2011 i en liten ask

Eftersom jag inte tycks finna orden som bäst beskriver 2011, får det bli listor som sammanfattar detta på sitt sätt omtumlande år. Resorna till Rom, Budapest och London med mina compadres Lisir, Mary och Lönia slår förstås ut det mesta, liksom den så kallade guldmånaden: de fyra veckorna i höstas då jag aldrig var hemma utan på opera, på krogen, på teater, på konsert, på cirkelträff eller på matresa.

Kanske var 2011, åtminstone andra halvan, på det viset mest av allt en avskedsturné runt den stadskärna som i mars för första gången på 15 år inte längre är min. Krogarna, gatorna, bullret, dofterna, ljuset, rösterna – från mars blir jag en besökare i allt detta och jag vet inte riktigt hur jag kommer att hantera det. Men det är en annan text och den behöver inte skrivas än. Istället nöjer jag mig med att säga att rent intrycksmässigt är 2011 det bästa året på länge. Jag kan inte minnas att jag tänkt så mycket, sett så mycket, hört så mycket, känt så mycket och samlat så mycket minnen genom kultur, mat och resor någon gång tidigare, som jag gjort 2011.

2011 blev kulturåret. Året då jag aldrig var hemma.
2012 blir annorlunda och det ser jag fram emot.
Man ska sluta när man är på topp.

Så, here goes, årets…

…live-upplevelser:
1. Gillian Welch & Dave Rawlings (Det Kongelige Teater, Köpenhamn, 4 nov)
2. Tosca (Nye Operahus, Köpenhamn, 26 okt)
3. Mia Skäringer (Konserthuset, Malmö, 26 feb)
4. Les Miserables (Malmö Opera, 5 nov)
5. My Morning Jacket (Mejeriet, Lund, 17 nov)
6. La Boheme (Nye Operahus, Köpenhamn, 2 maj)
7. Ryan Adams (S:t Johannes, Malmö, 12 nov)
8. Hoola Bandoola Band (Stortorget, Malmö, 20 aug)
9. Schyman, Sahlin & Wetterstrand i samtal om feminism (Moriskan, Malmö, 14 nov)
10. Bodil Malmsten (Palladium, Malmö, 14 mars)
11. Fleet Foxes (KB, Malmö, 9 nov)
12. Madama Butterfly (Malmö Opera, 21 jan)
13. Eldkvarn (Victoriateatern, Malmö, 6 okt)
14. Mark Knopfler (Malmö Arena, 3 nov)
15. Bob Dylan (Malmö Arena, 3 nov)

…finaste:
De två bröllopen, förstås: M&M och M&U. Fina människor, fina fester, fina dagar. Kärlek och framtid och allt det där.

…mest felinvesterade tid:
Vägen mot Sixtiska kapellet i påvens palats är lång och mödosam. Innan man når takmålningarna måste man passera sjutton rum med bara en massa mattor på väggarna och cirka sextusen statyer utan huvud i ett tempo så lågt att man nästan kunde se det blinkande R:et i högra hörnet av tv-rutan. Detta alltså efter att man köat ett par timmar för alls komma in. Inte värt. Sorry, papi Benedictus.

…sportögonblick #1:
VM-brons! Marie Hammarström gjorde årets vackraste mål (shame on you svenska folket för att ni inte röstade fram det under fotbollsgalan) när allt såg uppgivet ut, det stod 1–1 med åtta minuter kvar av bronsmatchen mot Frankrike och Sverige spelade i numerärt underläge sedan Josefine Öqvist blivit utvisad en kvart tidigare. Då bara. BAM. Lyftning på första touch, mottagning och så en vänstervolley rakt upp i krysset. I det läget. I det läget. Det blir inte större.

…böcker:
1. Niceville (Kathryn Stockett) bokcirkel 1
2. Vi måste prata om Kevin (Lionel Shriver) bokcirkel 1
3. Kärlekens historia (Nicole Krauss) bokcirkel 2
4. Spill (Sigrid Combüchen) bokcirkel 1
5. 1984 (George Orwell) bokcirkel 2
6. Hetero i Hägersten (Sofia Olsson) serieberättelser
7. Mörkt vatten (Joyce Carol Oates)
–
8. Tiger (Mian Lodalen)
9. Kärleksbarnet (Hillevi Wahl)
10. Borta bäst (Sara Kadefors) bokcirkel 2
11. Berättelsen om Pi (Yann Martel) bokcirkel 2
12. Högre än alla himlar (Louise Boije af Gennäs) bokcirkel 2
13. Skamlöst (red Gustav Almestad & Erika Söderström) bokcirkel 1

…Facebook-citat #1:
”Snuskskämtade precis på kontoret. Har alltså officiellt trätt in i medelåldern.”

…kärlek #1:
Tjörnarp. Alltid.

…kroppschock:
Löpargrupp och Korpenfotboll. Tigerbalsamet har inte använts så idogt på många år, men under några veckor i september, oktober och november sprang jag intervaller, tränade löparstyrka på en grusplan vid Limhamnsfältet och gjorde Korpendebut med nytt lag (blivande mästarna Pågen). Kroppen har inte hämtat sig än.

…kaffe:
Bar Italia, London. Bästa macchiaton ever.

…sportögonblick #2:
Mästarna från Malmö, här är vi. LdB såg till att guldet stannade i Malmö tack vare en imponerande avslutningsmatch på hemmaplan, då de tidigare omgångarnas nervositet och stabbighet var som bortblåst och Örebro tillintetgjordes som om man vore ett korplag. Damallsvenskan var annars mer rafflande och intressant än någonsin, vilket förstås är viktigt för ökad framtida publiktillströmning. 2011 var ett starkt år för den svenska damfotbollen – och bäst av alla alltså, igen: LdB FC Malmö. BAM!

