Jag längtar till Tjörnarp i påsk, till doften av jord och hagar och skog, till grillade revben, till att gräva, räfsa, andas, måla och planera.
Jag längtar till Barcelona i slutet av april, till en clara i solen och bläckfisk vid havet, till gränder och barer, till cava och tapas i stimmet på El Xampanyet.
Jag längtar till New York nästa höst, till de kreolska kycklingvingarna och jukeboxen på Jones, till Central Park och smågatorna i the Village, till cappuccino och bagels to go.
Och så längtar jag till det ögonblick jag öppnar dörren till min lägenhet efter varje resa, längtar tills jag kommer hem igen.
Till mina katter. Till mina böcker och mitt kök och mitt stora badrum.
Herregud. Vem kunde tro att det skulle vara såhär jobbigt att flytta? Jag är helt slut – helt slut. Måhända är jag inte längre 20 eller ens 25. Måhända.
I alla fall. Den här veckan blir den andra i nya lägenheten och jag har till min stora glädje upptäckt att kalendern (sånär som på Champions league-match på torsdag och Bastard-middag på lördag) är helt tom. Inget ilande till IKEA med efterföljande svettattack av stress och otympliga paket som ska in i bilen. Inget tömmande av Malmborgs läskavdelning mitt i värsta veckohandelsrusningen, med bilkaos på parkeringen och kundvagnskaos i butiken. Ingen bil som ska hämtas, inga inköp som bara måste göras, inga lådor som behöver packas upp, inga middagar eller fester som ska förberedas. Inga måsten alls. Bara tid att bo in sig.
Så jag tänker njuta nu. Av att göra ingenting, av att laga mat i lugn och ro, titta på dvd-boxar, läsa, byta vatten till de fina tulpaner jag fått mig till livs från fina vänner. Springa en runda, för första gången sedan oktober.
Det är detta livet jag längtat efter, förstår ni. Detta att bara vara hemma, att ha ett hem.
Såhär: I think this is the beginning of a beautiful friendship.
Det är konstigt. Det är nästan 15 månader sedan jag flyttade in på Göingeplan, i farmors gamla lägenhet. Med hennes möbler, hennes tavlor, hennes grönmålade köksinredning och hennes storblommiga tapeter.
15 månader bland alla farmors saker och ändå har jag inte riktigt känt av henne.
Förrän nu.
Kanske är det för att jag packat ner i stort sett allt jag själv hade med mig: böcker, kläder, skivor, grytor, köksmaskiner och toalettgrejor. Det är som att hon plötsligt får plats igen.
Det är min näst sista natt här på Göingeplan och jag borde känna mig lättad, glad och förväntansfull och det gör jag egentligen också, men precis nu, när alla andra somnat för kvällen och det stora vemodet rullar in – känner jag mest saknad.
Jag tänker på när jag flyttade till sta’n och saknar plötsligt att vara tjugo. Jag saknar mina vänner – eller kanske snarare den typen av vänskap vi då hade. Saknar min kompromisslösa värld, saknar tron på ett liv utan misslyckanden och sorger.
Men mest av allt saknar jag farmor. Nu när inte bordet längre är fyllt av alla prylar som inte fått plats i skåpen i hennes gammalmodiga kök kan jag åter se henne sitta där på sin stol och doppa sin macka i kaffet. Jag kan känna det tjocka lagret av smör mot min gom tillsammans med gräddosten från Åseda. Dofterna har på något sätt åter blivit hennes.
Om drygt sex timmar vaknar jag till en ny dag, min sista innan flytt. Då är säkert de positiva förväntningarna tillbaka. Entusiasmen inför att skapa ett eget hem igen, för första gången på mer än sju år. Det ska faktiskt bli helt underbart, en ny era i mitt liv.
Men jag tror att jag först ska tillåta mig lite tungsinthet bara ett kort ögonblick till. Och kanske några tårar. Kanske några sneda leenden åt allt det där som inte längre är.
Min vän U, som också ingår i matcirkeln, har tjatat ett tag om att jag måste smaka surströmming. Jag själv är ju bördig från de skånska slätterna och åkrarna och har alltså inga som helst rötter i den norrländska tundran (på mammas sida har släkten aldrig tagit sig utanför Eslövs kommun – utom en anfader som på 1600-talet hamnade på Varbergs fästning) – men god mat, det gillar jag. Och traditioner. Och för all del öl, snaps och trevligt sällskap (med pluspoäng för nörderi, of course).
