Snart, om tolv timmar någonting, sitter vi på Kastrup igen. Jag och mina fina fina vänner. Vi har gjort så många resor ihop sedan vi lärde känna varandra för mer än 15 år sedan: London, Amsterdam, Prag, Budapest, London igen, New York, Rom, London igen – och Budapest igen och igen och igen (och fler gånger därtill). Jag har aldrig haft en tråkig stund på dessa resor kors och tvärs genom Europa och världen, vi är synkade som ett gammalt strävsamt par numera. Vakna, äta, kaffe, gå, se, dricka, gå, äta, dricka, gå, se, äta, dricka, dricka, sova. Vakna, äta, kaffe, gå, shoppa, dricka, shoppa, äta, dricka, gå, äta, dricka, dricka, sova. Mycket äta är det på våra resor. Och dricka. Och gå och se och shoppa. Jag tror ni fattar. Och så skrattar vi så mycket att leendet inte slocknar på flera månader.
Allt detta vet vi på förhand. Det är därför jag älskar den där stunden på Kastrup innan boarding.
Hela resan ligger framför oss – oavsett hur kort den är verkar den i denna stund oändlig. Vi pratar om vad vi vill se och uppleva, vi pratar om vad vi behöver shoppa (jojomen) och vad vi förväntar oss. Men mest av allt pratar vi om mat. Jag har oftast en lista med tips från olika håll, den går vi igenom där på Kastrup, med den nyupphällda semesterölen (den där som signalerar LEDIG, ni vet) bredvid. Gör en prio. Lägger upp en lös plan vi sedan oftast inte håller för att vi fastnar någonstans på vägen.
Timmarna på Kastrup med det bästa resesällskapet som finns i hela världen.
12 timmar kvar, jag längtar.
På Kastrup inför New York-resan 2010. Jag ser inte alls ut som att jag älskar den där stunden, men det ska tilläggas att jag hade feber och att vi då väntat i fyra timmar på att få åka iväg (damn you, Eyjafjallajökull).
Idag skulle farmor fyllt 99 år, men hon orkade inte hålla ut så länge. Jag har inte så mycket att säga om det som inte redan är sagt, här och annorstädes.
Mer än att jag fortfarande gråter varje gång jag tänker på henne.
Älskade farmor.
Du skulle ju alltid finnas.
Jag nämnde i summeringen av 2011 att det här med att vara en del i olika typer av cirklar har blivit en viktig del av mitt liv. Jag har lovordat de olika sällskapen på så många olika sätt i så många olika sammanhang att jag egentligen inte behöver göra det igen, det är dessutom svårt att klä känslorna i ord utan att ta till klichéartade uttryck.
Men igår, när vi stod och väntade på bussen hem, C. och jag, efter ännu en kväll med god mat och gott vin och smarta människor i lågmälda samtal och höga vågor i diskussionerna kring den lästa boken (Onåd), tände C. en cigarett och sade någonstans mitt i den första rökutblåsningen: ”Jag känner mig liksom levande”.
Jag tror att det, trots en viss touch storvulenhet, sammanfattar ganska väl vad som är kärnan i min kärlek till cirklarna. Jag går oftast därifrån inspirerad, tankfull och helt klar i huvudet.
Lite på samma sätt känner jag när jag vandrar hemåt efter ett biobesök. Sinnena är skärpta, blicken ser detaljer som annars går mig förbi, ljudet av mina steg mot gatan ekar högre, prasslet i buskarna är inte diffust utan lätt att placera i helheten. Allt ovidkommande är utestängt. Det är närvaro i ögonblicket.
Räknar man den gångna veckan och två framåt, kommer jag att ha prickat in alla mina sammanhang, alla mina cirklar under den tiden: jag kommer att ha ätit födelsedagsmiddag med mina närmaste vänner, träffat båda mina bokcirklar, fått Balkanmeny hos matcirkeln, trerätters hos Halv åtta-gänget (fotbollstjejerna), jag kommer att ha tillbringat en kväll med resten av bästa vännerna som jag numera träffar alldeles för sällan och firat min födelsedag med familj och släkt. Och utanför allt detta varit på lagfest med Korpenlaget, träffat gamla kollegorna på förra arbetsplatsen och ätit surströmming med människor jag aldrig träffat förut.
