Någonstans i mitten av semifinalens första halvlek frågade jag mig själv för ungefär tusende gången varför jag lägger så stor del av min själ på sporttittade. All denna nervositet och oro, alla dessa förhoppningar som grusas, all denna lycka som är så beroende av någon annan utan att man kan påverka själv ett enda dugg.
Men samtidigt. Förstås. Jag vet ju varför. Lika bottenlös som tomheten efter en förlust kan kännas, lika fantastiska är framgångarna. När det går vägen, när någon presterar som man vill – då är det oslagbart. Jag tror inte att det finns någonting som berör mig lika omedelbart och lika drastiskt som sport.
Det onda kommer med det goda. I söndags jublade jag åt Therese Sjögrans 1–0 efter Lotta Schelins briljanta förspel, idag sitter jag i soffan med tom blick och analysens virrvarr i huvudet. Det är villkoren i denna värld.
Men när det gäller just damfotboll finns ännu en nivå inblandad. Alva Nilsson, skribent på damfotboll.com och i Feministiskt Perspektiv, är inne på det i en bloggpost från början av VM: i damfotboll är insatserna för utövare (och till viss del publik) så mycket högre än i de flesta andra sporter. Varje enskilt misstag, varje match som får uppmärksamhet – kan vara avgörande för hela sportens framtid. En dålig dag och tusentals människor kan döma ut en hel idrottsgren, allt det du byggt upp ditt liv kring.
En felpassning – typiskt kvinnor, ingen teknik. En feltajmad utrusning – alla dammålvakter är värdelösa. Ett felaktigt domslut – kvinnliga domare håller inte måttet. En dålig match –mitt korplag är bättre än alla damlag i hela världen.
Idioter finns ju alltid. Människor som själva påpekar att de aldrig ser en match och ändå dömer ut en sport de uppenbarligen inte kan ha koll på. Som skämtar om att Josefin Öqvist vilar från träningen på grund av skoskav, som om kvinnor skulle ha lägre smärttröskel än män (paus för elaka skratt från medsystrar). Det är bara att titta på feeden under hashtagen #vm11 på Twitter (eller på kommentarerna till valfri artikel från VM i vilken nättidning som helst) för att dra en tydlig slutsats: Sverige gör en dålig match och damfotboll suger som sport. Det är inte laget, inte ens Hedvig Lindahl eller Therese Sjögran eller Lotta Schelin, som gör en blek insats – det är idrotten i sig. Felet ligger i att kvinnor spelar fotboll (och dessutom kräver att bemötas med respekt för det – hu!), inte hur just de elva svenskorna presterade på planen just ikväll.
Min före detta man sade alltid att var jobbigt att presentera sig själv som musiker i sociala sammanhang, för folk utanför den världen tänkte alltid att det måste vara typ en hobby, som en trubadur på fredagskvällarna på den lokala puben. Men för honom var det ju allvar, det var livet. Det var hans identitet. Lite på samma sätt är det för kvinnor som spelar fotboll. Det tas sällan riktigt på allvar.
Redan under min aktiva karriär tränade vi fem gånger i veckan och spelade minst en match. Landslagsspelarna tränade åtta pass i veckan plus matcher. Det har knappast blivit mindre sedan dess. Idag lägger elitspelarna ner minst lika mycket tid på sin idrott som sina herrkollegor. Allting runtomkring: kostvanor, mental träning och organisation – är professionellt ut i fingerspetsarna. Det här är människor som tänker, äter och känner fotboll 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Ändå är det liksom inte på riktigt. Ändå kommer kommentarerna om P15-laget som slog damerna – som om det överhuvudtaget är relevant i sammanhanget. Jag hade en kille i min högstadieklass som hoppade 1,90 i 15 års ålder, ungefär det Emma Green – vårt medaljhopp i OS – hoppar nu. Utan att det måste babblas en massa om det (Patrick Ekwall skriver bra om detta med jämförelser mellan herr och dam i en Expressenkrönika från dem 25 juni).
Nu var det egentligen inte alls om detta den här bloggposten skulle handla. Den skulle berätta lite om vår resa till Tyskland och Wolfsburg för en vecka sedan, där vi såg det svenska laget mangla ner de blivande finalisterna från USA i den bästa halvlek jag sett ett svenskt landslag göra på många år. Den skulle handla lite om kärleken till alla som bryr sig, till alla som sjöng på stadion i Wolfsburg och framför tv-apparaterna.
Och så tänkte jag skriva att Sverige förlorade mot Japan för att Japan var klassen bättre. För att Sverige saknade Nilla Fischer och Caroline Seger (eller i alla fall en av dem) på mittfältet och därmed förlorade det avgörande slaget, för att Lotta Schelin inte verkade vara i slag efter förkylningen. För att Therese Sjögran än en gång försvann i en stor match och för att spelarna uppträdde nervösare än någon gång tidigare under VM. Som om de inte trodde på det själva, när centralgestalterna var vingbrutna.
Men det får bli en annan gång, kanske. När tankarna samlat sig.
Men jag måste ändå få avsluta med ett citat från Aftonbladets mästerlige krönikör Simon Bank, som jag snor från Khontes utmärkta bloggpost om kritiken av Pontus Kåmarks och Daniels Kristianssons insatser som kommentatorer för TV4 (läs!):
”Och det där med att det skulle vara mer okej att kritisera män än kvinnor… är du allvarlig? Det finns väl för fan inte en yrkeskategori på den här sidan P-vakterna som fått och får mer skit än damfotbollsspelare.”
Postat i:Fotboll, Jämställdhet, VM 2011
