2011 i en liten ask

Eftersom jag inte tycks finna orden som bäst beskriver 2011, får det bli listor som sammanfattar detta på sitt sätt omtumlande år. Resorna till Rom, Budapest och London med mina compadres Lisir, Mary och Lönia slår förstås ut det mesta, liksom den så kallade guldmånaden: de fyra veckorna i höstas då jag aldrig var hemma utan på opera, på krogen, på teater, på konsert, på cirkelträff eller på matresa.

Kanske var 2011, åtminstone andra halvan, på det viset mest av allt en avskedsturné runt den stadskärna som i mars för första gången på 15 år inte längre är min. Krogarna, gatorna, bullret, dofterna, ljuset, rösterna – från mars blir jag en besökare i allt detta och jag vet inte riktigt hur jag kommer att hantera det. Men det är en annan text och den behöver inte skrivas än. Istället nöjer jag mig med att säga att rent intrycksmässigt är 2011 det bästa året på länge. Jag kan inte minnas att jag tänkt så mycket, sett så mycket, hört så mycket, känt så mycket och samlat så mycket minnen genom kultur, mat och resor någon gång tidigare, som jag gjort 2011.

2011 blev kulturåret. Året då jag aldrig var hemma.
2012 blir annorlunda och det ser jag fram emot.
Man ska sluta när man är på topp.

Så, here goes, årets…

…live-upplevelser:
1. Gillian Welch & Dave Rawlings (Det Kongelige Teater, Köpenhamn, 4 nov)
2. Tosca (Nye Operahus, Köpenhamn, 26 okt)
3. Mia Skäringer (Konserthuset, Malmö, 26 feb)
4. Les Miserables (Malmö Opera, 5 nov)
5. My Morning Jacket (Mejeriet, Lund, 17 nov)
6. La Boheme (Nye Operahus, Köpenhamn, 2 maj)
7. Ryan Adams (S:t Johannes, Malmö, 12 nov)
8. Hoola Bandoola Band (Stortorget, Malmö, 20 aug)
9. Schyman, Sahlin & Wetterstrand i samtal om feminism (Moriskan, Malmö, 14 nov)
10. Bodil Malmsten (Palladium, Malmö, 14 mars)
11. Fleet Foxes (KB, Malmö, 9 nov)
12. Madama Butterfly (Malmö Opera, 21 jan)
13. Eldkvarn (Victoriateatern, Malmö, 6 okt)
14. Mark Knopfler (Malmö Arena, 3 nov)
15. Bob Dylan (Malmö Arena, 3 nov)

…finaste:
De två bröllopen, förstås: M&M och M&U. Fina människor, fina fester, fina dagar. Kärlek och framtid och allt det där.

…mest felinvesterade tid:
Vägen mot Sixtiska kapellet i påvens palats är lång och mödosam. Innan man når takmålningarna måste man passera sjutton rum med bara en massa mattor på väggarna och cirka sextusen statyer utan huvud i ett tempo så lågt att man nästan kunde se det blinkande R:et i högra hörnet av tv-rutan. Detta alltså efter att man köat ett par timmar för alls komma in. Inte värt. Sorry, papi Benedictus.

…sportögonblick #1:
VM-brons! Marie Hammarström gjorde årets vackraste mål (shame on you svenska folket för att ni inte röstade fram det under fotbollsgalan) när allt såg uppgivet ut, det stod 1–1 med åtta minuter kvar av bronsmatchen mot Frankrike och Sverige spelade i numerärt underläge sedan Josefine Öqvist blivit utvisad en kvart tidigare. Då bara. BAM. Lyftning på första touch, mottagning och så en vänstervolley rakt upp i krysset. I det läget. I det läget. Det blir inte större.

…böcker:
1. Niceville (Kathryn Stockett) bokcirkel 1
2. Vi måste prata om Kevin (Lionel Shriver) bokcirkel 1
3. Kärlekens historia (Nicole Krauss) bokcirkel 2
4. Spill (Sigrid Combüchen) bokcirkel 1
5. 1984 (George Orwell) bokcirkel 2
6. Hetero i Hägersten (Sofia Olsson) serieberättelser
7. Mörkt vatten (Joyce Carol Oates)
–
8. Tiger (Mian Lodalen)
9. Kärleksbarnet (Hillevi Wahl)
10. Borta bäst (Sara Kadefors) bokcirkel 2
11. Berättelsen om Pi (Yann Martel) bokcirkel 2
12. Högre än alla himlar (Louise Boije af Gennäs) bokcirkel 2
13. Skamlöst (red Gustav Almestad & Erika Söderström) bokcirkel 1

…Facebook-citat #1:
”Snuskskämtade precis på kontoret. Har alltså officiellt trätt in i medelåldern.”