…krogar:
1. Bastard (Malmö)
2. La Scala (Rom)
3. St Anna (Rom)
4. Saiko (Malmö)
5. Rebell (Malmö)
6. Bloom (Malmö)
7. Prithi (London)
8. Puk vid Vandkusten (Köpenhamn)
9. Kronovalls Vinslott (Malmö)
10. Piccolo Roma (Rom)
11. Atmosfär (Malmö)
12. Brogatan (Malmö)
13. Bullen (Malmö)
14. Sture (Malmö)
15. Asien (Malmö)

Notera: jag åt en helt fantastisk råbiff i Budapest och vi gick dessutom tillbaka till vår favoritindier i staden, men jag skriver ju aldrig upp vad de där ställena heter eftersom Lönia är vår guide (i kroglivet, inte i det riktiga livet).

…mörkaste dag:
Oslo och Utöya, den 22 juli. Framför våra ögon dog oskyldiga människor, offer för blint hat. På Twitter spreds rop på hjälp, det live-rapporterades om en massmördare som lugnt gick omkring och skördade sina offer i ungdomslägret på Utöya. Ibland slutade tweeten mitt i en mening. Jag har inte drabbats så hårt av en nyhet sedan 11 september 2001. Men Jens Stoltenberg hade jag gärna haft som statsminister även i Sverige. Ibland låtsas jag att det är så också.

…filmcitat:
”Gudrun. With a G – like God – in the beginning”. (Gudrun Hauksdottir i Jag är min egen Dolly Parton)

…Facebook-citat #2:
”Det är när någon i gruppen utbrister ’Gud, vilka fräsiga kalasbyxor du har!’ till en jämnårig som man vet att man ska ut med småbarnsmammorna.”

…media:
Podcaster. Pendlingen till jobbet (cykel eller buss) blev det absoluta genombrottet för mitt radiolyssnande. P1 Sommar, P3 Dokumentär, Fotbollsarena, P3 Sport, Kino, P1 Vinter, Matens Pris, P3 Kultur, Biblioteket, Jättestora frågor, Allvarligt talat, Nordegren i P1 – så mycket kvalitet jag tidigare bortsett ifrån. Ett oslagbart sällskap i lurarna.

…sportögonblick #3:
VM i Tyskland. Visst, vi pratade en del om Pontus Kåmark och en del gubbar pratade om att kvinnor inte kan spela fotboll, i alla fall inte som män. Men mest av allt var VM i Tyskland en ringdans och en snackis med de svenska framgångarna som förstås ökade intresset efterhand. Men även utanför Sveriges gränser fick turneringen stor uppmärksamhet. Under slutet av den rafflande finalen mellan USA och Japan slogs det rekord på Twitter (worldwide) med 7196 tweets i sekunden, flest genom tiderna. Stort. Detta VM var också ett mästerskap med nya ansikten: Japan tog guld och Frankrike blev fyra, inget av länderna har nått så långt förut. Gamla mästare som Norge åkte redan i gruppen och tänk, i hemma-VM, efter att ha varit i final i stort sett alla turneringar (VM, EM och OS) som spelats i damfotboll sedan början på 90-talet, floppade giganten Tyskland totalt och försvann redan i kvartsfinal.
Och jag var där, mitt i allt, i Wolfsburg, när Sverige slog USA i sista gruppmatchen med 2–1. Den största match jag sett live.

…TV:
1. Downton Abbey (s01-02) (SVT)
2. Friday Night Lights (s01-03) (dvd)
3. The Wire (s01) (dvd)
4. Edie & Thea – a very long engagement (http://urplay.se/159699)
5. Forsytesagan (2002) (dvd)
6. Sherlock (SVT)
7. Den stora matresan (Sjuan)
8. Pluras kök (TV8)
9. Herrskap & Tjänstefolk (TV4)
10. På Spåret (SVT)
11. Forbrydelsen (dvd)
12. Forbrydelsen II (dvd)
13. Lip Service (dvd)
14. Glee (s01) (dvd)
15. Den goda viljan (dvd)

…Facebook-citat #3:
”Har fått ett mail innehållande 6 meningar, 12 utropstecken och 2 punkter. Chanserna att jag det på allvar är minimala.”

…mys:
Valborg med fina vänner, med grillade smores över en gnistrande majbrasa i vår egen hage i Tjörnarp. Bästa kvällen.

…premiär:
Första turen någonsin genom Citytunneln gick mellan Triangeln och Hyllie den 20 januari, på väg till Malmö Arena för att se Danmark-Kroatien i handbolls-VM. Såhär nästan ett år senare känns den där tunneln redan vardag, men visst har den fört med sig en viss storstadsstämning? Station Triangeln är dessutom väldigt vacker. Bra gjort, Malmö!

…pubar/barer:
1. Royal Oak (London)
2. Club Havana (London)
3. På Besök (Malmö)
4. The French House (London)
5. Bastard (Malmö)

Notera, igen: Budapest har massor av grymma barer och pubar. Ett typiskt Budapest-ställe märker man knappt av från utsidan, men när man går in genom dörren öppnar sig plötsligt en ölhall med träbord, udda stolar och bänkar, ett hjärtligt sorl som studsar mot väggarna och bartendrar som serverar pálinka man kan dö för. Inte sällan är dessa ställen under bar himmel, ibland fattar man det inte förrän man verkligen tittar efter. Men, än en gång, jag antecknar aldrig vad de heter eller var de finns. Jag skulle bli en usel Budapest-guide.

…ord:
Cirkel. Två bokcirklar, en boxcirkel, en matcirkel och en Halv åtta-cirkel – 2011 var året då mitt liv sannerligen gick i cirklar. Jag älskade det, förstås.