Tio kvällar. Tio olika sammanhang.
Ett rikt liv.
PS. Alla gnällspikar som knarrar om att människor av idag inte umgås längre, inte möts ansikte mot ansikte, utan bara hänger framför skärmen eller telefonen: jag lovar er att jag tillbringar mer tid framför en datorskärm än de allra flesta ni känner. Och ändå. Detta ovan. Tänka sig. DS.
Eftersom jag inte tycks finna orden som bäst beskriver 2011, får det bli listor som sammanfattar detta på sitt sätt omtumlande år. Resorna till Rom, Budapest och London med mina compadres Lisir, Mary och Lönia slår förstås ut det mesta, liksom den så kallade guldmånaden: de fyra veckorna i höstas då jag aldrig var hemma utan på opera, på krogen, på teater, på konsert, på cirkelträff eller på matresa.
Kanske var 2011, åtminstone andra halvan, på det viset mest av allt en avskedsturné runt den stadskärna som i mars för första gången på 15 år inte längre är min. Krogarna, gatorna, bullret, dofterna, ljuset, rösterna – från mars blir jag en besökare i allt detta och jag vet inte riktigt hur jag kommer att hantera det. Men det är en annan text och den behöver inte skrivas än. Istället nöjer jag mig med att säga att rent intrycksmässigt är 2011 det bästa året på länge. Jag kan inte minnas att jag tänkt så mycket, sett så mycket, hört så mycket, känt så mycket och samlat så mycket minnen genom kultur, mat och resor någon gång tidigare, som jag gjort 2011.
2011 blev kulturåret. Året då jag aldrig var hemma.
2012 blir annorlunda och det ser jag fram emot.
Man ska sluta när man är på topp.
…finaste: De två bröllopen, förstås: M&M och M&U. Fina människor, fina fester, fina dagar. Kärlek och framtid och allt det där.
…mest felinvesterade tid:
Vägen mot Sixtiska kapellet i påvens palats är lång och mödosam. Innan man når takmålningarna måste man passera sjutton rum med bara en massa mattor på väggarna och cirka sextusen statyer utan huvud i ett tempo så lågt att man nästan kunde se det blinkande R:et i högra hörnet av tv-rutan. Detta alltså efter att man köat ett par timmar för alls komma in. Inte värt. Sorry, papi Benedictus.
…sportögonblick #1:
VM-brons! Marie Hammarström gjorde årets vackraste mål (shame on you svenska folket för att ni inte röstade fram det under fotbollsgalan) när allt såg uppgivet ut, det stod 1–1 med åtta minuter kvar av bronsmatchen mot Frankrike och Sverige spelade i numerärt underläge sedan Josefine Öqvist blivit utvisad en kvart tidigare. Då bara. BAM. Lyftning på första touch, mottagning och så en vänstervolley rakt upp i krysset. I det läget. I det läget. Det blir inte större.
…böcker:
1. Niceville (Kathryn Stockett) bokcirkel 1
2. Vi måste prata om Kevin (Lionel Shriver) bokcirkel 1
3. Kärlekens historia (Nicole Krauss) bokcirkel 2
4. Spill (Sigrid Combüchen) bokcirkel 1
5. 1984 (George Orwell) bokcirkel 2
6. Hetero i Hägersten (Sofia Olsson) serieberättelser
7. Mörkt vatten (Joyce Carol Oates)
–
8. Tiger (Mian Lodalen)
9. Kärleksbarnet (Hillevi Wahl)
10. Borta bäst (Sara Kadefors) bokcirkel 2
11. Berättelsen om Pi (Yann Martel) bokcirkel 2
12. Högre än alla himlar (Louise Boije af Gennäs) bokcirkel 2
13. Skamlöst (red Gustav Almestad & Erika Söderström) bokcirkel 1
…Facebook-citat #1:
”Snuskskämtade precis på kontoret. Har alltså officiellt trätt in i medelåldern.”