…kärlek #1:
Tjörnarp. Alltid.

…kroppschock:
Löpargrupp och Korpenfotboll. Tigerbalsamet har inte använts så idogt på många år, men under några veckor i september, oktober och november sprang jag intervaller, tränade löparstyrka på en grusplan vid Limhamnsfältet och gjorde Korpendebut med nytt lag (blivande mästarna Pågen). Kroppen har inte hämtat sig än.

…kaffe:
Bar Italia, London. Bästa macchiaton ever.

…sportögonblick #2:
Mästarna från Malmö, här är vi. LdB såg till att guldet stannade i Malmö tack vare en imponerande avslutningsmatch på hemmaplan, då de tidigare omgångarnas nervositet och stabbighet var som bortblåst och Örebro tillintetgjordes som om man vore ett korplag. Damallsvenskan var annars mer rafflande och intressant än någonsin, vilket förstås är viktigt för ökad framtida publiktillströmning. 2011 var ett starkt år för den svenska damfotbollen – och bäst av alla alltså, igen: LdB FC Malmö. BAM!

…krogar:
1. Bastard (Malmö)
2. La Scala (Rom)
3. St Anna (Rom)
4. Saiko (Malmö)
5. Rebell (Malmö)
6. Bloom (Malmö)
7. Prithi (London)
8. Puk vid Vandkusten (Köpenhamn)
9. Kronovalls Vinslott (Malmö)
10. Piccolo Roma (Rom)
11. Atmosfär (Malmö)
12. Brogatan (Malmö)
13. Bullen (Malmö)
14. Sture (Malmö)
15. Asien (Malmö)

Notera: jag åt en helt fantastisk råbiff i Budapest och vi gick dessutom tillbaka till vår favoritindier i staden, men jag skriver ju aldrig upp vad de där ställena heter eftersom Lönia är vår guide (i kroglivet, inte i det riktiga livet).

…mörkaste dag:
Oslo och Utöya, den 22 juli. Framför våra ögon dog oskyldiga människor, offer för blint hat. På Twitter spreds rop på hjälp, det live-rapporterades om en massmördare som lugnt gick omkring och skördade sina offer i ungdomslägret på Utöya. Ibland slutade tweeten mitt i en mening. Jag har inte drabbats så hårt av en nyhet sedan 11 september 2001. Men Jens Stoltenberg hade jag gärna haft som statsminister även i Sverige. Ibland låtsas jag att det är så också.

…filmcitat:
”Gudrun. With a G – like God – in the beginning”. (Gudrun Hauksdottir i Jag är min egen Dolly Parton)

…Facebook-citat #2:
”Det är när någon i gruppen utbrister ’Gud, vilka fräsiga kalasbyxor du har!’ till en jämnårig som man vet att man ska ut med småbarnsmammorna.”

…media:
Podcaster. Pendlingen till jobbet (cykel eller buss) blev det absoluta genombrottet för mitt radiolyssnande. P1 Sommar, P3 Dokumentär, Fotbollsarena, P3 Sport, Kino, P1 Vinter, Matens Pris, P3 Kultur, Biblioteket, Jättestora frågor, Allvarligt talat, Nordegren i P1 – så mycket kvalitet jag tidigare bortsett ifrån. Ett oslagbart sällskap i lurarna.

…sportögonblick #3:
VM i Tyskland. Visst, vi pratade en del om Pontus Kåmark och en del gubbar pratade om att kvinnor inte kan spela fotboll, i alla fall inte som män. Men mest av allt var VM i Tyskland en ringdans och en snackis med de svenska framgångarna som förstås ökade intresset efterhand. Men även utanför Sveriges gränser fick turneringen stor uppmärksamhet. Under slutet av den rafflande finalen mellan USA och Japan slogs det rekord på Twitter (worldwide) med 7196 tweets i sekunden, flest genom tiderna. Stort. Detta VM var också ett mästerskap med nya ansikten: Japan tog guld och Frankrike blev fyra, inget av länderna har nått så långt förut. Gamla mästare som Norge åkte redan i gruppen och tänk, i hemma-VM, efter att ha varit i final i stort sett alla turneringar (VM, EM och OS) som spelats i damfotboll sedan början på 90-talet, floppade giganten Tyskland totalt och försvann redan i kvartsfinal.
Och jag var där, mitt i allt, i Wolfsburg, när Sverige slog USA i sista gruppmatchen med 2–1. Den största match jag sett live.