…sportögonblick #4:
MFF–Glasgow Rangers, Champions league-kval. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit på Swedbank Stadion. Gråtit av rörelse, över storslagna hyllningstifon eller klackens sånger. För kärleken till laget och staden. Men stämningen under sista halvtimmen mot Rangers hemma, när MFF låg på för att få till ett kvitteringsmål som skulle betyda avancemang, gick utanpå allt annat. Vi sjöng. Allihop. 20.000, alla sjöng. Vi hoppade, vi skrek, vi manade på. Och till slut steg han fram, Jiloan Hamad. Och Malmö var vackrare än någonsin.

…pryl:
Paddan. Utan jämförelse. <3

…galacitat:
David Seidler, 73, efter att han vunnit en Oscar för bästa originalmanus: ”My father always said to me I would be a late bloomer”.

…Facebook-citat #4:
”Viktigt meddelande till granne: har man ätit havregrynsgröt till middag uppskattar man inte doften av nybakade bullar i trappen. Mvh, Beach 2011”

…marknader:
Borough Market (London)
Bondens Marknad (Malmö)
Äppelmarknaden (Kivik)

…kärlek #2:
Ost. Åkte jag till en öde ö skulle jag som första ting (kanske andra, efter kniv, men det är inte säkert) ta med mig ost. Och portvin. Att bo så nära Möllans ost har varit en ynnest för smaklökarna: hårda koostarna Gruyere, L’etivaz d´alpage och Trentino, hårda fårostarna Pecorino, Manchego – och förstås spanska mästerverket Pago Los Vivales, blåmögelostarna Bleu de Laquelle, Roquefort, Bleu de Bresse Tendre Bleu och Boel Blå, hårda getostarna Puy du Fou och Caprinelle, getostarna Monte Enebro, Nunnans bröst, Villageois och Halltorps Julia – och många fler – har någon gång under året funnit sin väg mot min mage. Att älska ost är att älska livet.

…filmer:
Jag tycker kanske inte att jag sett tillräckligt mycket film i år för att egentligen göra en lista. Åtminstone en värdig lista. Men det är klart att jag ändå haft ett par riktigt starka upplevelser, film är svårslaget på det sättet – förmågan att fånga sin tittare helt och hållet, att framkalla intensiva, ögonblickliga känslor samtidigt med den långsammare eftertänksamheten.

Ibland tramsiga men stundtals briljanta Bridesmaids (scenen när Kristen Wiig kör förbi polisen fram och tillbaka för att få honom att förlåta henne är kanske den roligaste någonsin), Woody Allens Midnatt i Paris, iranska Förbjuden kärlek, becksvarta Winter’s Bone och Black Swan, The King’s speech (Colin Firth!) och Social Network (biopremiär 2010) utgjorde alla på olika sätt högtidsstunder under 2011.

Ändå är det två andra filmer jag vill lyfta fram här. Två svenska. Rent filmtekniskt och visuellt är dessa två inte ens nära ovanstående, men på något sätt har de etsat sig kvar i minnet. På något sätt står de ändå ut.

Jessica Nettelbladts Jag är min egen Dolly Parton lockade fram precis alla reaktioner hos mig när jag såg den första gången. Och andra. Jag skrattade, grät, log som en fåne och lät sedan tankarna sväva iväg i helt oväntade riktningar på vägen hem. Nina Persson, Lotta Wenglén, Gudrun Hauksdottir, Helena Josefsson och Cecilia Nordlund får i den här filmen vara människor; ibland alldagliga, ibland tvivlande, ibland dramatiska, ibland sårade, ibland lyckliga, ibland ångerfulla. Och de får tala till punkt, Nettelbladt är hela tiden närvarande men aldrig påträngande. Det blir nära, äkta och oändligt vackert. Jag älskade den här filmen innerligt, precis såhär gör man personporträtt som varar förevigt.

Alexandra-Therese Keinings Kyss mig var en enkel kärlekshistoria i tillrättalagda miljöer, men det fanns något i detta tillrättalagda som nästan förstärkte det som gör filmen verkligt unik: kärleken mellan två kvinnor. Kyss mig är den första svenska filmen någonsin som handlar om lesbisk kärlek (vi är inte precis överösta med bögfilmer heller, men det finns någon) och jag älskade att den gjorde det på ett alldeles odramatiskt men ändå innerligt vis. På något sätt blev Kyss mig det yttersta beviset på att vi nu kommit så långt att kärlek är kärlek och så är det bra med det – och det gjorde mig mer rörd än jag kunde ana. Dessutom. Den är het. Elektriciteten mellan Ruth Vega Fernandez och Liv Mjönes… Huva.

…musik:
Det kom väldigt mycket bra musik 2011 – och det allra bästa, de där låtarna som är nästan löjligt grymma, finns samlade i den årliga lista som kallas Tunes (här).
Men det räckte inte med en samling i år. Det kom för mycket som var bra. Därför finns en andra samling (här) som är nästan lika bra som den första – och en tredje lista med låtarna som blev över (här) som inte heller är dum.

Allra bäst? Tja. Under tortyr skulle jag säga Ryan Adams (I love you but I don’t know what to say), Adele (Someone like you), My Morning Jacket (Wonderful) och The Decemberits (Dear Avery). Och Lucinda Williams (Copenhagen), förstås. Kanske Amos Lee (Hello again) och The Pierces (You’ll be mine) också.
Alltså, det går inte att välja, ni får lyssna själva.

Postat i:2011, Böcker, Film, Fotboll, Hurtbulle, Kärlek, Listor, Litteratur, Livekultur, Livet, Livsstilsreklam, Minnen, Musik, Oslo/Utöya, Podcast, Radio, Tjörnarp, TV, VM 2011

Oh, such a perfect day

Det kan vara värt att påpeka, såhär innan guldmånaden börjar med kulturupplevelser och middagar till höger och vänster (den som tjuvstartade med Eldkvarn, men tar sin verkliga början med Tosca den 26 oktober): det är väldigt skönt att vara hemma också. Och göra liksom ingenting men ändå en massa.