Sagt och gjort. Glad i hågen anlände jag till Södertorpsvägen denna blåsiga kväll i februari och mottogs med ett glas bål. Vargtass, kunde man anta, men så var icke fallet utan det rörde sig om en betydligt mer välsmakande sak på på havtorn, blåbär, vinbär och… ja, någonting till. Allt för att döva mina smaklökar, tänkte jag konspiratoriskt och sippade blott försiktigt.
Efter en stund tågade hela sällskapet ut i köket och ställde sig vid vasken. Jag antog att även detta var tradition och rättade glatt in mig i ledet. Man upplyste mig om att fisken vi strax skulle avnjuta hade syrats och jäst sedan början av 2011 (själv såg jag en siffra på någon burk som talade om att fisken jäst sedan 1948, men jag tittade genast bort) och att det alltså ingalunda handlar om rutten fisk, som tvivlarna påstår. Att syra är ju ett gammalt sätt att bevara råvaror och jag är själv rätt förtjust i just denna konserveringsform (surkål, kimchi – fab!), så detta stärkte mig oerhört.
Sedan kom pyset. I kronologisk ordning hände detta: pyset kom, burken öppnades, jag böjde mig fram och beredde mig på den värsta stank jag upplevt – men innan jag, präglad av förutfattade meningar, ryggade tillbaka i skräck hann jag konstatera att det hela doftade mest… intressant. Det luktade för all del allt annat än gott, men knappast hemskt. I alla fall inte på det sätt jag trott det skulle göra. Jag kan förstå att doften avskräcker en del från att smaka, men jag blev närmast ännu mer fascinerad. Och imponerad.
Nåväl. Fiskarna sköljdes och återbördades i sina burkar som ställdes fram på bordet. Jag instruerades att skrapa bort fiskköttet från skinnet, att smöra ett tunnbröd och täcka det med skivad mandelpotatis och sedan lägga på fisken tillsammans med hackad lök och gräddfil. På eget bevåg fyllde jag i detta skede också på med öl och snaps i glasen, bara för att ha en flyktväg om det mot förmodan skulle behövas.
Men det gjorde det inte. Det hela smakade fantastiskt. Min första tanke var att surströmmingen och potatisen gjorde för varandras smaker vad kaviaren gör för ägget: slipade av varandras vassaste kanter och kombinerade sältan med en lite sötare smak. Det blev milt och skarpt på samma gång och jag tyckte mycket om det äktenskapet. Ännu en tugga in i klämman (det heter så, när man äter surströmmingen på tunnbröd), insåg jag att en kanske ännu bättre jämförelse antagligen är den med vällagrad dansk ost. En sådan där som stinker, men som smakar himmelskt. Salt, skarp, fyllig. Mångdimensionell. Surströmming är som en sådan ost och det blev ännu tydligare när jag senare åt den ensam, utan tillbehör.
Så fortgick kvällen. Sill rensades på ben, kokt potatis skivades och snaps inmundigades. Veteranerna talade om barndomens surströmmingsskivor och det för mig okända fenomenet surströmmingspuss kom på tal – jag tror att den är jämförbar med en dementorkyss. Utanför rasade vårvinterns vildaste vindar så att det skallrade i fönsterrutorna, men vi hade mycket trevligt där vid bordet mellan alla hummanden och njutningsgrymtningar.
Surströmmingspremiären sker enligt tradition den tredje torsdagen i augusti (proffsen vid mitt bord konstaterade angående detta: ”schysst tid eftersom man kan äta ute och slippa fylla huset med doften av jäst fisk, men mindre schysst att det svärmar spyflugor runt en medan man äter), förr för att man ville försäkra sig om att fisken skulle vara mogen, nu för att behålla en sedvänja. Kräftpremiären, som ju också är formellt avskaffad men ändå hålls på i någon mån (inte minst av oss som fiskar själva…), är den första onsdagen i augusti.
Det är alltså onekligen så att augusti, trots att det är en högtidsstund för en viss sorts randiga insekter, börjar segla upp som en favorittid på året.
Tack alla inblandade för att jag fick chansen att ta ännu ett svenskt kulturarv till mitt hjärta.
Nu ska jag lägga mina kläder i tvätten.
En av flera anledningar till att jag ville bo i en helt ny lägenhet efter att under hela min tid på fastighetsförmedlingen ha strött sarkasmer runt mig varenda gång vi fick in dylika (”Åhå? Vita väggar säger ni? Och ekparkett? Sedär ja. Vit köksinredning med bänkskiva i mörk granit kanske?”), var tanken på att kombinera två världar och slippa välja bort.
Alltså, såhär.