…kroppschock:
Löpargrupp och Korpenfotboll. Tigerbalsamet har inte använts så idogt på många år, men under några veckor i september, oktober och november sprang jag intervaller, tränade löparstyrka på en grusplan vid Limhamnsfältet och gjorde Korpendebut med nytt lag (blivande mästarna Pågen). Kroppen har inte hämtat sig än.
…kaffe: Bar Italia, London. Bästa macchiaton ever.
…sportögonblick #2:
Mästarna från Malmö, här är vi. LdB såg till att guldet stannade i Malmö tack vare en imponerande avslutningsmatch på hemmaplan, då de tidigare omgångarnas nervositet och stabbighet var som bortblåst och Örebro tillintetgjordes som om man vore ett korplag. Damallsvenskan var annars mer rafflande och intressant än någonsin, vilket förstås är viktigt för ökad framtida publiktillströmning. 2011 var ett starkt år för den svenska damfotbollen – och bäst av alla alltså, igen: LdB FC Malmö. BAM!
…krogar:
1. Bastard (Malmö)
2. La Scala (Rom)
3. St Anna (Rom)
4. Saiko (Malmö)
5. Rebell (Malmö)
6. Bloom (Malmö)
7. Prithi (London)
8. Puk vid Vandkusten (Köpenhamn) 9. Kronovalls Vinslott (Malmö)
10. Piccolo Roma (Rom)
11. Atmosfär (Malmö)
12. Brogatan (Malmö)
13. Bullen (Malmö)
14. Sture (Malmö)
15. Asien (Malmö)
Notera: jag åt en helt fantastisk råbiff i Budapest och vi gick dessutom tillbaka till vår favoritindier i staden, men jag skriver ju aldrig upp vad de där ställena heter eftersom Lönia är vår guide (i kroglivet, inte i det riktiga livet).
…mörkaste dag:
Oslo och Utöya, den 22 juli. Framför våra ögon dog oskyldiga människor, offer för blint hat. På Twitter spreds rop på hjälp, det live-rapporterades om en massmördare som lugnt gick omkring och skördade sina offer i ungdomslägret på Utöya. Ibland slutade tweeten mitt i en mening. Jag har inte drabbats så hårt av en nyhet sedan 11 september 2001. Men Jens Stoltenberg hade jag gärna haft som statsminister även i Sverige. Ibland låtsas jag att det är så också.
…filmcitat:
”Gudrun. With a G – like God – in the beginning”. (Gudrun Hauksdottir i Jag är min egen Dolly Parton)
…Facebook-citat #2:
”Det är när någon i gruppen utbrister ’Gud, vilka fräsiga kalasbyxor du har!’ till en jämnårig som man vet att man ska ut med småbarnsmammorna.”
…media:
Podcaster. Pendlingen till jobbet (cykel eller buss) blev det absoluta genombrottet för mitt radiolyssnande. P1 Sommar, P3 Dokumentär, Fotbollsarena, P3 Sport, Kino, P1 Vinter, Matens Pris, P3 Kultur, Biblioteket, Jättestora frågor, Allvarligt talat, Nordegren i P1 – så mycket kvalitet jag tidigare bortsett ifrån. Ett oslagbart sällskap i lurarna.
…sportögonblick #3:
VM i Tyskland. Visst, vi pratade en del om Pontus Kåmark och en del gubbar pratade om att kvinnor inte kan spela fotboll, i alla fall inte som män. Men mest av allt var VM i Tyskland en ringdans och en snackis med de svenska framgångarna som förstås ökade intresset efterhand. Men även utanför Sveriges gränser fick turneringen stor uppmärksamhet. Under slutet av den rafflande finalen mellan USA och Japan slogs det rekord på Twitter (worldwide) med 7196 tweets i sekunden, flest genom tiderna. Stort. Detta VM var också ett mästerskap med nya ansikten: Japan tog guld och Frankrike blev fyra, inget av länderna har nått så långt förut. Gamla mästare som Norge åkte redan i gruppen och tänk, i hemma-VM, efter att ha varit i final i stort sett alla turneringar (VM, EM och OS) som spelats i damfotboll sedan början på 90-talet, floppade giganten Tyskland totalt och försvann redan i kvartsfinal.