Den här lördagen har, till exempel, varit i stort sett perfekt.

Den började i hygglig tid (det här med att inte vilja sova bort helgen utan utnyttja ledigheten är något alldeles nytt för mig) med att min moder hämtade mig medelst bil och körde oss bort till höstens sista Bondens Marknad. Där gick vi runt i vanlig ordning och slängde käft med producenterna som sålde sina varor, samtidigt som vi stoppade påsarna fulla av potatis, lök, rotfrukter, ost, en halv tupp, frukostbullar, fikonmarmelad, fantastiska, gula bärnstenstomater, päron – och produkter på dagens temafrukt äpplen (frukterna själva, av sorterna Aroma och Discovery, två flaskor must, ett äppelsmör och glögg på paradisäpplen).

Efter en snabb instuvning i kyl och frys tog jag min cykel och trampade mig igenom ett soldränkt Malmö, som dessutom var vindstilla. Ett stopp på Möllans Ost (också känd som butiken där man gömt en liten bit av himlen), med provsmakning över disk resulterade i en bit Roquefort Papillon (blåmögel), en bit Stinking Bishop (kitt), en bit Gruyere D’Alpage (hård ko), lite svart körsbärsmarmelad och en burk Earl Grey.

Vidare så till Systembolaget, där årets Blossa-glögg (med smak av Arabicakaffe) inhandlades, liksom en mörk Sigtuna-lager, min vinterfavorit Young’s Double Chocolate Stout, en halvflaska Chateau Menota, en halvflaska Le Dauphin de Guiraud (Sauternes) – båda söta vita viner – och en flaska La Grola, som är ett gammalt rött favoritvin som jag nästan glömt bort.

Hem, snabb fika, lite varmare kläder på – och sedan på cykeln igen, den här gången mot Malmö IP och sista omgången i damallsvenskan, då LdB FC Malmö tog emot KIF Örebro. Blev överväldigad redan vid ankomst, massor av folk och en del matchtröjor och halsdukar. Många barnvagnar och familjer också, damfotboll drar till sig en lite annan publik än herrfotbollen, även om en del av dagens åskådare kom direkt från MFF-Djurgården på Stadion. Hejade hit och dit på gamla lagkamrater, släktingar och bekanta, satte mig med min gamla radarpartner T. och hennes E, vi tittade ut mot planen och konstaterade nästan i mun på varandra att det är i stunder som dessa som man saknar fotbollen, saknar känslan, stämningen, nervositeten, avgörandet. Malmö behövde vinna för att vara säkra på guld, Frida Nordin stänkte in 1-0 redan efter 45 sekunder och LdB, som sviktat betänkligt i de senaste omgångarna, var så sjukt imponerande att jag dog lite av glädje och stolthet. 6-0 blev det till slut, över 3300 personer på plats stod upp och applåderade och framför tv:n gömde damfotbollshatarna ansiktet i händerna för det var bara klassmål. SM-guld SM-guld SM-guld rullade över arenan, några blåklädda herrar skanderade Mästarna från Malmö, här är vi och jag älskade hela världen.

Efter prisutdelning skyndade jag hem för att jobba, läste parallellt med detta allt som skrevs om guldet (älskar att lusläsa tidningar när mina lag lyckats med något), konstaterade aningen förvånat att Expressen slog både Aftonbladet, Skånskan, TV4 och Sydsvenskan på fingrarna (på nätet, vi får väl se hur det blir i papperet) och sänkte efter jobbet ner mig i ett hett bad på grund av kvardröjande köldskador efter matchen. En halvtimmes bokläsning i värmen och sedan upp för att kasta in Amandine-potatis och Tjörnarpsmorötter i ugnen (droppade med krondillsolja – superbt), steka upp en bit rulle från nötköttsleveransen förra veckan och mosa ner en bit Boel Blå till kall blue cheese-sås. Och så La Grola då. Och tända ljus.

Och så resten av kvällen med katterna i varsin låda bredvid mig, gamla inspelade avsnitt av Trädgårdsfredag på dvd-spelaren, anteckningar, framtidsplaner och drömmar om våren.

Ni tycker kanske inte att det är något speciellt att skryta om det här?
Well. Själv hade jag inte velat byta bort en sekund.

Postat i:Fotboll, Kärlek, Livsstilsreklam

Veckans Kulturgottis (v 36)

Läst, sett och hört 5/9-11/9

Fotbollens sista proletärer (SVT2, Sverige 2011)
Jag minns lika lite av IFK Göteborgs vinst i UEFA-cupen 1982 som jag gör av MFF:s (sportsligt sett större) prestation att nå finalen i Europacupen 1979. Jag kan namnen förstås, men såg fram emot en fördjupning i både det sportsliga förloppet och samhällsperspektivet. Det blev inte så mycket av det. Göteborg var en industristad i början av 80-talet, sure (rätt många städer var det) och de politiska vindarna vände i samma tid, men dokumentärens koppling till klubben IFK Göteborg är rätt vag. När det gäller det sportsliga räcker det inte med lite ströintervjuer av ett par spelare – och att Svennis införde press/understöd är grundläggande, men vad mer? Vad gjorde IFK Göteborg till ett lag av europeisk toppklass? Det känns som att man försökt greppa över lite för mycket, det blir mest ytskrap. Dessutom: varför sluta med förlusten mot Barcelona 1986, när IFK Göteborg vann UEFA-cupen året efter? Förutom de korta shortsen och de unga ansiktena på en del barndomshjältar var det här ingen höjdare.

