Helenas Funderingar och Skryt

Ikon

Nytt liv. Ny blogg. Same same.

Jajo. Nu har jag startat nytt liv igen. Denna gång dock genomtänkt, med tydligt mål och med måtta. Tror jag. Vi får se. Men det måste hur som helst hända något nu och var det någonting hösten med den där löpargruppen lärde mig, så var det att jag fortfarande är hyfsat lättränad. Och, vilket är viktigare: det är kul. För första gången i mitt liv hade jag faktiskt stunder då jag njöt av löpningen.

Särskilt minns jag en morgontur i Tjörnarp, det var i mitten av oktober. Nattfrosten låg kvar över hagarna så att de gnistrade i solen, trädkronorna hade skiftat färg och var alldeles gula, korna gick fortfarande ute och tittade nyfiket på mig när jag joggade förbi på grusvägen. Jag kände liksom hur lungorna fylldes av luft istället för att dräneras på allt syre efter bara några steg. Jag sprang 5 km den morgonen och mitt löpsteg har aldrig känts så lätt.

Det var en målbild som gick i uppfyllelse den morgonen i Tjörnarp. När vi för ett par år sedan satt i bokcirkeln och började prata om träning (något som mynnade ut i att vi bestämde oss för att springa en mil tillsammans några månader senare, en sträcka ingen av oss tidigare tillryggalagt – men som vi faktiskt genomförde då), var det just den bilden jag målade upp, som jag ville förverkliga. Morgon. Tjörnarp. Grusväg. Njutning.

Nu är det dags att åter ta tag i träningen efter en vinter av dekadens och flyttklydd. Jag tror faktiskt att det går.

Ni kan följa min (och kollega Malins) väg mot målet i en ny blogg.

Postat i:Hurtbulle, Nystart, Pepp, Träning

Nyårslöfte #2

Nyårslöfte nummer två (jag sade ju att det skulle komma fler): läsning. Läsning. På vissa sätt – måhända något långsökta – hör det här löftet ihop med det första.

Liksom med träning har jag en tendens att läsa mer om läsning än att verkligen läsa. Jag plöjer Vi läser, Bokhora och andra bloggar, beställer hem drivor av böcker (högen med oläst är pinsamt hög, alltså verkligen pinsamt) som jag sedan längtar hem till när jag sitter på kontoret.

Sedan äter jag. Vid TV:n. Och stannar. Vid TV:n.

Medan jag sitter där slår jag ett getöga på Facebook och Twitter och sedan hör jag en låt i någon serie som jag måste kolla upp och så fastnar jag vid Spotify eller skivhyllorna eller i något projekt som dykt upp längs vägen och går inte och lägger mig förrän jag är dödstrött eller helt enkelt måste sova för att inte morgondagen ska vara värdelös.

Det håller inte. Jag vill vara en läsande person, jag älskar böcker.

Mitt löfte för 2012: att läsa 25 böcker. Det är en varannan vecka, runt 25 sidor om dagen (en genomsnittlig bok är 350 sidor lång hälsar listnörden).

Alltså måste jag hitta lästid. Någon form av vana, en stund att se fram emot och prioritera. Jag tror att just vanan är central, jag vill läsa varje dag för att liksom få ett driv.

Uppenbarligen funkar det inte att tro att jag ska läsa när jag går och lägger mig, för antingen blir jag trött efter tio sidor eller också kan jag inte låta bli att istället kolla mitt RSS-flöde eller se Youtube-klipp på iPaden. Och inte har jag pendlingstid till jobbet heller, i alla fall inte som går att utnyttja till att läsa.

Förutom när funderar jag också lite på var läsningen lämpligast kan äga rum. TV-soffan är helt värdelös, den förknippas med TV och en TV lämnar mig aldrig ostörd. Borde jag skaffa mig en fåtölj? En sådan där med fotpall och rutig filt? Tveksamt om jag har plats till det.

När och var läser ni? Efter maten? På helgen? I badet? I sängen?

Ge mig tips ASAP, jag har böcker att läsa.

 

PS. Obs! Älskar TV-serier lika mycket som böcker, så inga käcka råd om att bara släcka TV:n och läsa istället. Var mer påhittiga än så. OK? DS.

