Middagskoll

Som en lite rolig grej i samband med hela det här klimatmatsprojektet har jag kört igång en ny blogg (kyrkogården med bloggar jag entusiastiskt startat upp men inte fullföljt alltså…) där jag redovisar vad jag äter till middag. Inte så himla specifikt, men lite snabbt sådär.

Anledningarna är flera: dels får jag en överblick över vad jag äter och hur varierat och säsongsanpassat jag lyckas hålla det. Dels blir det till slut som en idébank när tiden för att sätta veckomenyn tryter och fantasin har somnat (den kommer, det vet jag med säkerhet) och dels får jag en chans att klappa mig själv på axeln lite. Jag är väldigt bra på att notera allt det där jag inte hinner med. Det jag inte uppnår. Men mindre bra på att ta ett steg tillbaka och faktiskt känna mig tillfälligt nöjd med de där trädtopparna.

Med det sagt, så är det ingen skrytparad det är frågan om. Jag äter inte alltid bra. Jag lagar inte allting från grunden, även om jag tycker det är mycket roligare. Ibland blir det färdigköpta pommes frites, så är det bara. Även de middagarna kommer att redovisas, var så säkra.

Nya bloggen finns här.

Postat i:Klimatmat, Mat & Dryck

Matmanifest!

Det är ju inte så att jag börjar på noll, precis.
Men jag tror att det är dags att ta mattänkandet ett steg till.

Att äta gott och äta bra, har varit min ledstjärna ett bra tag nu. Jag är sällan så lycklig som när jag befinner mig någonstans i kedjan som leder fram till att mina smaklökar svimmar av glädjefnatt. Det spelar mindre roll om det rör sig om att sätta ett frö i jorden och följa plantans väg mot skörd, eller att sniffa runt i småbutiker drivna av passion och kärlek – eller att stå vid spisen och känna doften av råvaror som blir till färdiga måltider under min kniv och slev.

Jag gillar inte genvägar. Däremot är jag mycket förtjust i hantverket.
Och det är väl lite det som kommer att spegla mitt tänkande när jag nu vill gå ett steg längre än jag hittills gjort.

Sedan är det ju det här med miljön också. Vårt sätt att leva är mer eller mindre ohållbart, det är de flesta överens om. Däremot verkar det fortfarande finnas många som hellre skjuter över (det förvisso större) ansvaret på andra, än att sopa framför egen dörr. Det får stå för var och en. Men att tänka närodlat, ekologiskt och i säsong när det gäller maten jag stoppar i mig, är i allt högre grad en självklarhet för mig. För att jag har råd. Och för att jag vill lära mig mer, vill utvecklas, vill utmanas.

Man kan inte ta alla strider världen bjuder en. Men mat, miljö och djurhållning ligger mig så nära hjärtat att jag bara måste gå framåt nu.

Det finns mycket att läsa och lyssna på i ämnet. Jag förfasades av den eminenta, journalistprisbelönade P1-serien Matens pris (pod finns, LYSSNA!) och har nu beställt boken, också den med Malin Olofsson och Daniel Öhman som upphovsmän. Jag läste Eric Schlossers Snabbmatslandet för flera år sedan och slutade omedelbums att äta på McDonald’s och Burger King. Jonathan Safran Foers Äta djur, däremot, har jag inte vågat sätta tänderna i än (no pun intended). Jag är rädd att jag måste ge upp kött helt om jag gör det. Och det vet jag inte om jag klarar (alltså jag SKA läsa).

Västvärldens abnorma köttätande gör nämligen köttindustrin till ett av våra större miljöhot idag – och det blir bara värre. 2010 åt den genomsnittlige svensken 83 kg kött per person och år, 1950 var det 50 kg. Jag kan bara gå till mig själv: idag undantaget har jag den senaste veckan ätit kött varenda dag. Köttindustrin bidrar i hög grad till den globala uppvärmningen, till att regnskog skövlas och en hel massa annat som vid närmare granskning är både skrämmande och hårresande. Och då har vi inte ens gått in på själva djurhållningen, med grisar som får hjärtinfarkt eller bryter benen när de (mot förmodan) kommer ut på betesfälten för att de avlats till ett stillastående liv på liten betongyta inomhus och inte har anatomin att röra sig som grisar alltid gjort. Eller höns som med ljussättning luras att tro att en vecka innehåller åtta dagar för att värpa fler ägg än naturen egentligen bjuder.