…TV:
1. Downton Abbey (s01-02) (SVT)
2. Friday Night Lights (s01-03) (dvd)
3. The Wire (s01) (dvd)
4. Edie & Thea – a very long engagement (http://urplay.se/159699)
5. Forsytesagan (2002) (dvd)
6. Sherlock (SVT)
7. Den stora matresan (Sjuan)
8. Pluras kök (TV8)
9. Herrskap & Tjänstefolk (TV4)
10. På Spåret (SVT)
11. Forbrydelsen (dvd)
12. Forbrydelsen II (dvd)
13. Lip Service (dvd)
14. Glee (s01) (dvd)
15. Den goda viljan (dvd)

…Facebook-citat #3:
”Har fått ett mail innehållande 6 meningar, 12 utropstecken och 2 punkter. Chanserna att jag det på allvar är minimala.”

…mys:
Valborg med fina vänner, med grillade smores över en gnistrande majbrasa i vår egen hage i Tjörnarp. Bästa kvällen.

…premiär:
Första turen någonsin genom Citytunneln gick mellan Triangeln och Hyllie den 20 januari, på väg till Malmö Arena för att se Danmark-Kroatien i handbolls-VM. Såhär nästan ett år senare känns den där tunneln redan vardag, men visst har den fört med sig en viss storstadsstämning? Station Triangeln är dessutom väldigt vacker. Bra gjort, Malmö!

…pubar/barer:
1. Royal Oak (London)
2. Club Havana (London)
3. På Besök (Malmö)
4. The French House (London)
5. Bastard (Malmö)

Notera, igen: Budapest har massor av grymma barer och pubar. Ett typiskt Budapest-ställe märker man knappt av från utsidan, men när man går in genom dörren öppnar sig plötsligt en ölhall med träbord, udda stolar och bänkar, ett hjärtligt sorl som studsar mot väggarna och bartendrar som serverar pálinka man kan dö för. Inte sällan är dessa ställen under bar himmel, ibland fattar man det inte förrän man verkligen tittar efter. Men, än en gång, jag antecknar aldrig vad de heter eller var de finns. Jag skulle bli en usel Budapest-guide.

…ord:
Cirkel. Två bokcirklar, en boxcirkel, en matcirkel och en Halv åtta-cirkel – 2011 var året då mitt liv sannerligen gick i cirklar. Jag älskade det, förstås.

…sportögonblick #4:
MFF–Glasgow Rangers, Champions league-kval. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit på Swedbank Stadion. Gråtit av rörelse, över storslagna hyllningstifon eller klackens sånger. För kärleken till laget och staden. Men stämningen under sista halvtimmen mot Rangers hemma, när MFF låg på för att få till ett kvitteringsmål som skulle betyda avancemang, gick utanpå allt annat. Vi sjöng. Allihop. 20.000, alla sjöng. Vi hoppade, vi skrek, vi manade på. Och till slut steg han fram, Jiloan Hamad. Och Malmö var vackrare än någonsin.

…pryl:
Paddan. Utan jämförelse. <3

…galacitat:
David Seidler, 73, efter att han vunnit en Oscar för bästa originalmanus: ”My father always said to me I would be a late bloomer”.

…Facebook-citat #4:
”Viktigt meddelande till granne: har man ätit havregrynsgröt till middag uppskattar man inte doften av nybakade bullar i trappen. Mvh, Beach 2011”

…marknader:
Borough Market (London)
Bondens Marknad (Malmö)
Äppelmarknaden (Kivik)

…kärlek #2:
Ost. Åkte jag till en öde ö skulle jag som första ting (kanske andra, efter kniv, men det är inte säkert) ta med mig ost. Och portvin. Att bo så nära Möllans ost har varit en ynnest för smaklökarna: hårda koostarna Gruyere, L’etivaz d´alpage och Trentino, hårda fårostarna Pecorino, Manchego – och förstås spanska mästerverket Pago Los Vivales, blåmögelostarna Bleu de Laquelle, Roquefort, Bleu de Bresse Tendre Bleu och Boel Blå, hårda getostarna Puy du Fou och Caprinelle, getostarna Monte Enebro, Nunnans bröst, Villageois och Halltorps Julia – och många fler – har någon gång under året funnit sin väg mot min mage. Att älska ost är att älska livet.