Jag älskar tjugotalets arkitektur. Jag tycker mycket om funkis också, men tjugotalets enkla elegans utan prål (som i sekelskiftet, jag är inte särskilt förtjust i det) tilltalar mig allra mest. Kanske är det dess lite lantliga drag som jag attraheras av, åtminstone delvis. Jag har hur som helst alltid drömt om att bo i tjugotalsatmosfär.
Men. Jag gillar också det moderna, inte minst komforten i det. Ordentliga och funktionella kök med bra förvaring (ett stort plus för mig som… eh, älskar prylar), full maskinell utrustning i både kök och bad, stora balkonger och rum med rena linjer. Jag tilltalas av det avskalade, det enkla.
Med flytten till den nya lägenheten får jag på sitt sätt allt detta på samma gång. Bara inte på samma plats, logiskt nog. I lägenheten kan jag njuta av det faktum att allt är helt oanvänt, att jag varit med och valt från början och anpassat efter mitt huvud och smak. Där får jag det moderna, det stilrena. Och balkongen som jag tänker mig ska präglas av Medelhavet.
.
I Tjörnarp, däremot, får jag det lantliga. De äldre, insuttna möblerna och de lite skrapade byråerna. Trägolven. Elden i kaminen, romantiken. Och en trädgård med svensk sommar och klassisk torpkänsla, blommor som mormor och farmor och deras mödrar och deras i sin tur, haft i rabatterna. Doftat på, vattnat och dragit upp frön från.
.
Så äter man kakan och har kvar den samtidigt.
Att det skulle ta mig 34 år att komma på det.
Jag nämnde i summeringen av 2011 att det här med att vara en del i olika typer av cirklar har blivit en viktig del av mitt liv. Jag har lovordat de olika sällskapen på så många olika sätt i så många olika sammanhang att jag egentligen inte behöver göra det igen, det är dessutom svårt att klä känslorna i ord utan att ta till klichéartade uttryck.
Men igår, när vi stod och väntade på bussen hem, C. och jag, efter ännu en kväll med god mat och gott vin och smarta människor i lågmälda samtal och höga vågor i diskussionerna kring den lästa boken (Onåd), tände C. en cigarett och sade någonstans mitt i den första rökutblåsningen: ”Jag känner mig liksom levande”.
Jag tror att det, trots en viss touch storvulenhet, sammanfattar ganska väl vad som är kärnan i min kärlek till cirklarna. Jag går oftast därifrån inspirerad, tankfull och helt klar i huvudet.
Lite på samma sätt känner jag när jag vandrar hemåt efter ett biobesök. Sinnena är skärpta, blicken ser detaljer som annars går mig förbi, ljudet av mina steg mot gatan ekar högre, prasslet i buskarna är inte diffust utan lätt att placera i helheten. Allt ovidkommande är utestängt. Det är närvaro i ögonblicket.
Räknar man den gångna veckan och två framåt, kommer jag att ha prickat in alla mina sammanhang, alla mina cirklar under den tiden: jag kommer att ha ätit födelsedagsmiddag med mina närmaste vänner, träffat båda mina bokcirklar, fått Balkanmeny hos matcirkeln, trerätters hos Halv åtta-gänget (fotbollstjejerna), jag kommer att ha tillbringat en kväll med resten av bästa vännerna som jag numera träffar alldeles för sällan och firat min födelsedag med familj och släkt. Och utanför allt detta varit på lagfest med Korpenlaget, träffat gamla kollegorna på förra arbetsplatsen och ätit surströmming med människor jag aldrig träffat förut.
Tio kvällar. Tio olika sammanhang.
Ett rikt liv.
PS. Alla gnällspikar som knarrar om att människor av idag inte umgås längre, inte möts ansikte mot ansikte, utan bara hänger framför skärmen eller telefonen: jag lovar er att jag tillbringar mer tid framför en datorskärm än de allra flesta ni känner. Och ändå. Detta ovan. Tänka sig. DS.
Idag har jag inlett en detoxkur som ska vara i tre dagar. Det känns lite crazy, faktiskt. Detox? Jag? Nästan som att banta ju – och bantning gillar vi inte. Dessutom är jag inte helt säker på vad exakt jag vill uppnå, jag har bara en känsla av att det kan vara bra att rensa ut… stuff. Och tre dagar utan fast föda ska jag väl klara.
Jag kör en helt naturlig detox, det vill säga inget färdigköpt pulver eller så. Jag stod en halv dag igår och gjorde juicer i min råsaftcentrifug som ska ersätta måltiderna: en lunchdrink på äpplen, spenat, tomater, gurka, morötter och cayennepeppar och en middagsdrink på spenat, sallad, broccoli, gurka, avokado och kokosfett. På morgonen ska jag dricka en drink med banan och (hemmagjord) mandelmjölk.