Folkmordet i Rwanda (podcast/P3 Dokumentär, Sverige 2011)
Vår gymnasielärare i samhällskunskap hade bott en tid i Afrika innan han började på Borgarskolan och vi läste tack vare det en del om människoslakten i Rwanda under våra år med honom. Och jag har liksom så många andra sett och gråtit till Hotell Rwanda. Ändå, det är så svårt att ta in alla hemskheter. Människors totala brist på empati, det blinda hatet. Liksom förstås, västvärldens ointresse. Hur man bara lät det hända, hur man svek på alla upptänkliga sätt. Supermakter, media, FN – alla som kunde rapporterat om eller ändrat på förloppet tittade bort. En miljon människor dog när vi hade vakten och vi valde att låta det hända. Mycket intressant lyssning med intervjuer av både svenska biståndsarbetare på plats, politiker, överlevande tutsier och insatta experter, som gav både översikt och djup. Rekommenderas varmt.

Forbrydelsen II (dvd/DR, Danmark 2009)
Jag började se The Killing på TV4 under sommaren, men övertalades att istället titta igenom danska Brottet (Forbrydelsen) – som är den amerikanska seriens förlaga. Det ångrade jag inte, den var suverän – även om man kan ha invändningar mot detta eviga att chefen motarbetar vår huvudperson (zzzz) och jag tyckte kanske dessutom att första säsongen var ett par avsnitt för lång. Lite för många vändningar, lite för många upprepningar. I Forbrydelsen II har man bantat ner historien till 10 avsnitt, vilket är bra. Väldigt bra. Huvudpersonen Sarah Lund, lysande spelad av Sofie Gråbøl, är ingen jag någonsin tycker om – och det är något gillar jag mycket. Ingenting är tillrättalagt. Jag tycker nog att tvåan är lika bra som ettan, även om den saknar lite av den vardagliga thrillerkänsla (det kunde hänt någon jag känner) som ettan hade.

Fredrik Gertten (podcast/P1 Sommar, Sverige 2011)
Det är rätt givet: om man pratar om orättvisor, internationell solidaritet och bredare synfält, samtidigt som man förklarar sin kärlek till staden jag älskar och mannen som i vår tidsålder symboliserar den mer än någon annan: Zlatan Ibrahimović, så kommer jag att gilla det. En morgon när jag kom till jobbet frågade mina arbetskamrater oroligt om jag just hade gråtit, för det glittrade under mina ögon. Jag undrade om de blivit galna, innan jag insåg att jag ju faktiskt hade gråtit, på vägen till jobbet, av ren och skär rörelse under lyssnandet på Fredrik Gerttens Sommar-program. Inspirerande och innerligt, en av årets bästa sommarvärdar.

Postat i:Fotboll, Podcast, Radio, TV, Veckans Kulturgottis

En vacker förlust

Christine Magnusson sammanfattade kanske det hela bäst, på Twitter:
Ångest, besvikelse, glädje & stolthet. Pontus Jansson, ståplats, sittplats & Agron. Trots allt, jag mår bra idag. #malmöff #världsklass

Precis så var det. Avgrundsdjup besvikelse över att vara så nära och obeskrivlig stolthet över spelarna, över Malmö, över landets bästa hemmapublik.

Visst kan man såhär i efterhand reta sig på den där passningen från Jeffrey Aubynn som till slut blev 4–1 i bortamatchen, eller den fullständigt onödiga straffen som betydde 2–1. Och hela den naiva, orutinerade insatsen i Kroatien. Man kan fundera på Daniel Larssons totalmiss i första halvlekens slut i kvällens hemmaretur, som hade gett andra halvlek ett annat ansikte. Eller hans friläge i andra. Man kan se alla MFF-skott som räddades eller svepte precis utanför målramen – och man kan kanske framför allt gräma sig över Pontus Janssons nick utanför i helt fritt läge alldeles i slutet, speciellt som ingen varit mer värd en hjälteroll denna kväll än just Pontus Jansson.

Men det var ändå så fantastiskt vackert. Att prestera sådan fotboll mot sådant motstånd i en sådan situation (låt vara att matchbilden varit en annan med annat resultat i första matchen) – jag grät av stolthet under matchens sista minuter.

Och förstås: publiken. Stämningen på Swedbank Stadion under de två Champions League-matcherna mot Rangers och Dinamo – jag har inga ord. Världsklass var det. När varje del av läktaren, alla sektioner, blev ett gungande hav i himmelsblå färger, det var drömlikt. Det var värt varenda frusen minut under allsvenskans första och sista omgångar och varenda besviket steg hemåt efter ännu ett poängtapp. Och när spelarna satt och deppade i gräset framför klacken efter slutsignalen och supportrarna sjöng hymnen… Den kärleken, alltså.

Det är då man tackar sin lyckliga stjärna att man har vett att älska den här sporten, den här staden, det här laget.
Att man inser hur förbannat vacker fotboll kan vara.
Och att man är där.
Även i förlustens bittra ögonblick.

Mästarna från Malmö här är vi!

Postat i:Fotboll, Kärlek

Semesterrapport

Semestern, den så eftertrånade, går mot sitt slut. Det känns okej. Förra året flängde jag halva Skåne runt på olika besök, middagar och utflykter och de tre lediga veckorna bara svischade förbi – men i år har jag helt och hållet lagt fokus på att göra i stort sett ingenting. Det har fungerat, jag känner mig faktiskt helt utvilad.

Vädret har hjälpt till, förstås. Enstaka soldagar har oftast sammanfallit med Tjörnarpsvistelser och jag har plockat bär, syltat, saftat och dragit lite ogräs i rabatterna. Grillat lamm, kyckling, fisk i foliepaket, revben och spett. Jag har suttit under det nybyggda taket och druckit vita viner från Alsace och röda viner från Italiens soliga sluttningar. Suttit i timmar i skuggan på uteplatsen och läst ikapp bloggar, bläddrat i magasin och läst böcker.