Och jag var där, mitt i allt, i Wolfsburg, när Sverige slog USA i sista gruppmatchen med 2–1. Den största match jag sett live.
…TV:
1. Downton Abbey (s01-02) (SVT)
2. Friday Night Lights (s01-03) (dvd)
3. The Wire (s01) (dvd)
4. Edie & Thea – a very long engagement (http://urplay.se/159699)
5. Forsytesagan (2002) (dvd)
6. Sherlock (SVT)
7. Den stora matresan (Sjuan)
8. Pluras kök (TV8)
9. Herrskap & Tjänstefolk (TV4)
10. På Spåret (SVT)
11. Forbrydelsen (dvd)
12. Forbrydelsen II (dvd)
13. Lip Service (dvd)
14. Glee (s01) (dvd)
15. Den goda viljan (dvd)
…Facebook-citat #3:
”Har fått ett mail innehållande 6 meningar, 12 utropstecken och 2 punkter. Chanserna att jag det på allvar är minimala.”
…mys:
Valborg med fina vänner, med grillade smores över en gnistrande majbrasa i vår egen hage i Tjörnarp. Bästa kvällen.
…premiär:
Första turen någonsin genom Citytunneln gick mellan Triangeln och Hyllie den 20 januari, på väg till Malmö Arena för att se Danmark-Kroatien i handbolls-VM. Såhär nästan ett år senare känns den där tunneln redan vardag, men visst har den fört med sig en viss storstadsstämning? Station Triangeln är dessutom väldigt vacker. Bra gjort, Malmö!
…pubar/barer:
1. Royal Oak (London)
2. Club Havana (London)
3. På Besök (Malmö)
4. The French House (London)
5. Bastard (Malmö)
Notera, igen: Budapest har massor av grymma barer och pubar. Ett typiskt Budapest-ställe märker man knappt av från utsidan, men när man går in genom dörren öppnar sig plötsligt en ölhall med träbord, udda stolar och bänkar, ett hjärtligt sorl som studsar mot väggarna och bartendrar som serverar pálinka man kan dö för. Inte sällan är dessa ställen under bar himmel, ibland fattar man det inte förrän man verkligen tittar efter. Men, än en gång, jag antecknar aldrig vad de heter eller var de finns. Jag skulle bli en usel Budapest-guide.
…ord: Cirkel. Två bokcirklar, en boxcirkel, en matcirkel och en Halv åtta-cirkel – 2011 var året då mitt liv sannerligen gick i cirklar. Jag älskade det, förstås.
…sportögonblick #4:
MFF–Glasgow Rangers, Champions league-kval. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit på Swedbank Stadion. Gråtit av rörelse, över storslagna hyllningstifon eller klackens sånger. För kärleken till laget och staden. Men stämningen under sista halvtimmen mot Rangers hemma, när MFF låg på för att få till ett kvitteringsmål som skulle betyda avancemang, gick utanpå allt annat. Vi sjöng. Allihop. 20.000, alla sjöng. Vi hoppade, vi skrek, vi manade på. Och till slut steg han fram, Jiloan Hamad. Och Malmö var vackrare än någonsin.
…pryl:
Paddan. Utan jämförelse. <3
…galacitat: David Seidler, 73, efter att han vunnit en Oscar för bästa originalmanus:”My father always said to me I would be a late bloomer”.
…Facebook-citat #4:
”Viktigt meddelande till granne: har man ätit havregrynsgröt till middag uppskattar man inte doften av nybakade bullar i trappen. Mvh, Beach 2011”
…kärlek #2:
Ost. Åkte jag till en öde ö skulle jag som första ting (kanske andra, efter kniv, men det är inte säkert) ta med mig ost. Och portvin. Att bo så nära Möllans ost har varit en ynnest för smaklökarna: hårda koostarna Gruyere, L’etivaz d´alpage och Trentino, hårda fårostarna Pecorino, Manchego – och förstås spanska mästerverket Pago Los Vivales, blåmögelostarna Bleu de Laquelle, Roquefort, Bleu de Bresse Tendre Bleu och Boel Blå, hårda getostarna Puy du Fou och Caprinelle, getostarna Monte Enebro, Nunnans bröst, Villageois och Halltorps Julia – och många fler – har någon gång under året funnit sin väg mot min mage. Att älska ost är att älska livet.
