som såg glädje i det lilla. Hur potatisen växer. Goda kakor hon bjudits på. Vykort hon får skickade till sig från barn och barnbarn från deras resor världen över.

Imorgon ska vi ta vårt sista farväl. Jag vet inte hur det ska gå till, jag går runt här och bevarar minnen, gör vad jag kan för att hon inte ska försvinna eller blekna bort – hur ska jag kunna hantera en kista och ett avsked? I hela mitt liv har hon funnits där, med köket doftande av kåldolmar och köttbullar, med sina berättelser och sin kärlek, med sina rullande tummar när hon inte hade annat att göra, sina överdrivna lager av filtar för att man säkert inte skulle frysa under natten. Hur kan det vara så att hon aldrig kommer tillbaka?

Farmor fick 96 år i livet, 95 av dem mer eller mindre helt frisk. Vi har mycket att vara tacksamma för, det är inte alla som får behålla sina älskade så länge. Hon ville inte mer, hon ville bort. Det var bra att det gick så fort som det gjorde, när hon nu blev så dålig som hon blev.

Men det förtar ju inte sorgen.
Det mildrar inte saknaden.

Det gör inte avskedet ens lite lite lättare.

Filed under: Uncategorized   |  1 Comment

August Svens Elsa, 1913-2009

30Jul09

Jag vinkar till henne som hon brukade vinka till mig, ståendes vid stenröset i Tjörnarp när vi åkte hemåt så att dammet yrde från grusvägen. I en glipa mellan träd och vinbärsbuskar stod hon, vi öppnade fönstren och sträckte armarna mot henne – innan hon gick tillbaka mot huset med vad som måste ha varit en tom, nästan övergiven känsla.

Men jag står inte vid stenröset nu, jag ser inte farmor åka iväg i ett dammoln. Min hand viftar mot himlen, för det är den sista och eviga resan hon är ute på – hon är på väg till sina syskon och sina föräldrar, som hon älskade så innerligt, hon är på väg till sin make och sina väninnor. Det fanns inte mycket kvar för farmor här på jorden längre. Glöden i hennes ögon hade falnat och tårarna funnit sig tillrätta i ansiktets rynkor.

Vad hon betytt för mig och alla runtom henne behöver inte uttryckas i ord – kärlek är större än eleganta meningar och vackra metaforer. Men tomheten och den övergivna känslan hon bar med sig från stenröset när vi åkt hemåt i vår bil, lever nu i mitt hjärta. Tar nu över mina tankar. Jag kan inte förstå att jag aldrig mer får se henne, aldrig mer få le åt hennes galenskaper och oväntade krafter. Min enda tröst är att hon nu äntligen kan skratta igen.

Så jag vinkar mot himlen i vissheten om att farmor nått dit kärleken aldrig upphör, där grödorna aldrig vissnar. Oss väntar hon på med grytorna kokande och en varm hand som stryker bort tårarna från våra kinder.

Tack för allt, farmor.
Jag älskar dig förevigt.

Filed under: Uncategorized   |  3 Comments

Drömmar

29Jul09

Ljummen kväll med moln som sakta drev förbi. En lykta som fladdrade, imma på glasen med rosévin framför oss. En bästa vän. Skratt, minnen, allvar.
Katter som sov tätt ihopslingrade på soffan.

Vi pratade om resor. Resor vi gjort, resor vi skulle vilja göra om, resor vi drömmer om att någon gång få genomföra. Vi pratade sakta, blicken försvann över fasaderna och bort mot tystnaden i Pildammsparken.
Det var en fin kväll.

Jag såg det perfekta livet framför mig, en framtid att sträva efter. Den röda stugan med vita knutar och kor som råmar, odlingar, brasor som sprakar, humlor som surrar, grusvägar som knastrar – åh jag vill aldrig vara utan det, det är min bas, mitt lugn, mitt balsam. I självklar symbios med längtan bort, till andra miljöer, andra dofter, andra smaker – så vore livet fulländat.

En lista föddes i mitt huvud.
Det brukar vara så.