Jag vill lära mig mer om allt detta. Förstå hela kedjan, även om det förstås är en djungel att reda ut allt från foder till transporter, skötsel och slakt. Men om jag vill fortsätta äta kött är det mitt ansvar att se till att jag i alla fall äter så bra kött som möjligt – och helst också lite mindre än förut.

På samma sätt måste jag bli ännu bättre på att köpa grönsaker efter säsong. Det är inte alldeles enkelt när januari drar in, men det finns ingen råd. En och annan tropisk frukt kommer säkert att slinka ner och jag kommer antagligen att äta ett par av de där totalt smaklösa importerade tomaterna också, men jag ska försöka undvika det så gott det går. För att klara detta måste jag också bli ännu bättre på att sylta, saft, lägga in och vinterförvara höstskördarna än jag redan är.

Jag ska inte orda för mycket om detaljer än, men det kommer fler inlägg i det här ämnet efterhand jag lär mig saker och upptäcker bra hjälpmedel. Alla inlägg kommer att taggas #klimatmat.

Några grundregler bara:

• jag kommer från och med nästa vecka att börja med en köttfri dag i veckan (företrädelsevis måndagar), vilket förstås gäller alla den dagens mål.
• jag ska äta fisk minst en dag i veckan och fågel minst en dag i veckan (gäller middagar).
• jag kommer att följa rekommendationerna från WWF och Naturskyddsföreningen, inte minst genom smartphone-appen Grön guide, som på ett enkelt sätt vägleder både när det gäller fisk, grönsaker och frukt.
• en självklarhet, men ändå: ingen mat (eller åtminstone försvinnande lite) får slängas. Med planering och fantasi ska allt kunna tillagas (eller för all del frysas in i väntan på inspiration).
• jag kommer inte att köpa något rått kött (förutom vilt, som är det miljövänligaste man kan äta) från mellanhänder. Dvs jag köper direkt från uppfödaren, om inte köttet på något sätt är behandlat (torkat, rökt eller annat jag har svårt att göra själv)
• inga, eller mycket få, halvfabrikat kommer in i mitt kök. En och annan lat eller stressad dag är det oundvikligt förstås, men jag äter inte mycket av varan nu heller. Till halvfabrikat räknar jag sådant jag inte skulle kunna göra själv utan att det blir ett större projekt, dvs förkryddat, delvis lagat osv. Både korv och quorn kan väl i strikt mening egentligen kallas halvfabrikat, men det får gå ändå. När det gäller korv är reglerna förstås samma som för övrigt: så lite mög som möjligt bland ingredienserna, så rena och bra varor som möjligt.
• jag ska försöka sluta använda buljongtärningar, för att i ännu högre grad undvika konstgjorda smaker jag vant mig vid att tro är naturella (Snabbmatsland innehåller ett helt kapitel om smakindustrin, mycket intressant bl a om hur vi tycker att naturliga råvaror smakar vattnigt för att vi vant oss vid den konstlade). Det är inte alldeles enkelt det här med buljong, men dels får jag väl bli bättre på att koka fond och dels får jag hitta ersättare. En kryddhandlare på Bondens Marknad pratade sig varm för libbsticka istället för buljong – vilket låter mycket intressant. Och när jag gick Möllanrundan med Matkaravanen pratade vår guide om fermenterade bönor, som finns i de asiatiska butikerna. Liksom fisksås innehåller de umami och kan därför användas som smakhöjare istället för Knorr-tärningar. Har ni andra förslag får ni gärna hojta, allt är välkommet.
• om alternativet finns kommer jag att välja ekologiskt och rättvisemärkt. Ekologiskt behöver inte alltid vara bästa alternativet, men det där lär jag lära mig mer om efterhand. Klart det skulle vara för enkelt för konsumenten med tydlig märkning att följa…

Utanför detta hoppas jag att jag blir färdig till att stoppa korv hemma (maskin, recept och vilja finns, spark i baken behövs) och starta upp nya surdegar (saknar att alltid ha bröd i frysen!) – och det hade också varit superkul att testa på att röka både fisk och kött. Men inget av detta ingår i #klimatmat.