…filmer:
Jag tycker kanske inte att jag sett tillräckligt mycket film i år för att egentligen göra en lista. Åtminstone en värdig lista. Men det är klart att jag ändå haft ett par riktigt starka upplevelser, film är svårslaget på det sättet – förmågan att fånga sin tittare helt och hållet, att framkalla intensiva, ögonblickliga känslor samtidigt med den långsammare eftertänksamheten.
Ibland tramsiga men stundtals briljanta Bridesmaids (scenen när Kristen Wiig kör förbi polisen fram och tillbaka för att få honom att förlåta henne är kanske den roligaste någonsin), Woody Allens Midnatt i Paris, iranska Förbjuden kärlek, becksvarta Winter’s Bone och Black Swan, The King’s speech (Colin Firth!) och Social Network (biopremiär 2010) utgjorde alla på olika sätt högtidsstunder under 2011.
Ändå är det två andra filmer jag vill lyfta fram här. Två svenska. Rent filmtekniskt och visuellt är dessa två inte ens nära ovanstående, men på något sätt har de etsat sig kvar i minnet. På något sätt står de ändå ut.
Jessica Nettelbladts Jag är min egen Dolly Parton lockade fram precis alla reaktioner hos mig när jag såg den första gången. Och andra. Jag skrattade, grät, log som en fåne och lät sedan tankarna sväva iväg i helt oväntade riktningar på vägen hem. Nina Persson, Lotta Wenglén, Gudrun Hauksdottir, Helena Josefsson och Cecilia Nordlund får i den här filmen vara människor; ibland alldagliga, ibland tvivlande, ibland dramatiska, ibland sårade, ibland lyckliga, ibland ångerfulla. Och de får tala till punkt, Nettelbladt är hela tiden närvarande men aldrig påträngande. Det blir nära, äkta och oändligt vackert. Jag älskade den här filmen innerligt, precis såhär gör man personporträtt som varar förevigt.
Alexandra-Therese Keinings Kyss mig var en enkel kärlekshistoria i tillrättalagda miljöer, men det fanns något i detta tillrättalagda som nästan förstärkte det som gör filmen verkligt unik: kärleken mellan två kvinnor. Kyss mig är den första svenska filmen någonsin som handlar om lesbisk kärlek (vi är inte precis överösta med bögfilmer heller, men det finns någon) och jag älskade att den gjorde det på ett alldeles odramatiskt men ändå innerligt vis. På något sätt blev Kyss mig det yttersta beviset på att vi nu kommit så långt att kärlek är kärlek och så är det bra med det – och det gjorde mig mer rörd än jag kunde ana. Dessutom. Den är het. Elektriciteten mellan Ruth Vega Fernandez och Liv Mjönes… Huva.
…musik:
Det kom väldigt mycket bra musik 2011 – och det allra bästa, de där låtarna som är nästan löjligt grymma, finns samlade i den årliga lista som kallas Tunes (här).
Men det räckte inte med en samling i år. Det kom för mycket som var bra. Därför finns en andra samling (här) som är nästan lika bra som den första – och en tredje lista med låtarna som blev över (här) som inte heller är dum.
Allra bäst? Tja. Under tortyr skulle jag säga Ryan Adams (I love you but I don’t know what to say), Adele (Someone like you), My Morning Jacket (Wonderful) och The Decemberits (Dear Avery). Och Lucinda Williams (Copenhagen), förstås. Kanske Amos Lee (Hello again) och The Pierces (You’ll be mine) också.
Alltså, det går inte att välja, ni får lyssna själva.
Om jag någon gång mer i livet gifter mig – man ska aldrig säga aldrig, särskilt inte när man valt musik redan, vill jag att den här sången spelas under ceremonin. Eller ja, jag kräver det.