Drömresor
USA – New York (igen, alltid)
USA – Texas
USA – Louisiana, Mississippi, Tennessee
Kuba
Spanien – Baskien
Frankrike – Korsika
Frankrike – Paris (igen)
Frankrike – Provence
Italien – Toscana (inkl Pisa, Florens & Siena)
Italien – Rom
Italien – Verona (opera), Parma, Modena & Bologna
Argentina – Buenos Aires och vidare

Måsten utöver drömresorna
Mexiko
Ryssland – Moskva
Spanien – Pamplona (San Fermín)
Portugal – Lissabon
Frankrike – Bretagne
Frankrike – Auvergne
Italien – Sicilien
Italien – Neapel & Capri
Peru
Bolivia
Chile
Indien
Centralafrika – Kongofloden (Kongo-Brazzaville och Kongo-Kinshasa), Tanganyikasjön (Tanzania), Victoriafallen (Zambia)

Fler önskemål
Kanada – Prince Edward Island
USA – San Francisco
England – Liverpool (Anfield)
Irland – Dublin och vidare
Skottland – Edinburgh, Glasgow
Turkiet – Istanbul
Polen – Krakow
Spanien – Madrid
Spanien – Sevilla
Frankrike – Orleans och söder om Paris
Frankrike – Atlantkusten
Nepal
Kina – Peking
Iran
Sydafrika

Avklarade platser som gärna ses igen
England – London
Tyskland – Berlin
Spanien – Barcelona

Avklarade, på olika sätt älskade, platser som inte tvunget återbesöks
USA – Washington D.C.
Ungern – Budapest
Tjeckien – Prag
Holland – Amsterdam
Italien – Venedig
Thailand – Bangkok, Chiang Mai, Phuket
Kina - Guangzhou
Hong Kong

Filed under: Uncategorized   |  1 Comment

En kärleksförklaring

15Jul09

Jag gillar ju nördar. Eller, jag älskar dem. Rakt igenom, varenda liten molekyl. Människor som dyker in i de mest (för utomstående) ointressanta fakta, som har en kunskap andra bara kan drömma om, som tänker, går, sitter med detta intresse ständigt närvarande, som lever genom det och oavbrutet i det. Det är beundransvärt, på alla sätt.

En nörd drivs av sin passion – och passion föds man med eller låtsas som att den inte existerar. Ingenting ger en nörd större glädje än när han eller hon antingen:

a) får förklara för någon uppriktigt nyfiken men klart mer okunnig hur allt ligger till

eller

b) möter en likasinnad, som i timmar kan prata om just den inspelningen, eller just den textraden, eller de bästa tillbehören till just den osten.

För den helt ointresserade ter sig nörden som i sämsta fall ganska osocial och i bästa fall lite sådär roligt speciell. Oavsett står nörden ut i sammanhang som inte är hans eller hennes eget, bara det en beundransvärd egenskap kan man tycka – i denna likriktade värld.

Hur som helst.

Trots min alltäckande kärlek till dessa kunskapssprängda människor med sin ständiga drivkraft, så finns det förstås nörderier som ligger mig varmare om hjärtat än andra. Jag pratar hellre med en musiknörd om producentpseudonymer och inspelningsår, än med en datornörd om… ja, något som har med datorer att göra. Mina intressen är i huvudsak musik, film, tv, litteratur, odling och sport – självklart är min beundran för dem med passion för just dessa ämnen därför större.

Men det finns en typ av nörd jag mer än andra oförfalskat älskar, okritiskt hyllar. Matnörden. Åh, dessa matnördar!

Att älska mat, att älska råvaror, att gräva ner sig i den perfekta espresson, förälskat känna med handen över den nyupptagna fisken, förtjust kommentera stunsen i grönsaken, att låta världen utanför försvinna för ett ögonblick medan grytan kokar upp de mest löftesrika dofter, att gång efter annan försöka baka det fulländade brödet, att med andäktig tystnad låta smaken av en genommöglig ost fräta på tungan – det är att njuta av livet. Musik, litteratur, konst, resande, bilder, sex – åh, de är alla beståndsdelar att vårda, längta efter. Men den som inte njuter av mat har inte förstått vad kärlek är. Att det börjar där. Slutar där.

De bästa stunderna i mitt liv har med smaker att göra. Jag har känt mig odödlig i publiken när konserter nått magiska ögonblick, jag har varit mållös när jag kommit ut från biosalongen, lagt ifrån mig boken med ett förundrat uttryck och sett de mest fantastiska byggnader. Men inget slår de där revbenen hos Sylvia’s i New York. Eller den friterade bläckfisken med pressad citron på ett torg i Barcelona. Farmors höna med potatis och persiljesås. De hemkokta kräftorna i augusti, de första tuggorna sill på julbordet.

Själv är jag alldeles för splittrad för att någonsin uppnå nördighet inom varken det ena eller andra – men skulle någon knuffa mig över gränsen, så vore det matnörden. Livsnjutaren.

Någon vars passion aldrig bottnar i något annat än njutning.

Filed under: Uncategorized   |  Leave a Comment