Det finns såklart inte en chans att jag kommer att efterleva alla dessa regler och intentioner till hundra procent. Men strävan är i sig viktig och kunskapen enormt viktig för framtida prövningar. Ibland kommer jag att ryka på att jag inte tänkt på hela bilden och ibland på att jag bara inte orkat. Jag kommer att äta luncher med tveksam bakgrund för att jag inte kan fråga varenda restaurangägare var de fått sin (ofta alldeles för billiga) mat ifrån. Men någonstans måste jag börja. Och jag börjar här. Precis nu.

Avslutningsvis vill jag bara poängtera att detta endast innefattar mitt eget hushåll, jag har inga synpunkter på hur andra prioriterar sin tid och ekonomi. Jag kommer inte att undra var råvarorna kommer ifrån om jag blir bjuden på middag och jag rynkar inte på näsan om den innehåller halvfabrikat. Var och en väljer sin egen väg, sina egna strider. Men det är klart, det är inte fel om vi alla kunde undvika Naturskyddsföreningens fem värstingar – så har vi gjort i alla fall en liten skillnad. Ibland är det lilla gott nog.

Om detta med klimatmat – och ett helt allmänt klimatsmartare liv – kan ni för övrigt läsa i Anna Jensens blogg. Hon och hennes familj har precis påbörjat projekt KlimatVardag, i regi av Ystads kommun, och vi får följa deras väg mot ny kunskap och nya vanor. Anna twittrar också om projektet under hashtagen #KlimatVardag.

Postat i:Klimatmat, Mat & Dryck, Miljö

Surströmming

Min vän U, som också ingår i matcirkeln, har tjatat ett tag om att jag måste smaka surströmming. Jag själv är ju bördig från de skånska slätterna och åkrarna och har alltså inga som helst rötter i den norrländska tundran (på mammas sida har släkten aldrig tagit sig utanför Eslövs kommun – utom en anfader som på 1600-talet hamnade på Varbergs fästning) – men god mat, det gillar jag. Och traditioner. Och för all del öl, snaps och trevligt sällskap (med pluspoäng för nörderi, of course).

Sagt och gjort. Glad i hågen anlände jag till Södertorpsvägen denna blåsiga kväll i februari och mottogs med ett glas bål. Vargtass, kunde man anta, men så var icke fallet utan det rörde sig om en betydligt mer välsmakande sak på på havtorn, blåbär, vinbär och… ja, någonting till. Allt för att döva mina smaklökar, tänkte jag konspiratoriskt och sippade blott försiktigt.

Efter en stund tågade hela sällskapet ut i köket och ställde sig vid vasken. Jag antog att även detta var tradition och rättade glatt in mig i ledet. Man upplyste mig om att fisken vi strax skulle avnjuta hade syrats och jäst sedan början av 2011 (själv såg jag en siffra på någon burk som talade om att fisken jäst sedan 1948, men jag tittade genast bort) och att det alltså ingalunda handlar om rutten fisk, som tvivlarna påstår. Att syra är ju ett gammalt sätt att bevara råvaror och jag är själv rätt förtjust i just denna konserveringsform (surkål, kimchi – fab!), så detta stärkte mig oerhört.

Sedan kom pyset. I kronologisk ordning hände detta: pyset kom, burken öppnades, jag böjde mig fram och beredde mig på den värsta stank jag upplevt – men innan jag, präglad av förutfattade meningar, ryggade tillbaka i skräck hann jag konstatera att det hela doftade mest… intressant. Det luktade för all del allt annat än gott, men knappast hemskt. I alla fall inte på det sätt jag trott det skulle göra. Jag kan förstå att doften avskräcker en del från att smaka, men jag blev närmast ännu mer fascinerad. Och imponerad.

Nåväl. Fiskarna sköljdes och återbördades i sina burkar som ställdes fram på bordet. Jag instruerades att skrapa bort fiskköttet från skinnet, att smöra ett tunnbröd och täcka det med skivad mandelpotatis och sedan lägga på fisken tillsammans med hackad lök och gräddfil. På eget bevåg fyllde jag i detta skede också på med öl och snaps i glasen, bara för att ha en flyktväg om det mot förmodan skulle behövas.