Det är väl lite mycket begärt att Randy Newman och Bonnie Raitt ska komma och göra den – även om festen kommer att äga rum på Great Jones Café i New York över några cajun martinis och kreolska kycklingvingar – men jag ska nog hitta lämpliga ersättare.
Ända sedan jag hörde Feels like home första gången (Ally McBeal, såklart) har jag älskat den. Jag tror att det är melodin. Så sorglig och smäktande vacker till den kärleksfullt banala texten. Och Bonnie Raitt! Hua.
Det kan vara värt att påpeka, såhär innan guldmånaden börjar med kulturupplevelser och middagar till höger och vänster (den som tjuvstartade med Eldkvarn, men tar sin verkliga början med Tosca den 26 oktober): det är väldigt skönt att vara hemma också. Och göra liksom ingenting men ändå en massa.
Den här lördagen har, till exempel, varit i stort sett perfekt.
Den började i hygglig tid (det här med att inte vilja sova bort helgen utan utnyttja ledigheten är något alldeles nytt för mig) med att min moder hämtade mig medelst bil och körde oss bort till höstens sista Bondens Marknad. Där gick vi runt i vanlig ordning och slängde käft med producenterna som sålde sina varor, samtidigt som vi stoppade påsarna fulla av potatis, lök, rotfrukter, ost, en halv tupp, frukostbullar, fikonmarmelad, fantastiska, gula bärnstenstomater, päron – och produkter på dagens temafrukt äpplen (frukterna själva, av sorterna Aroma och Discovery, två flaskor must, ett äppelsmör och glögg på paradisäpplen).
Efter en snabb instuvning i kyl och frys tog jag min cykel och trampade mig igenom ett soldränkt Malmö, som dessutom var vindstilla. Ett stopp på Möllans Ost (också känd som butiken där man gömt en liten bit av himlen), med provsmakning över disk resulterade i en bit Roquefort Papillon (blåmögel), en bit Stinking Bishop (kitt), en bit Gruyere D’Alpage (hård ko), lite svart körsbärsmarmelad och en burk Earl Grey.
Vidare så till Systembolaget, där årets Blossa-glögg (med smak av Arabicakaffe) inhandlades, liksom en mörk Sigtuna-lager, min vinterfavorit Young’s Double Chocolate Stout, en halvflaska Chateau Menota, en halvflaska Le Dauphin de Guiraud (Sauternes) – båda söta vita viner – och en flaska La Grola, som är ett gammalt rött favoritvin som jag nästan glömt bort.
Hem, snabb fika, lite varmare kläder på – och sedan på cykeln igen, den här gången mot Malmö IP och sista omgången i damallsvenskan, då LdB FC Malmö tog emot KIF Örebro. Blev överväldigad redan vid ankomst, massor av folk och en del matchtröjor och halsdukar. Många barnvagnar och familjer också, damfotboll drar till sig en lite annan publik än herrfotbollen, även om en del av dagens åskådare kom direkt från MFF-Djurgården på Stadion. Hejade hit och dit på gamla lagkamrater, släktingar och bekanta, satte mig med min gamla radarpartner T. och hennes E, vi tittade ut mot planen och konstaterade nästan i mun på varandra att det är i stunder som dessa som man saknar fotbollen, saknar känslan, stämningen, nervositeten, avgörandet. Malmö behövde vinna för att vara säkra på guld, Frida Nordin stänkte in 1-0 redan efter 45 sekunder och LdB, som sviktat betänkligt i de senaste omgångarna, var så sjukt imponerande att jag dog lite av glädje och stolthet. 6-0 blev det till slut, över 3300 personer på plats stod upp och applåderade och framför tv:n gömde damfotbollshatarna ansiktet i händerna för det var bara klassmål. SM-guld SM-guld SM-guld rullade över arenan, några blåklädda herrar skanderade Mästarna från Malmö, här är vi och jag älskade hela världen.