När jag varit hemma har jag försökt kompensera katterna för de ensamma dagarna då jag varit i Tjörnarp. Jag har hållit mig hemma och med regnet smattrande mot fönstret sett film efter film, serie efter serie flimra förbi i tv-rutan. Brutit av med sommarens obligatoriska mysprogram: Ernst, Tina, jag köper hela grejen rakt av, jag gillar det. Höstmelankolin har varit nära ett par dagar då det krävts tända lampor dagtid, då har jag sett om första säsongen av Ally McBeal och hela Krigets Vindar och Krig & Hågkomst. De går hand i hand med hösten för mig.

Jag har, inte helt planerat, tillbringat mycket tid på egen hand. Det har också varit skönt, faktiskt. Våren och försommaren var intensiv med alla cirklar och sammanslutningar, jag behövde samla mig själv lite. Enstaka kvällar har jag träffat familjen, en kväll åt jag middag på Bastard med M, L. och D. och en kväll satt jag med finaste L. från bokcirkeln och pratade om livet och Dan Savage i mörkret på hennes terrass, innan vi gick in och gjorde en lista på de tjugo bästa romcom-filmerna någonsin. Det var svårare än man kunde tro.

Och så var det den där fantastiska kvällen på Swedbank Stadion, förstås. Då var jag inte ensam. Då var vi 20.000 MFF-fans som sjöng och dansade och hoppade så att betongen knakade i fogarna. Som ett gungande himmelsblått hav var vi och när Jiloan Hamad slog till med vänstern och bollen gick i en vacker båge mot den klarblå himlen och in i målet så att MFF slog ut självaste Glasgow Rangers – då blev det en fulländad kväll. En magisk kväll. En av de vackraste fotbollskvällarna jag upplevt. En sådan där som motiverar all oro, all ilska, all nervositet och all energi man lägger på vad ointresserade tycker är ingenting. Men som en sådan där kväll är allt.

Kulturkonsumerat under semestern
(tidningar, tidskrifter och bloggar undantagna):

Filmer
How do you know (James L. Brooks, 2010)  3+
Easy A (Will Gluck, 2010)  3+
Mr Nobody (Jaco Van Dormael, 2009)  3-
Kyss mig (Alexandra-Therese Keining, 2011)  4

Serier
Grey’s anatomy (s01)  4-
Glee (s01)  3+
Forsytesagan (2002, e01-05)
The Killing (e01-05)  3
Forbrydelsen (s01)  4-

Böcker
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (Haruki Murakami)  3
Tiger (Mian Lodalen)  3+
Niceville (Kathryn Stockett)

Postat i:Film, Fotboll, Litteratur, Semester, Tjörnarp, TV

Förlustens bittra eftersmak

Någonstans i mitten av semifinalens första halvlek frågade jag mig själv för ungefär tusende gången varför jag lägger så stor del av min själ på sporttittade. All denna nervositet och oro, alla dessa förhoppningar som grusas, all denna lycka som är så beroende av någon annan utan att man kan påverka själv ett enda dugg.

Men samtidigt. Förstås. Jag vet ju varför. Lika bottenlös som tomheten efter en förlust kan kännas, lika fantastiska är framgångarna. När det går vägen, när någon presterar som man vill – då är det oslagbart. Jag tror inte att det finns någonting som berör mig lika omedelbart och lika drastiskt som sport.

Det onda kommer med det goda. I söndags jublade jag åt Therese Sjögrans 1–0 efter Lotta Schelins briljanta förspel, idag sitter jag i soffan med tom blick och analysens virrvarr i huvudet. Det är villkoren i denna värld.

Men när det gäller just damfotboll finns ännu en nivå inblandad. Alva Nilsson, skribent på damfotboll.com och i Feministiskt Perspektiv, är inne på det i en bloggpost från början av VM: i damfotboll är insatserna för utövare (och till viss del publik) så mycket högre än i de flesta andra sporter. Varje enskilt misstag, varje match som får uppmärksamhet – kan vara avgörande för hela sportens framtid. En dålig dag och tusentals människor kan döma ut en hel idrottsgren, allt det du byggt upp ditt liv kring.

En felpassning – typiskt kvinnor, ingen teknik. En feltajmad utrusning – alla dammålvakter är värdelösa. Ett felaktigt domslut – kvinnliga domare håller inte måttet. En dålig match –mitt korplag är bättre än alla damlag i hela världen.

Idioter finns ju alltid. Människor som själva påpekar att de aldrig ser en match och ändå dömer ut en sport de uppenbarligen inte kan ha koll på. Som skämtar om att Josefin Öqvist vilar från träningen på grund av skoskav, som om kvinnor skulle ha lägre smärttröskel än män (paus för elaka skratt från medsystrar). Det är bara att titta på feeden under hashtagen #vm11 på Twitter (eller på kommentarerna till valfri artikel från VM i vilken nättidning som helst) för att dra en tydlig slutsats: Sverige gör en dålig match och damfotboll suger som sport. Det är inte laget, inte ens Hedvig Lindahl eller Therese Sjögran eller Lotta Schelin, som gör en blek insats – det är idrotten i sig. Felet ligger i att kvinnor spelar fotboll (och dessutom kräver att bemötas med respekt för det – hu!), inte hur just de elva svenskorna presterade på planen just ikväll.

Min före detta man sade alltid att var jobbigt att presentera sig själv som musiker i sociala sammanhang, för folk utanför den världen tänkte alltid att det måste vara typ en hobby, som en trubadur på fredagskvällarna på den lokala puben. Men för honom var det ju allvar, det var livet. Det var hans identitet. Lite på samma sätt är det för kvinnor som spelar fotboll. Det tas sällan riktigt på allvar.