Jag skulle tro att jag kommer att sakna att tugga. Hungern i sig är inte svår att stå ut med under så kort tid (hoppas jag), men det är lättare att stå ut med den om det står en varm, väldoftande, härlig middag väntandes på en efteråt och inte en flaska grön sörja. Alltså, jag klagar inte, jag bara säger det.
Det ska bli lite intressant att se hur jag påverkas av att inte dricka kaffe. Jag är inte en stor kaffedrickare annars heller, ransonen gick ner ca 800% när jag slutade röka, men jag dricker det varje dag. Det enda jag får inmundiga under detoxen förutom måltidsdrinkarna är vatten och kamomillte.
Redan nu, efter en knapp dag, märker jag att jag fryser mer än vanligt. Och huvudet känns lite slappare på något sätt. Eller mer som att någon täckt över hjärnan med en tunn filt. Jag känner mig inte direkt trött och jag har bara en liten, knappt märkbar huvudvärk. Men ändå. Allt står inte rätt till däruppe.
Nåväl. Vi får väl se hur det artar sig. Jag hoppas ju lite på ett par positiva effekter också och inte bara negativa.
Stay tuned.
Uppdatering: har nu druckit den gröna sörjan. Ingen dans på rosor, kan jag säga.
Eftersom jag inte tycks finna orden som bäst beskriver 2011, får det bli listor som sammanfattar detta på sitt sätt omtumlande år. Resorna till Rom, Budapest och London med mina compadres Lisir, Mary och Lönia slår förstås ut det mesta, liksom den så kallade guldmånaden: de fyra veckorna i höstas då jag aldrig var hemma utan på opera, på krogen, på teater, på konsert, på cirkelträff eller på matresa.
Kanske var 2011, åtminstone andra halvan, på det viset mest av allt en avskedsturné runt den stadskärna som i mars för första gången på 15 år inte längre är min. Krogarna, gatorna, bullret, dofterna, ljuset, rösterna – från mars blir jag en besökare i allt detta och jag vet inte riktigt hur jag kommer att hantera det. Men det är en annan text och den behöver inte skrivas än. Istället nöjer jag mig med att säga att rent intrycksmässigt är 2011 det bästa året på länge. Jag kan inte minnas att jag tänkt så mycket, sett så mycket, hört så mycket, känt så mycket och samlat så mycket minnen genom kultur, mat och resor någon gång tidigare, som jag gjort 2011.
2011 blev kulturåret. Året då jag aldrig var hemma.
2012 blir annorlunda och det ser jag fram emot.
Man ska sluta när man är på topp.
…finaste: De två bröllopen, förstås: M&M och M&U. Fina människor, fina fester, fina dagar. Kärlek och framtid och allt det där.
…mest felinvesterade tid:
Vägen mot Sixtiska kapellet i påvens palats är lång och mödosam. Innan man når takmålningarna måste man passera sjutton rum med bara en massa mattor på väggarna och cirka sextusen statyer utan huvud i ett tempo så lågt att man nästan kunde se det blinkande R:et i högra hörnet av tv-rutan. Detta alltså efter att man köat ett par timmar för alls komma in. Inte värt. Sorry, papi Benedictus.
…sportögonblick #1:
VM-brons! Marie Hammarström gjorde årets vackraste mål (shame on you svenska folket för att ni inte röstade fram det under fotbollsgalan) när allt såg uppgivet ut, det stod 1–1 med åtta minuter kvar av bronsmatchen mot Frankrike och Sverige spelade i numerärt underläge sedan Josefine Öqvist blivit utvisad en kvart tidigare. Då bara. BAM. Lyftning på första touch, mottagning och så en vänstervolley rakt upp i krysset. I det läget. I det läget. Det blir inte större.
…böcker:
1. Niceville (Kathryn Stockett) bokcirkel 1
2. Vi måste prata om Kevin (Lionel Shriver) bokcirkel 1
3. Kärlekens historia (Nicole Krauss) bokcirkel 2
4. Spill (Sigrid Combüchen) bokcirkel 1
5. 1984 (George Orwell) bokcirkel 2
6. Hetero i Hägersten (Sofia Olsson) serieberättelser
7. Mörkt vatten (Joyce Carol Oates)
–
8. Tiger (Mian Lodalen)
9. Kärleksbarnet (Hillevi Wahl)
10. Borta bäst (Sara Kadefors) bokcirkel 2
11. Berättelsen om Pi (Yann Martel) bokcirkel 2
12. Högre än alla himlar (Louise Boije af Gennäs) bokcirkel 2
13. Skamlöst (red Gustav Almestad & Erika Söderström) bokcirkel 1
…Facebook-citat #1:
”Snuskskämtade precis på kontoret. Har alltså officiellt trätt in i medelåldern.”
