Ja, hörrni. Vad gör man med en blogg som inte är till någonting? Jag har bläddrat igenom en massa gamla inlägg för att få tillbaka någon form av känsla och kan i alla fall konstatera att bloggen haft många ansikten. Många inriktningar.
Jag har funderat mycket på det, vad jag vill att den här bloggen ska vara. Vad jag vill säga och hur. Det har varit en del av tystnaden här, jag har inte riktigt vetat hur jag skulle filtrera tankar och intryck. De senaste åren har de korta nonsensinläggen blivit allt färre, antagligen i spåren av att först Facebook och sedan Twitter tog över den typen av snärtig kommunikation. De långrandiga inläggen har samtidigt blivit allt fler.
Om jag ser till vilken sorts bloggar jag själv följer, så är det mesta inriktat på specialintressen. Sport, kultur, politik, inredning, trädgård, mat – passion och kunskap inom ett givet ämne. Men det finns också en del mer personliga bloggar med bredare inriktning som jag tycker om: Karin af Malmoe är en och min moster M en annan. Båda är underhållande och rappa.
Häromveckan när jag vandrade runt på grusvägarna runt vårt sommartorp i Tjörnarp, slog det mig hur mycket bättre jag blivit på att uppskatta små saker i livet. Smaker, dofter, årstidernas skiftningar. Jag har liksom blivit lite mer lik både farmor och mormor, tror jag – eller hela den generationen egentligen. Som inte hade så mycket val annat än att uppskatta det lilla, det andra var utom räckhåll. Min värld är, liksom hela min generations, större och de storslagna upplevelserna närmare. Vi reser mer, vi ser mer, vi har fler prylar och tillgång till mer kultur av alla slag. Ändå blir vi varken klokare eller nöjdare. Eller kanske just på grund av det.
Jag vill inte byta min värld mot min farmors, det vore att förneka all den utveckling som trots allt skett (lite klokare har vi förstås blivit, i stort är vi trots dagens hårda klimat mer accepterande mot kulturella och sociala olikheter). Det är dumt att romantisera gångna tider. Men jag vill försöka plocka russinen ur kakan.
Så vad är skillnaden mellan den 27-åriga Helena som för nästan precis sex år sedan (fem år och 51 veckor) började skriva på den här bloggen och den Helena som nu sitter framför datorn med inspelade avsnitt av ”Vad blir det för mat” samtidigt rullande på tv:n och en snarkande katt bredvid?
Jag småskrattar när jag i tanken börjar sammanfatta mig själv. Jag har blivit Anne på Grönkulla. Jag tycker om blommor, vackra dukningar och vällagrade ostar. Jag uppskattar i stort sett alla drycker, bara tillfället är rätt och kvaliteten hög. Jag ser tv-sändningar från Nobelmiddagar, Oscarsgalor och kungliga bröllop och kommenterar gästernas vackra klänningar och stiliga stasser. Jag älskar småkakor och kaffe. Långsamma filmer med riktiga dialoger. Musik som kan spelas akustiskt. Jag tycker om glas och porslin, inlagd gurka, hallonsylt, fläderblomssaft och att dra skinnet av sillfiléer innan man lägger dem i ättikslag.
Och så älskar jag traditioner. Julen förstås, det första ljuset vid advent och luciatågen genom morgonmörker. Doften som fyller rummet när man sitter i soffan, dricker glögg och betraktar den nyklädda, gnistrande granen.
Men också andra delar av året. Jag tycker om att baka fastlagsbullar i februari, göra våfflor i mars, äta långfredagsmiddag hos mamma med vår heminlagda sill – och jag älskade att stå vid elden i vår egen hage på Valborgsmässoafton tidigare i år. Vårsysslorna i Tjörnarp när allting vaknar, rensning och sådd. Midsommar med matjessilltårta, hembakat bröd, sill och gräslök klippt från min egen kryddträdgård. Rabatter, ängar och parker som blommar i alla färger och former. Hela skördetiden med inläggning, syltning och saftning, kräftfisket och –koket i slutet av augusti, smörstekta kantareller på en enkel macka och viltsäsongen senare på hösten.
Allt detta sorterar jag under små saker att njuta av i livet. Jag är inte mycket för att bestiga Mount Everest eller cykla från Himalaya till Stockholm, extrema prestationer intresserar mig inte. Jag har inte heller något större behov av att förverkliga mig själv, jag när ingen dröm om att klättra på några karriärstegar. Mina ambitioner är på många sätt ytterst begränsade. Jag vet faktiskt inte hur det blev så, men jag är inte särskilt missnöjd. Jag njuter av det lilla och den förmågan är kanske den egenskap jag för min personliga lyckas skull är allra mest nöjd med.
Men hur kommer bloggen in i allt detta då? Ganska enkelt. Det är från och med nu i första hand det lilla den ska handla om. Det är det lilla jag vill berätta om. Jag inser ironin i att skriva det just nu, men: texterna ska bli kortare. I alla fall ibland. Och jag tänker skriva lite färre inblickar i det storslagna själsliga liv som är mitt (igen, jag inser ironin).
Jag är så himla trött på dysterkvistar som känner sig missförstådda och bittra utan verklig anledning (been there done that, dock minus bitterheten). Lev livet, njut av dofterna och skratta rakt ut i luften. Ha sinnesro att acceptera det du inte kan förändra, mod att förändra det du kan och förstånd att inse skillnaden (ja, det är klart att den är snodd. Tack AA).
Med detta säger jag tack och godnatt. Imorgon ska jag fira midsommar utan min egen inlagda sill för första gången på sex år, det känns lite konstigt. Men sova behöver jag ju ändå.
Postat i:DaInternetz, Nystart