Redan under min aktiva karriär tränade vi fem gånger i veckan och spelade minst en match. Landslagsspelarna tränade åtta pass i veckan plus matcher. Det har knappast blivit mindre sedan dess. Idag lägger elitspelarna ner minst lika mycket tid på sin idrott som sina herrkollegor. Allting runtomkring: kostvanor, mental träning och organisation – är professionellt ut i fingerspetsarna. Det här är människor som tänker, äter och känner fotboll 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Ändå är det liksom inte på riktigt. Ändå kommer kommentarerna om P15-laget som slog damerna – som om det överhuvudtaget är relevant i sammanhanget. Jag hade en kille i min högstadieklass som hoppade 1,90 i 15 års ålder, ungefär det Emma Green – vårt medaljhopp i OS – hoppar nu. Utan att det måste babblas en massa om det (Patrick Ekwall skriver bra om detta med jämförelser mellan herr och dam i en Expressenkrönika från dem 25 juni).

Nu var det egentligen inte alls om detta den här bloggposten skulle handla. Den skulle berätta lite om vår resa till Tyskland och Wolfsburg för en vecka sedan, där vi såg det svenska laget mangla ner de blivande finalisterna från USA i den bästa halvlek jag sett ett svenskt landslag göra på många år. Den skulle handla lite om kärleken till alla som bryr sig, till alla som sjöng på stadion i Wolfsburg och framför tv-apparaterna.

Och så tänkte jag skriva att Sverige förlorade mot Japan för att Japan var klassen bättre. För att Sverige saknade Nilla Fischer och Caroline Seger (eller i alla fall en av dem) på mittfältet och därmed förlorade det avgörande slaget, för att Lotta Schelin inte verkade vara i slag efter förkylningen. För att Therese Sjögran än en gång försvann i en stor match och för att spelarna uppträdde nervösare än någon gång tidigare under VM. Som om de inte trodde på det själva, när centralgestalterna var vingbrutna.

Men det får bli en annan gång, kanske. När tankarna samlat sig.

Men jag måste ändå få avsluta med ett citat från Aftonbladets mästerlige krönikör Simon Bank, som jag snor från Khontes utmärkta bloggpost om kritiken av Pontus Kåmarks och Daniels Kristianssons insatser som kommentatorer för TV4 (läs!):

”Och det där med att det skulle vara mer okej att kritisera män än kvinnor… är du allvarlig? Det finns väl för fan inte en yrkeskategori på den här sidan P-vakterna som fått och får mer skit än damfotbollsspelare.”

Postat i:Fotboll, Jämställdhet, VM 2011

En lång resa från tårarna på Olympia

Jag minns en mörk men ljummen sommarkväll, ett fullsatt Olympia och hällregn. Jag var 17 år gammal och gjorde mitt första år i MFF:s a-trupp, VM spelades på hemmaplan och vi hade varit på plats för att se Sverige snöpligt förlora med 0-1 i premiären mot Brasilien och sedan den fantastiska upphämtningen mot Tyskland till vinst med 3-2 – en match som förvandlade Malin Andersson till min nya idol och förebild. Jag åt kött för första gången på tre år den dagen, en varm korv i pausen.

MFF hade sju spelare i VM-truppen 1995: Elisabeth Leidinge, Malin Lundgren, Eva Zeikfalvy, Lena Videkull, Annika Nessvold, Sofia Johansson och Anika Bozicevic. När de stod uppradade på Olympias gräsmatta inför kvartsfinalen mot Kina, kändes det helt overkligt att jag i vanliga fall var deras lagkamrat. Jag tränade med dem fem gånger i veckan, i omklädningsrummet hade jag Lundgren och Leidinge på ena sidan, Nessvold och Bozicevic på andra. VM 1995 var första gången som damlandslaget behandlades i pressen som de världsstjärnor de var, det skrevs massor och vad som kändes som en hel nation brydde sig för första gången om den sport jag älskat i hela mitt liv. Jag och Tess tränade extra teknikövningar, tillslag, mottagningar och frisparkar i solen på Stadions träningsplaner. Det var som att en dröm plötsligt blivit möjlig. Det var magiska veckor.

Men de tog slut. I hällregn. Efter en känslomässig berg-och-dalbana. Efter att Kina tagit ledningen i första halvlek låg Sverige på för kvittering och till slut kom den, på övertid av Ulrika Kalte, och jag minns glädjen så tydligt, jag minns lättnaden och jublet och Anna Pohjanen gled tio meter på knä i det blöta gräset när hon sprang mot Kalte för att fira. Målgesten med hela laget i rosformation som man kört i tidigare matcher blev bara halvdan i all eufori.

Vi hade gnällt hela VM igenom för att Bengt Simonsson (som liksom Thomas Dennerby inte klarade av att vara modig) inte låtit Annika Nessvold spela, men mot Kina fick hon i alla fall hoppa in. I förlängningen, som då spelades enligt golden goal-princip, satte hon ett skott i stolpen. Så nära succé var det. En halvtimme senare gick hon mot mittlinjen, tittade mot de mörka molnen och det fallande regnet och grät tyst för sig själv. Efter att Leidinge räddat Kinas femte straff och därmed kvittat Malin Anderssons tidigare miss, stegade Nessvold fram för att slå Sveriges sista straff. Hon var tvungen att sätta den för att få till en sjätte omgång. Hon var en säker straffläggare, vi var inte ens särskilt oroliga – och det var en bra straff. Men Kinas målvakt gjorde en grym räddning.

Tårarna på Olympia, jag glömmer dem aldrig. Jag glömmer aldrig hur hela stadion tystnade, hur vi kollektivt tappade andan och bara stirrade tomt framför oss. Hur den magiska sommaren liksom regnade bort.