…kroppschock:
Löpargrupp och Korpenfotboll. Tigerbalsamet har inte använts så idogt på många år, men under några veckor i september, oktober och november sprang jag intervaller, tränade löparstyrka på en grusplan vid Limhamnsfältet och gjorde Korpendebut med nytt lag (blivande mästarna Pågen). Kroppen har inte hämtat sig än.
…kaffe: Bar Italia, London. Bästa macchiaton ever.
…sportögonblick #2:
Mästarna från Malmö, här är vi. LdB såg till att guldet stannade i Malmö tack vare en imponerande avslutningsmatch på hemmaplan, då de tidigare omgångarnas nervositet och stabbighet var som bortblåst och Örebro tillintetgjordes som om man vore ett korplag. Damallsvenskan var annars mer rafflande och intressant än någonsin, vilket förstås är viktigt för ökad framtida publiktillströmning. 2011 var ett starkt år för den svenska damfotbollen – och bäst av alla alltså, igen: LdB FC Malmö. BAM!
…krogar:
1. Bastard (Malmö)
2. La Scala (Rom)
3. St Anna (Rom)
4. Saiko (Malmö)
5. Rebell (Malmö)
6. Bloom (Malmö)
7. Prithi (London)
8. Puk vid Vandkusten (Köpenhamn) 9. Kronovalls Vinslott (Malmö)
10. Piccolo Roma (Rom)
11. Atmosfär (Malmö)
12. Brogatan (Malmö)
13. Bullen (Malmö)
14. Sture (Malmö)
15. Asien (Malmö)
Notera: jag åt en helt fantastisk råbiff i Budapest och vi gick dessutom tillbaka till vår favoritindier i staden, men jag skriver ju aldrig upp vad de där ställena heter eftersom Lönia är vår guide (i kroglivet, inte i det riktiga livet).
…mörkaste dag:
Oslo och Utöya, den 22 juli. Framför våra ögon dog oskyldiga människor, offer för blint hat. På Twitter spreds rop på hjälp, det live-rapporterades om en massmördare som lugnt gick omkring och skördade sina offer i ungdomslägret på Utöya. Ibland slutade tweeten mitt i en mening. Jag har inte drabbats så hårt av en nyhet sedan 11 september 2001. Men Jens Stoltenberg hade jag gärna haft som statsminister även i Sverige. Ibland låtsas jag att det är så också.
…filmcitat:
”Gudrun. With a G – like God – in the beginning”. (Gudrun Hauksdottir i Jag är min egen Dolly Parton)
…Facebook-citat #2:
”Det är när någon i gruppen utbrister ’Gud, vilka fräsiga kalasbyxor du har!’ till en jämnårig som man vet att man ska ut med småbarnsmammorna.”
…media:
Podcaster. Pendlingen till jobbet (cykel eller buss) blev det absoluta genombrottet för mitt radiolyssnande. P1 Sommar, P3 Dokumentär, Fotbollsarena, P3 Sport, Kino, P1 Vinter, Matens Pris, P3 Kultur, Biblioteket, Jättestora frågor, Allvarligt talat, Nordegren i P1 – så mycket kvalitet jag tidigare bortsett ifrån. Ett oslagbart sällskap i lurarna.
…sportögonblick #3:
VM i Tyskland. Visst, vi pratade en del om Pontus Kåmark och en del gubbar pratade om att kvinnor inte kan spela fotboll, i alla fall inte som män. Men mest av allt var VM i Tyskland en ringdans och en snackis med de svenska framgångarna som förstås ökade intresset efterhand. Men även utanför Sveriges gränser fick turneringen stor uppmärksamhet. Under slutet av den rafflande finalen mellan USA och Japan slogs det rekord på Twitter (worldwide) med 7196 tweets i sekunden, flest genom tiderna. Stort. Detta VM var också ett mästerskap med nya ansikten: Japan tog guld och Frankrike blev fyra, inget av länderna har nått så långt förut. Gamla mästare som Norge åkte redan i gruppen och tänk, i hemma-VM, efter att ha varit i final i stort sett alla turneringar (VM, EM och OS) som spelats i damfotboll sedan början på 90-talet, floppade giganten Tyskland totalt och försvann redan i kvartsfinal.
Och jag var där, mitt i allt, i Wolfsburg, när Sverige slog USA i sista gruppmatchen med 2–1. Den största match jag sett live.