Men det gjorde det inte. Det hela smakade fantastiskt. Min första tanke var att surströmmingen och potatisen gjorde för varandras smaker vad kaviaren gör för ägget: slipade av varandras vassaste kanter och kombinerade sältan med en lite sötare smak. Det blev milt och skarpt på samma gång och jag tyckte mycket om det äktenskapet. Ännu en tugga in i klämman (det heter så, när man äter surströmmingen på tunnbröd), insåg jag att en kanske ännu bättre jämförelse antagligen är den med vällagrad dansk ost. En sådan där som stinker, men som smakar himmelskt. Salt, skarp, fyllig. Mångdimensionell. Surströmming är som en sådan ost och det blev ännu tydligare när jag senare åt den ensam, utan tillbehör.

Så fortgick kvällen. Sill rensades på ben, kokt potatis skivades och snaps inmundigades. Veteranerna talade om barndomens surströmmingsskivor och det för mig okända fenomenet surströmmingspuss kom på tal – jag tror att den är jämförbar med en dementorkyss. Utanför rasade vårvinterns vildaste vindar så att det skallrade i fönsterrutorna, men vi hade mycket trevligt där vid bordet mellan alla hummanden och njutningsgrymtningar.

Surströmmingspremiären sker enligt tradition den tredje torsdagen i augusti (proffsen vid mitt bord konstaterade angående detta: ”schysst tid eftersom man kan äta ute och slippa fylla huset med doften av jäst fisk, men mindre schysst att det svärmar spyflugor runt en medan man äter), förr för att man ville försäkra sig om att fisken skulle vara mogen, nu för att behålla en sedvänja. Kräftpremiären, som ju också är formellt avskaffad men ändå hålls på i någon mån (inte minst av oss som fiskar själva…), är den första onsdagen i augusti.

Det är alltså onekligen så att augusti, trots att det är en högtidsstund för en viss sorts randiga insekter, börjar segla upp som en favorittid på året.

Tack alla inblandade för att jag fick chansen att ta ännu ett svenskt kulturarv till mitt hjärta.
Nu ska jag lägga mina kläder i tvätten.

Postat i:Livet, Mat & Dryck, Traditioner

Mat schmat

Idag har jag inlett en detoxkur som ska vara i tre dagar. Det känns lite crazy, faktiskt. Detox? Jag? Nästan som att banta ju ­– och bantning gillar vi inte. Dessutom är jag inte helt säker på vad exakt jag vill uppnå, jag har bara en känsla av att det kan vara bra att rensa ut… stuff. Och tre dagar utan fast föda ska jag väl klara.

Jag kör en helt naturlig detox, det vill säga inget färdigköpt pulver eller så. Jag stod en halv dag igår och gjorde juicer i min råsaftcentrifug som ska ersätta måltiderna: en lunchdrink på äpplen, spenat, tomater, gurka, morötter och cayennepeppar och en middagsdrink på spenat, sallad, broccoli, gurka, avokado och kokosfett. På morgonen ska jag dricka en drink med banan och (hemmagjord) mandelmjölk.

Jag skulle tro att jag kommer att sakna att tugga. Hungern i sig är inte svår att stå ut med under så kort tid (hoppas jag), men det är lättare att stå ut med den om det står en varm, väldoftande, härlig middag väntandes på en efteråt och inte en flaska grön sörja. Alltså, jag klagar inte, jag bara säger det.

Det ska bli lite intressant att se hur jag påverkas av att inte dricka kaffe. Jag är inte en stor kaffedrickare annars heller, ransonen gick ner ca 800% när jag slutade röka, men jag dricker det varje dag. Det enda jag får inmundiga under detoxen förutom måltidsdrinkarna är vatten och kamomillte.

Redan nu, efter en knapp dag, märker jag att jag fryser mer än vanligt. Och huvudet känns lite slappare på något sätt. Eller mer som att någon täckt över hjärnan med en tunn filt. Jag känner mig inte direkt trött och jag har bara en liten, knappt märkbar huvudvärk. Men ändå. Allt står inte rätt till däruppe.

Nåväl. Vi får väl se hur det artar sig. Jag hoppas ju lite på ett par positiva effekter också och inte bara negativa.

Stay tuned.

 

Uppdatering: har nu druckit den gröna sörjan. Ingen dans på rosor, kan jag säga.

Postat i:Galenskap, Livet, Mat & Dryck