Efter prisutdelning skyndade jag hem för att jobba, läste parallellt med detta allt som skrevs om guldet (älskar att lusläsa tidningar när mina lag lyckats med något), konstaterade aningen förvånat att Expressen slog både Aftonbladet, Skånskan, TV4 och Sydsvenskan på fingrarna (på nätet, vi får väl se hur det blir i papperet) och sänkte efter jobbet ner mig i ett hett bad på grund av kvardröjande köldskador efter matchen. En halvtimmes bokläsning i värmen och sedan upp för att kasta in Amandine-potatis och Tjörnarpsmorötter i ugnen (droppade med krondillsolja – superbt), steka upp en bit rulle från nötköttsleveransen förra veckan och mosa ner en bit Boel Blå till kall blue cheese-sås. Och så La Grola då. Och tända ljus.
Och så resten av kvällen med katterna i varsin låda bredvid mig, gamla inspelade avsnitt av Trädgårdsfredag på dvd-spelaren, anteckningar, framtidsplaner och drömmar om våren.
Ni tycker kanske inte att det är något speciellt att skryta om det här?
Well. Själv hade jag inte velat byta bort en sekund.
Jag håller på att gå helt bananas nu. Hösten, alltså, gud vad jag älskar den. Den tidigare skymningen, det vemodiga ljuset, regndropparna som är så små att de bara syns i skenet från en gatlykta – eller stora som små sjöar som slår hårt mot fönsterrutan. Älskar älskar älskar! Lusten att gå på bio som kommer tillbaka, de tunga röda vinerna, eftertänksamheten, de sorgsna tonerna i musiken… Åh.
Ikväll när jag stod i köket och sorterade helgens bönor, rotfrukter och potatis för vidare förvaring och var på osannolikt gott humör tack vare höstens intåg, funderade jag på om inte september ändå är en av mina favoritmånader? Eller? Topp 5 i alla fall.
Äsch, vi kör en rankinglista för hela året:
1. oktober
2. december
3. maj
4. juni
5. september
6. april
7. juli
8. augusti
9. november
10. januari
11. februari
12. mars
Snart är det oktober, folks! Det blir bara bättre och bättre.
PS. Titeln på inlägget? En av Dan Hylanders allra finaste alster. Och vi älskar ju alla Dan Hylander. DS.
Christine Magnusson sammanfattade kanske det hela bäst, på Twitter: Ångest, besvikelse, glädje & stolthet. Pontus Jansson, ståplats, sittplats & Agron. Trots allt, jag mår bra idag. #malmöff #världsklass
Precis så var det. Avgrundsdjup besvikelse över att vara så nära och obeskrivlig stolthet över spelarna, över Malmö, över landets bästa hemmapublik.
Visst kan man såhär i efterhand reta sig på den där passningen från Jeffrey Aubynn som till slut blev 4–1 i bortamatchen, eller den fullständigt onödiga straffen som betydde 2–1. Och hela den naiva, orutinerade insatsen i Kroatien. Man kan fundera på Daniel Larssons totalmiss i första halvlekens slut i kvällens hemmaretur, som hade gett andra halvlek ett annat ansikte. Eller hans friläge i andra. Man kan se alla MFF-skott som räddades eller svepte precis utanför målramen – och man kan kanske framför allt gräma sig över Pontus Janssons nick utanför i helt fritt läge alldeles i slutet, speciellt som ingen varit mer värd en hjälteroll denna kväll än just Pontus Jansson.
Men det var ändå så fantastiskt vackert. Att prestera sådan fotboll mot sådant motstånd i en sådan situation (låt vara att matchbilden varit en annan med annat resultat i första matchen) – jag grät av stolthet under matchens sista minuter.
Och förstås: publiken. Stämningen på Swedbank Stadion under de två Champions League-matcherna mot Rangers och Dinamo – jag har inga ord. Världsklass var det. När varje del av läktaren, alla sektioner, blev ett gungande hav i himmelsblå färger, det var drömlikt. Det var värt varenda frusen minut under allsvenskans första och sista omgångar och varenda besviket steg hemåt efter ännu ett poängtapp. Och när spelarna satt och deppade i gräset framför klacken efter slutsignalen och supportrarna sjöng hymnen… Den kärleken, alltså.
Det är då man tackar sin lyckliga stjärna att man har vett att älska den här sporten, den här staden, det här laget.