…TV:
1. Downton Abbey (s01-02) (SVT)
2. Friday Night Lights (s01-03) (dvd)
3. The Wire (s01) (dvd)
4. Edie & Thea – a very long engagement (http://urplay.se/159699)
5. Forsytesagan (2002) (dvd)
6. Sherlock (SVT)
7. Den stora matresan (Sjuan)
8. Pluras kök (TV8)
9. Herrskap & Tjänstefolk (TV4)
10. På Spåret (SVT)
11. Forbrydelsen (dvd)
12. Forbrydelsen II (dvd)
13. Lip Service (dvd)
14. Glee (s01) (dvd)
15. Den goda viljan (dvd)
…Facebook-citat #3:
”Har fått ett mail innehållande 6 meningar, 12 utropstecken och 2 punkter. Chanserna att jag det på allvar är minimala.”
…mys:
Valborg med fina vänner, med grillade smores över en gnistrande majbrasa i vår egen hage i Tjörnarp. Bästa kvällen.
…premiär:
Första turen någonsin genom Citytunneln gick mellan Triangeln och Hyllie den 20 januari, på väg till Malmö Arena för att se Danmark-Kroatien i handbolls-VM. Såhär nästan ett år senare känns den där tunneln redan vardag, men visst har den fört med sig en viss storstadsstämning? Station Triangeln är dessutom väldigt vacker. Bra gjort, Malmö!
…pubar/barer:
1. Royal Oak (London)
2. Club Havana (London)
3. På Besök (Malmö)
4. The French House (London)
5. Bastard (Malmö)
Notera, igen: Budapest har massor av grymma barer och pubar. Ett typiskt Budapest-ställe märker man knappt av från utsidan, men när man går in genom dörren öppnar sig plötsligt en ölhall med träbord, udda stolar och bänkar, ett hjärtligt sorl som studsar mot väggarna och bartendrar som serverar pálinka man kan dö för. Inte sällan är dessa ställen under bar himmel, ibland fattar man det inte förrän man verkligen tittar efter. Men, än en gång, jag antecknar aldrig vad de heter eller var de finns. Jag skulle bli en usel Budapest-guide.
…ord: Cirkel. Två bokcirklar, en boxcirkel, en matcirkel och en Halv åtta-cirkel – 2011 var året då mitt liv sannerligen gick i cirklar. Jag älskade det, förstås.
…sportögonblick #4:
MFF–Glasgow Rangers, Champions league-kval. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit på Swedbank Stadion. Gråtit av rörelse, över storslagna hyllningstifon eller klackens sånger. För kärleken till laget och staden. Men stämningen under sista halvtimmen mot Rangers hemma, när MFF låg på för att få till ett kvitteringsmål som skulle betyda avancemang, gick utanpå allt annat. Vi sjöng. Allihop. 20.000, alla sjöng. Vi hoppade, vi skrek, vi manade på. Och till slut steg han fram, Jiloan Hamad. Och Malmö var vackrare än någonsin.
…pryl:
Paddan. Utan jämförelse. <3
…galacitat: David Seidler, 73, efter att han vunnit en Oscar för bästa originalmanus:”My father always said to me I would be a late bloomer”.
…Facebook-citat #4:
”Viktigt meddelande till granne: har man ätit havregrynsgröt till middag uppskattar man inte doften av nybakade bullar i trappen. Mvh, Beach 2011”
…kärlek #2:
Ost. Åkte jag till en öde ö skulle jag som första ting (kanske andra, efter kniv, men det är inte säkert) ta med mig ost. Och portvin. Att bo så nära Möllans ost har varit en ynnest för smaklökarna: hårda koostarna Gruyere, L’etivaz d´alpage och Trentino, hårda fårostarna Pecorino, Manchego – och förstås spanska mästerverket Pago Los Vivales, blåmögelostarna Bleu de Laquelle, Roquefort, Bleu de Bresse Tendre Bleu och Boel Blå, hårda getostarna Puy du Fou och Caprinelle, getostarna Monte Enebro, Nunnans bröst, Villageois och Halltorps Julia – och många fler – har någon gång under året funnit sin väg mot min mage. Att älska ost är att älska livet.
…filmer:
Jag tycker kanske inte att jag sett tillräckligt mycket film i år för att egentligen göra en lista. Åtminstone en värdig lista. Men det är klart att jag ändå haft ett par riktigt starka upplevelser, film är svårslaget på det sättet – förmågan att fånga sin tittare helt och hållet, att framkalla intensiva, ögonblickliga känslor samtidigt med den långsammare eftertänksamheten.