Postat i:2012, Böcker, Nystart

Nyårslöfte #1

December var eventuellt den onyttigaste månaden jag haft sedan… jag slutade hänga på krogen i tid och otid och äta glass eller Gorbys piroger till middag eller mätta mig med kaffe och cigg. Och det var ju några år sedan (så var inte oroliga, mamma och pappa).

Men nu är december slut och julen också. Och de där löftena som viskades mot en blixtrande vinterhimmel ska hållas.

Jag har en hel massa nyårslöften, det har jag alltid. Men jag tänker avverka dem i små raketer under våren, delar av dem blir inte verkliga förrän efter flytten i början av mars. Vissa löften är heller inte intressanta för andra än mig själv, så dem håller jag tyst om (eller okej, inget av dem är särskilt intressanta för andra än mig själv, men det finns gradskillnader), medan vissa… kanske behöver sägas högt för att sätta lite press.

Låt mig först säga detta: jag gillar nyårslöften. Jag gillar dem för att de vittnar om en ambition, om en tro på att det går att ändra saker och ting till det bättre. Jag gillar banala löften, jag gillar ytliga löften, jag gillar moraliska och storslagna löften. Jag gillar alla löften. Trots att jag i stort sett alltid misslyckas. Men skulle jag ge upp, sluta hoppas, sluta försöka – jag vet inte, det låter så himla trist. Jag lyckas aldrig, så det är inte lönt? Det räcker med att lyckas en gång. Och jag tycker om processen, inspirationen, planeringen. Att se fram emot något, att försöka lösa något. Att tro på det. Utan ambitionen att bli bättre – på olika plan – vore livet ett grått skynke.

Hur som. Jag är inte mer unik än att jag har mål för 2012 som handlar om min fysik. Jag kan försöka värja mig för skönhetsideal som tvingas på mig från alla håll och kanter, men det är svårt att titta bort. Vi är alla en del av det – och vi är alla offer för det.

Men jag tänker försöka hålla mina fysiska mål borta från det rent estetiska (och i hemlighet hoppas att det kommer på köpet): mitt mål blir att springa Malmömilen den 16 juni under 55 minuter. Det är ingen omöjlighet, jag har sex månader på mig att komma i form. Om jag inte åker på någon skada ska det gå.

Dessutom, okej lite kost blir det, måste jag ändra mina kvällsvanor. Närheten till närköp och videobutiker det senaste året har inte varit nyttig. Så: del två av löftet är att inte äta godis, glass, efterrätter, kakor eller snacks förrän efter Malmömilen.

Jag har slutat röka två gånger, jag vet att sådant här bara handlar om vilja. Vilja, uthållighet – och tro. Tro på att det går. Jag kan inte gå in och göra något halvdant, jag funkar inte så. Jag kan inte feströka, jag röker ett paket om dagen eller inte alls. Jag kan inte äta tre bitar godis, jag äter hela skålen. Jag måste ändra mina vanor i grunden, inte fjösa runt lite på känn.

Men jag vet att det går.
2012 blir året då jag håller mina löften.

Postat i:2012, Hurtbulle, Nystart, Träning

Innehållsdeklaration 2.0

Ja, hörrni. Vad gör man med en blogg som inte är till någonting? Jag har bläddrat igenom en massa gamla inlägg för att få tillbaka någon form av känsla och kan i alla fall konstatera att bloggen haft många ansikten. Många inriktningar.

Jag har funderat mycket på det, vad jag vill att den här bloggen ska vara. Vad jag vill säga och hur. Det har varit en del av tystnaden här, jag har inte riktigt vetat hur jag skulle filtrera tankar och intryck. De senaste åren har de korta nonsensinläggen blivit allt färre, antagligen i spåren av att först Facebook och sedan Twitter tog över den typen av snärtig kommunikation. De långrandiga inläggen har samtidigt blivit allt fler.

Om jag ser till vilken sorts bloggar jag själv följer, så är det mesta inriktat på specialintressen. Sport, kultur, politik, inredning, trädgård, mat – passion och kunskap inom ett givet ämne. Men det finns också en del mer personliga bloggar med bredare inriktning som jag tycker om: Karin af Malmoe är en och min moster M en annan. Båda är underhållande och rappa.