…filmer:
Jag tycker kanske inte att jag sett tillräckligt mycket film i år för att egentligen göra en lista. Åtminstone en värdig lista. Men det är klart att jag ändå haft ett par riktigt starka upplevelser, film är svårslaget på det sättet – förmågan att fånga sin tittare helt och hållet, att framkalla intensiva, ögonblickliga känslor samtidigt med den långsammare eftertänksamheten.

Ibland tramsiga men stundtals briljanta Bridesmaids (scenen när Kristen Wiig kör förbi polisen fram och tillbaka för att få honom att förlåta henne är kanske den roligaste någonsin), Woody Allens Midnatt i Paris, iranska Förbjuden kärlek, becksvarta Winter’s Bone och Black Swan, The King’s speech (Colin Firth!) och Social Network (biopremiär 2010) utgjorde alla på olika sätt högtidsstunder under 2011.

Ändå är det två andra filmer jag vill lyfta fram här. Två svenska. Rent filmtekniskt och visuellt är dessa två inte ens nära ovanstående, men på något sätt har de etsat sig kvar i minnet. På något sätt står de ändå ut.

Jessica Nettelbladts Jag är min egen Dolly Parton lockade fram precis alla reaktioner hos mig när jag såg den första gången. Och andra. Jag skrattade, grät, log som en fåne och lät sedan tankarna sväva iväg i helt oväntade riktningar på vägen hem. Nina Persson, Lotta Wenglén, Gudrun Hauksdottir, Helena Josefsson och Cecilia Nordlund får i den här filmen vara människor; ibland alldagliga, ibland tvivlande, ibland dramatiska, ibland sårade, ibland lyckliga, ibland ångerfulla. Och de får tala till punkt, Nettelbladt är hela tiden närvarande men aldrig påträngande. Det blir nära, äkta och oändligt vackert. Jag älskade den här filmen innerligt, precis såhär gör man personporträtt som varar förevigt.

Alexandra-Therese Keinings Kyss mig var en enkel kärlekshistoria i tillrättalagda miljöer, men det fanns något i detta tillrättalagda som nästan förstärkte det som gör filmen verkligt unik: kärleken mellan två kvinnor. Kyss mig är den första svenska filmen någonsin som handlar om lesbisk kärlek (vi är inte precis överösta med bögfilmer heller, men det finns någon) och jag älskade att den gjorde det på ett alldeles odramatiskt men ändå innerligt vis. På något sätt blev Kyss mig det yttersta beviset på att vi nu kommit så långt att kärlek är kärlek och så är det bra med det – och det gjorde mig mer rörd än jag kunde ana. Dessutom. Den är het. Elektriciteten mellan Ruth Vega Fernandez och Liv Mjönes… Huva.

…musik:
Det kom väldigt mycket bra musik 2011 – och det allra bästa, de där låtarna som är nästan löjligt grymma, finns samlade i den årliga lista som kallas Tunes (här).
Men det räckte inte med en samling i år. Det kom för mycket som var bra. Därför finns en andra samling (här) som är nästan lika bra som den första – och en tredje lista med låtarna som blev över (här) som inte heller är dum.

Allra bäst? Tja. Under tortyr skulle jag säga Ryan Adams (I love you but I don’t know what to say), Adele (Someone like you), My Morning Jacket (Wonderful) och The Decemberits (Dear Avery). Och Lucinda Williams (Copenhagen), förstås. Kanske Amos Lee (Hello again) och The Pierces (You’ll be mine) också.
Alltså, det går inte att välja, ni får lyssna själva.

Postat i:2011, Böcker, Film, Fotboll, Hurtbulle, Kärlek, Listor, Litteratur, Livekultur, Livet, Livsstilsreklam, Minnen, Musik, Oslo/Utöya, Podcast, Radio, Tjörnarp, TV, VM 2011

Vi har alla ett ansvar

I snart två dygn har jag suttit och stirrat på en datorskärm och en tv-bild, tom på förståelse men full av förtvivlan. Då och då, inte minst när jag läst vittnesskildringar från Utöya, har jag känt tårar rulla nedför kinderna. Så fruktansvärt. Så kallblodigt utfört. Så galet.

Knappt hundra personer, oskyldiga människor, har fått sätta livet till i denna tragedi. Det är självklart svårt att ta in. Lika självklart berör det oss extra att detta hemska skett i vårt grannland, att offren lever liv vi kan identifiera oss med, verkar i ett samhälle som liknar vårt. Oskyldiga dör över hela världen hela tiden, i Kongo-Kinshasa våldtas 48 kvinnor i timmen, makt missbrukas och människor förföljs på alla kontinenter. Det är hemskt och värt att ha i åtanke när vi nu trollbinds av terrordåden i vårt grannland – men det förminskar förstås inte den sorg vi nu känner och de tankar vi nu skänker föräldrar, släktingar och vänner till dem som inte längre finns.