Ibland tramsiga men stundtals briljanta Bridesmaids (scenen när Kristen Wiig kör förbi polisen fram och tillbaka för att få honom att förlåta henne är kanske den roligaste någonsin), Woody Allens Midnatt i Paris, iranska Förbjuden kärlek, becksvarta Winter’s Bone och Black Swan, The King’s speech (Colin Firth!) och Social Network (biopremiär 2010) utgjorde alla på olika sätt högtidsstunder under 2011.
Ändå är det två andra filmer jag vill lyfta fram här. Två svenska. Rent filmtekniskt och visuellt är dessa två inte ens nära ovanstående, men på något sätt har de etsat sig kvar i minnet. På något sätt står de ändå ut.
Jessica Nettelbladts Jag är min egen Dolly Parton lockade fram precis alla reaktioner hos mig när jag såg den första gången. Och andra. Jag skrattade, grät, log som en fåne och lät sedan tankarna sväva iväg i helt oväntade riktningar på vägen hem. Nina Persson, Lotta Wenglén, Gudrun Hauksdottir, Helena Josefsson och Cecilia Nordlund får i den här filmen vara människor; ibland alldagliga, ibland tvivlande, ibland dramatiska, ibland sårade, ibland lyckliga, ibland ångerfulla. Och de får tala till punkt, Nettelbladt är hela tiden närvarande men aldrig påträngande. Det blir nära, äkta och oändligt vackert. Jag älskade den här filmen innerligt, precis såhär gör man personporträtt som varar förevigt.
Alexandra-Therese Keinings Kyss mig var en enkel kärlekshistoria i tillrättalagda miljöer, men det fanns något i detta tillrättalagda som nästan förstärkte det som gör filmen verkligt unik: kärleken mellan två kvinnor. Kyss mig är den första svenska filmen någonsin som handlar om lesbisk kärlek (vi är inte precis överösta med bögfilmer heller, men det finns någon) och jag älskade att den gjorde det på ett alldeles odramatiskt men ändå innerligt vis. På något sätt blev Kyss mig det yttersta beviset på att vi nu kommit så långt att kärlek är kärlek och så är det bra med det – och det gjorde mig mer rörd än jag kunde ana. Dessutom. Den är het. Elektriciteten mellan Ruth Vega Fernandez och Liv Mjönes… Huva.
…musik:
Det kom väldigt mycket bra musik 2011 – och det allra bästa, de där låtarna som är nästan löjligt grymma, finns samlade i den årliga lista som kallas Tunes (här).
Men det räckte inte med en samling i år. Det kom för mycket som var bra. Därför finns en andra samling (här) som är nästan lika bra som den första – och en tredje lista med låtarna som blev över (här) som inte heller är dum.
Allra bäst? Tja. Under tortyr skulle jag säga Ryan Adams (I love you but I don’t know what to say), Adele (Someone like you), My Morning Jacket (Wonderful) och The Decemberits (Dear Avery). Och Lucinda Williams (Copenhagen), förstås. Kanske Amos Lee (Hello again) och The Pierces (You’ll be mine) också.
Alltså, det går inte att välja, ni får lyssna själva.
Ibland undrar jag varför jag bloggar så himla sällan. Det är ju inte så att det känns särskilt arbetsamt för mig att uttrycka mig i skrift – och minst en gång om dagen tänker jag att det där måste jag bara blogga om. Men sedan… tiden räcker bara inte till.
Om sommaren händer mycket lite som är värt att skriva hem om (annat än på Ebbarpsbloggen, såklart) och under höst och vinter händer så mycket att det inte finns en timme över. Ingen input – ingen output. För mycket input – ingen output. Dessutom har mikrobloggandet på Facebook och Twitter liksom stulit det där lite flyktiga, de där små snabba kommentarerna, som tidigare upprätthöll en viss frekvensnivå.
Jaja. Jag ville bara visa livstecken. Och berätta att jag upplever så mycket fint i min lilla bubbla just nu. Utanför bubblan är det dock en del mörker och det gör mig ledsen. Men, som man säger: kommer regn, kommer solsken. Käckhetsgraden på detta förtar icke sanningshalten.
När jag bestämde mig för att köpa lägenhet en bra bit utanför centrum, var det två sorters negativa reaktioner jag fick: dels ”Hur ska du nu kunna träffa någon?” och dels ”Men du kommer att bli så ensam!”. Den första farhågan kan man mest le åt eftersom den dels bygger på slutsatsen att det är på nattklubb/pub man bäst träffar någon att älska (paus för skratt) och dels på antagandet att detta att träffa någon är en förutsättning för lycka – eller i alla något så viktigt att det är värt att styra sin tillvaro efter det.