Men det var, såhär i efterhand, ändå en försmak av damfotbollens verkliga genomslag i Sverige. Det var turneringen då många gick från att betrakta sporten som någon sorts motionsgren till verklig elitidrott. Uppmärksamheten försvann när vardagen kom krypande, men både utövare och publik hade fått självförtroende och hopp. Nästa stora steg blev VM-silvret 2003, med det efterföljande firandet i Kungsträdgården. Jag grät då också.

Imorgon åker jag till Wolfsburg för att se Sverige möta USA i sista gruppspelsmatchen, en match som inte betyder så mycket mer än vem som blir gruppetta och därmed bör få lättare motstånd i den kvartsfinalomgång båda lagen redan kvalificerat sig till. TV4 sänder, Simon Bank – landets kanske bästa sportkrönikör – är på plats, tidningarna har ökat sin bevakning, på Twitter samlas de livliga diskussionerna under hashtagen #vm11 och det är kunnigt, engagerat och så långt ifrån världen som den såg ut 1995 som det bara går att komma. Det har gått 16 år, men en livstid har passerat.

Jag har inte sett någon mästerskapsmatch live, varken för herrar eller damer, sedan den där junikvällen på Olympia 1995. Nu är det dags igen. I en annan tid, på ett annat jordklot.

Ingen ska säga att inte utvecklingen går framåt.

PS. Jo, visst finns det fortfarande gnällgubbar som blir provocerade av att kvinnor spelar fotboll. Det är lite märkligt, det är det – men vi bortser från dem, tycker jag. Utvecklingen är ändå ikapp och förbi dessa små själar. DS.

Postat i:Fotboll, Minnen

En gång valp, alltid valp

Tänk er en stugby på skånska landsorten, någonstans i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. En stor förening har hela sin ungdomssektion på träningsläger där under en vecka. Pojkar och flickor mellan tio och 14 år, mer än 300 kids, har spridits ut i de gula små stugorna. Det är natt, himlen är stjärnklar och det susar lätt i skogspartierna. Sakta rullar en minibuss ut från en av uppfarterna och rör sig genom stugbyn. Lamporna är släckta, bara knastret under däcken avslöjar att någon är på väg någonstans. I minibussen sitter 20 flickor intryckta, spänt fnissande. På väg mot ännu ett rackartyg.

Flickorna i den där bussen på de där träningslägren var vi, vi i vårt flicklag. Varje år var det vi. Vi bröt oss in i yngre lags chipsförråd och stal påsar med hem. Vi smög in hos äldre lag och blötte deras handdukar för att sedan lägga dem i frysen (där de frös fast i väggarna så att det knappt gick att få loss dem). Vi sprutade vatten mot andra stugors fönster (och ibland dess invånare), vi sköt raketer mot den nattsvarta himlen och skrämde slag på både spelare och ledare. Allt på initiativ av våra tränare (vem tror ni körde bilen…), som varje morgon blev utskällda av alla andra under den dagliga ledarträffen. Varje år ville övriga lag skicka hem oss. Men icke. ”En himla tur att vi vann nästan alla våra matcher, för det var vårt enda försvar, att vi var så framgångsrika”, berättade vår gamle lagledare Tommy och tränare Vante flera år senare. Själva förstod vi aldrig hur ökända vi var i stugbyn.

Igår hade vi en överraskningsfest för Tommy, mer känd som Chefen, nyligen 60 år fylld. Vi var tio spelare, två ledare och en fotbollsänka och det var 16-17 år sedan jag träffade ett par av dem (mådde pyttelite illa när jag skrev den meningen). Det var så sjukt kul. De där åren i flicklagen var kanske de roligaste i mitt liv och jag skrattar fortfarande lika gott åt alla minnen. Domare man glömt (förträngt), matcher man vunnit, dumheter man sagt. Oförglömliga personligheter som kommit och gått: Bettan från Ungern som vinkade adjö till oss efter utvisningsbesked och dagen efter kom och tränade som om ingenting hade hänt. Eller Eskil som hade röda hängslen för att hålla uppe shortsen. Nettan som var köksa i Hästveda ett år och köpte öl och Marlboro mentol till oss allihop.

Allt detta pratade vi om under överraskningsfesten i lördags – och lite till. Att kunna minnas tillsammans, att dra alla interna skämt som ingen annan förstår, prata om ansikten alla ser framför sig… Det är oslagbar underhållning. Mitt hjärta blir alldeles varmt när jag tänker på dessa gamla lagkamrater. Om man kan älska människor man inte längre känner är medlemmarna i mitt flicklag min eviga familj. Det är en vacker känsla och en av anledningarna till att jag tycker att det borde vara obligatoriskt för alla barn att under några år utöva lagidrott. Så mycket kemi, respekt, förmåga att stötta och hålla samman – som föds i lagidrott. Och som man bär med sig genom hela livet.

Jag är säker på att jag inte varit den jag är idag om jag inte spelat fotboll i allmänhet och i just vårt lag i synnerhet. Vi hade fantastiska tränare som hela tiden balanserade på rätt sida av skoj och satsning (vi spelade trots allt i en elitklubb, det var inte bara till att lalla runt), av allvar och lek. Vi hade en stark sammanhållning som föddes tack vare gott ledarskap.

Apropå Tommy, förresten. Även han har bidragit till de samlade häftena med lagets bevingade ord genom åren: ”Honung är för mesar, de tuffa stoppar biet direkt i munnen”.

Jag tror att det säger allt och inget om varför jag minns mina flicklagsår med en så översvallande värme. Tack, Tommy. Tack, Vante. Och tack alla fantastiska medvalpar.

Postat i:Fotboll, Kärlek, Minnen, Vänskap