Som allting i detta moderna mediesamhälle, kom nyheterna i snabb takt efter bomben i Oslo och skjutningarna på Utöya. I mitt twitterflöde dök det upp rop på hjälp från Utöya, människor som skrev att de var attackerade, att någon sköt – ett av inläggen slutade mitt i en mening och sedan blev det tyst. Senare kom inläggen där de bad om att inte bli uppringda eftersom de gömde sig, ett telefonsamtal skulle kunna kosta dem livet. Och så till slut, försäkringarna om att de var okej. Framför datorn höll jag andan och grät för människor jag inte kände, men som jag just då ändå var så oerhört nära.

Samtidigt spekulerades det i vem som låg bakom bombdådet i Oslo. Bilder visade kvarter i ruiner, fönster som krossats. Misstankarna grodde förstås. Även om många, de flesta jag följde i alla fall, manade till lugn och påpekade att vi ingenting visste om varken gärningsmän eller motiv, tror jag att ganska många omedelbart riktade misstankarna mot islamister. Vem skulle det annars kunna vara?

Nu finns det förstås ingen statistisk bäring för ett sådant tankesätt. Det är bara det att vi är väldigt bra på att göra ordet terrordåd synonymt med islamistiska terrordåd. Andra dåd får andra beteckningar. Självmordsbombaren i Stockholm i julas – självklar terror. ”Lasermannen” Peter Mangs i Malmö – ensam galning. Kanske har vi lärt oss något nu.

Anders Behring Breivik är en man som hatar muslimer, som hatar internationalism men hyllar nationalism. I Sverige har vi ett riksdagsparti som sällar sig till dessa åsikter. Sverigedemokraterna kanske inte (längre) förespråkar våldsamma lösningar, men de skapar en miljö och en stämning som eldar på dem som är benägna att göra det – de legitimerar och försöker förstärka ett vi och dem-tänkande och ett utanförskap som misstänkliggör dem vi ser som annorlunda.

Men Sverigedemokraterna och dess meningsfränder är förstås inte ensamt skyldiga till grogrunden för att sådana här galningar ska få frodas. Vi är många som kan ställa oss vid den pålen. Statistik visar visserligen att svenskar är mer accepterande mot invandrare och invandring än tidigare, att utvecklingen av allt att döma är positiv – vilket ju är en paradox mot vetskapen om Sverigedemokraternas framgångar (som dock till stor del förklaras med att man lyckats mobilisera en väldigt stor andel av den lilla grupp som anser att frågan är avgörande). Min personliga upplevelse är nog inte heller att fler människor är smårasistiska – däremot är de mer högljudda och skäms inte längre. Att vara invandrarfientlig anses rumsrent, samtidigt som vi som inte håller med har blivit mer tystlåtna, mer överseende för fridens skull.

För egen del stannar denna utveckling här och nu. Jag tänker inte längre tiga för att bevara någon form av god stämning eller byta samtalsämne istället för att säga emot. Fuck social kompetens. Uttrycker du åsikter som på något sätt är nedvärderande mot ursprung, sexuell läggning eller kön – då ska du inte stå oemotsagd. Spottar du ur dig fördomar och statistik tagen ur luften – då ska du få förklara dig.

Vi påpekar ofta det viktiga i att varje människa har rätt till sin åsikt i ett demokratiskt samhälle (ni kan säkert er Voltaire), men missar ibland att samma samhälle har en skyldighet att försvara sina värden. Bara i tystnad kan hatet växa. Bara i okunskap kan rädslan vinna. Vi har alla ett ansvar att göra vad vi kan för att motverka en sådan utveckling.

Anders Behring Breivik var kanske en ensam galning, en extremist. Men han kom inte från ingenstans. Den enorma medkänsla vi känner med hans offer och deras familjer och vänner kan vi vända till något fruktbart. Jens Stoltenberg återberättade i Oslos domkyrka idag vad en av de överlevande på Utöya hade sagt: ”Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi kan visa tillsammans”. Det är ett budskap att bära med sig.

Tillsammans med ansvaret att söka kunskap, tänka kritiskt och motverka våra egna fördomar.

Postat i:Oslo/Utöya, Politik