Häromveckan när jag vandrade runt på grusvägarna runt vårt sommartorp i Tjörnarp, slog det mig hur mycket bättre jag blivit på att uppskatta små saker i livet. Smaker, dofter, årstidernas skiftningar. Jag har liksom blivit lite mer lik både farmor och mormor, tror jag – eller hela den generationen egentligen. Som inte hade så mycket val annat än att uppskatta det lilla, det andra var utom räckhåll. Min värld är, liksom hela min generations, större och de storslagna upplevelserna närmare. Vi reser mer, vi ser mer, vi har fler prylar och tillgång till mer kultur av alla slag. Ändå blir vi varken klokare eller nöjdare. Eller kanske just på grund av det.

Jag vill inte byta min värld mot min farmors, det vore att förneka all den utveckling som trots allt skett (lite klokare har vi förstås blivit, i stort är vi trots dagens hårda klimat mer accepterande mot kulturella och sociala olikheter). Det är dumt att romantisera gångna tider. Men jag vill försöka plocka russinen ur kakan.

Så vad är skillnaden mellan den 27-åriga Helena som för nästan precis sex år sedan (fem år och 51 veckor) började skriva på den här bloggen och den Helena som nu sitter framför datorn med inspelade avsnitt av ”Vad blir det för mat” samtidigt rullande på tv:n och en snarkande katt bredvid?

Jag småskrattar när jag i tanken börjar sammanfatta mig själv. Jag har blivit Anne på Grönkulla. Jag tycker om blommor, vackra dukningar och vällagrade ostar. Jag uppskattar i stort sett alla drycker, bara tillfället är rätt och kvaliteten hög. Jag ser tv-sändningar från Nobelmiddagar, Oscarsgalor och kungliga bröllop och kommenterar gästernas vackra klänningar och stiliga stasser. Jag älskar småkakor och kaffe. Långsamma filmer med riktiga dialoger. Musik som kan spelas akustiskt. Jag tycker om glas och porslin, inlagd gurka, hallonsylt, fläderblomssaft och att dra skinnet av sillfiléer innan man lägger dem i ättikslag.

Och så älskar jag traditioner. Julen förstås, det första ljuset vid advent och luciatågen genom morgonmörker. Doften som fyller rummet när man sitter i soffan, dricker glögg och betraktar den nyklädda, gnistrande granen.

Men också andra delar av året. Jag tycker om att baka fastlagsbullar i februari, göra våfflor i mars, äta långfredagsmiddag hos mamma med vår heminlagda sill – och jag älskade att stå vid elden i vår egen hage på Valborgsmässoafton tidigare i år. Vårsysslorna i Tjörnarp när allting vaknar, rensning och sådd. Midsommar med matjessilltårta, hembakat bröd, sill och gräslök klippt från min egen kryddträdgård. Rabatter, ängar och parker som blommar i alla färger och former. Hela skördetiden med inläggning, syltning och saftning, kräftfisket och –koket i slutet av augusti, smörstekta kantareller på en enkel macka och viltsäsongen senare på hösten.

Allt detta sorterar jag under små saker att njuta av i livet. Jag är inte mycket för att bestiga Mount Everest eller cykla från Himalaya till Stockholm, extrema prestationer intresserar mig inte. Jag har inte heller något större behov av att förverkliga mig själv, jag när ingen dröm om att klättra på några karriärstegar. Mina ambitioner är på många sätt ytterst begränsade. Jag vet faktiskt inte hur det blev så, men jag är inte särskilt missnöjd. Jag njuter av det lilla och den förmågan är kanske den egenskap jag för min personliga lyckas skull är allra mest nöjd med.

Men hur kommer bloggen in i allt detta då? Ganska enkelt. Det är från och med nu i första hand det lilla den ska handla om. Det är det lilla jag vill berätta om. Jag inser ironin i att skriva det just nu, men: texterna ska bli kortare. I alla fall ibland. Och jag tänker skriva lite färre inblickar i det storslagna själsliga liv som är mitt (igen, jag inser ironin).

Jag är så himla trött på dysterkvistar som känner sig missförstådda och bittra utan verklig anledning (been there done that, dock minus bitterheten). Lev livet, njut av dofterna och skratta rakt ut i luften. Ha sinnesro att acceptera det du inte kan förändra, mod att förändra det du kan och förstånd att inse skillnaden (ja, det är klart att den är snodd. Tack AA).

Med detta säger jag tack och godnatt. Imorgon ska jag fira midsommar utan min egen inlagda sill för första gången på sex år, det känns lite konstigt. Men sova behöver jag ju ändå.

Postat i:DaInternetz, Nystart

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.