Det andra påståendet är svårare att bemöta, mest eftersom jag inte riktigt vet vad som menas med ensamhet. Är att vara singel automatiskt att vara ensam? Måste fysisk ensamhet innebära mental ensamhet? Det slår mig att vi med all den utveckling vi ändå gjort, med all acceptans för olikheter som ändå finns, fortfarande pratar om tvåsamhet och familjebildning som den absoluta lyckan. Det är som att det bara finns två sätt att leva när man är mellan 30 och 40 år: mitt i familjebildningen eller ensam, trängtande efter densamma. Det finns inte mycket utrymme för tvivel, särskilt inte som kvinna.
När jag möter någon som jag inte träffat på länge, men som vet att jag genomgått en skilsmässa, är den andra frågan, efter ”Hur mår du?”, nästan alltid ”Har du träffat någon ny?”. Det är fascinerande, om än tämligen oskyldigt och definitivt välmenande. Men jag har tyckt om ensamheten ända sedan jag var liten, jag lekte ofta på egen hand som barn. Jag tyckte om att skapa min egen fantasivärld där jag själv kunde bestämma reglerna – och lite så är det fortfarande. Inte så att jag är asocial, jag umgås gärna med människor och helst då i ett brett spann och i olika sammanhang. Jag älskar att omge mig med människor jag tycker om, som får mig att skratta och reflektera. Men egentligen trivs jag lika bra ensam hemma med mina katter.
Men, i ärlighetens namn, saknar jag inte kärleken? Jo, kanske. Och jag skulle absolut vilja träffa någon att älska på det sättet – det är bara det att min lycka inte är beroende av det. När jag pratar om att jag saknar kärleken, så är det inte sällskapet i sig eller ens stödet i svårigheter, gemenskapen i att känna varandra utan och innan eller de delade minnena jag saknar. Det är detaljerna. Att möta värmen i en kärleksfull blick, eller ömheten i en hastig beröring. Att betrakta någon och känna stolthet över att älska och bli älskad av just den personen.
Men allt det där är ju bara ögonblick. Ser man till helheten är jag lyckligare idag än jag varit någonsin i mitt liv. Det finns en trygghet och en anspråkslöshet i min personlighet, som jag inte hade under de annars fantastiskt roliga åren mellan 20 och 25. Vad som än händer framöver, vilka olyckor som än må drabba mig, kan jag nog säga att jag aldrig varit närmare total lycka än precis just nu. Min familj är frisk och mår bra, jag har en mängd vänner som jag älskar på olika sätt. Jag har ett jobb jag tycker är spännande och arbetskamrater som fyller min vardag med både skratt och briljans. Rent materiellt har jag under åren hunnit samla på mig en mängd saker jag tycker mycket om, jag har en lön som tillåter min livsstil och lite till. Jag har tillgång till ett sommarhus som är den vackraste platsen på hela jorden, där jag kan leva ut den kärlek till naturen som med åren blivit allt starkare. Jag har ett gott samvete. Jag har en massa, en väldig massa, minnen som jag ler åt minst en gång om dagen, jag har varit med om så mycket roligt.
Jag är faktiskt inte säker på att en kärleksrelation skulle göra mitt liv bättre. Och jag är nästan lika tveksam till barn (nåja, kanske inte riktigt).
Men visst, det är möjligt att den sanna kärleken skulle kasta alla dessa tankar åt sidan. Jag vet vad det innebär att bli förälskad, jag vet vilka krafter som drabbar en. Jag har varit där. Men jag vet också vad som kommer i dess fotspår och att livet hur man än vänder och vrider på det har både positiva och negativa sidor.
Vill jag ha barn? Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att jag inte har någon som helst längtan efter att vara gravid, tvärtom är det en skrämmande och nästan motbjudande tanke. Jag har svårt att förklara den känslan eller ens definiera den, men den finns där. Så pass att jag med stor säkerhet kan säga att om jag någon gång får barn, kommer jag inte att föda det själv. Vilket i sig närmast omöjliggör alternativet att skaffa barn på egen hand, men det har jag inget annat val än att acceptera.
Jag har en känsla av att det mellan raderna när man pratar om sådana här frågor med alla som förverkligat drömmen om att bilda familj, går att läsa en liten gnutta skepsis. Som om mina tvivel till viss del skulle handla om någon sorts självförsvar, ett sätt att inte gå under av längtan efter allt det där jag inte har. Så är det nu inte. Jag bara ställer mig frågan vad jag egentligen vill, eller vad jag egentligen vill. Jag tror att vad svaret än blir, kommer jag att i framtiden vara tacksam för att jag i alla fall vågade tänka efter.