Att man inser hur förbannat vacker fotboll kan vara.
Och att man är där.
Även i förlustens bittra ögonblick.
Tänk er en stugby på skånska landsorten, någonstans i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. En stor förening har hela sin ungdomssektion på träningsläger där under en vecka. Pojkar och flickor mellan tio och 14 år, mer än 300 kids, har spridits ut i de gula små stugorna. Det är natt, himlen är stjärnklar och det susar lätt i skogspartierna. Sakta rullar en minibuss ut från en av uppfarterna och rör sig genom stugbyn. Lamporna är släckta, bara knastret under däcken avslöjar att någon är på väg någonstans. I minibussen sitter 20 flickor intryckta, spänt fnissande. På väg mot ännu ett rackartyg.
Flickorna i den där bussen på de där träningslägren var vi, vi i vårt flicklag. Varje år var det vi. Vi bröt oss in i yngre lags chipsförråd och stal påsar med hem. Vi smög in hos äldre lag och blötte deras handdukar för att sedan lägga dem i frysen (där de frös fast i väggarna så att det knappt gick att få loss dem). Vi sprutade vatten mot andra stugors fönster (och ibland dess invånare), vi sköt raketer mot den nattsvarta himlen och skrämde slag på både spelare och ledare. Allt på initiativ av våra tränare (vem tror ni körde bilen…), som varje morgon blev utskällda av alla andra under den dagliga ledarträffen. Varje år ville övriga lag skicka hem oss. Men icke. ”En himla tur att vi vann nästan alla våra matcher, för det var vårt enda försvar, att vi var så framgångsrika”, berättade vår gamle lagledare Tommy och tränare Vante flera år senare. Själva förstod vi aldrig hur ökända vi var i stugbyn.
Igår hade vi en överraskningsfest för Tommy, mer känd som Chefen, nyligen 60 år fylld. Vi var tio spelare, två ledare och en fotbollsänka och det var 16-17 år sedan jag träffade ett par av dem (mådde pyttelite illa när jag skrev den meningen). Det var så sjukt kul. De där åren i flicklagen var kanske de roligaste i mitt liv och jag skrattar fortfarande lika gott åt alla minnen. Domare man glömt (förträngt), matcher man vunnit, dumheter man sagt. Oförglömliga personligheter som kommit och gått: Bettan från Ungern som vinkade adjö till oss efter utvisningsbesked och dagen efter kom och tränade som om ingenting hade hänt. Eller Eskil som hade röda hängslen för att hålla uppe shortsen. Nettan som var köksa i Hästveda ett år och köpte öl och Marlboro mentol till oss allihop.
Allt detta pratade vi om under överraskningsfesten i lördags – och lite till. Att kunna minnas tillsammans, att dra alla interna skämt som ingen annan förstår, prata om ansikten alla ser framför sig… Det är oslagbar underhållning. Mitt hjärta blir alldeles varmt när jag tänker på dessa gamla lagkamrater. Om man kan älska människor man inte längre känner är medlemmarna i mitt flicklag min eviga familj. Det är en vacker känsla och en av anledningarna till att jag tycker att det borde vara obligatoriskt för alla barn att under några år utöva lagidrott. Så mycket kemi, respekt, förmåga att stötta och hålla samman – som föds i lagidrott. Och som man bär med sig genom hela livet.
Jag är säker på att jag inte varit den jag är idag om jag inte spelat fotboll i allmänhet och i just vårt lag i synnerhet. Vi hade fantastiska tränare som hela tiden balanserade på rätt sida av skoj och satsning (vi spelade trots allt i en elitklubb, det var inte bara till att lalla runt), av allvar och lek. Vi hade en stark sammanhållning som föddes tack vare gott ledarskap.
Apropå Tommy, förresten. Även han har bidragit till de samlade häftena med lagets bevingade ord genom åren: ”Honung är för mesar, de tuffa stoppar biet direkt i munnen”.
Jag tror att det säger allt och inget om varför jag minns mina flicklagsår med en så översvallande värme. Tack, Tommy. Tack, Vante. Och tack alla fantastiska medvalpar.
