I snart två dygn har jag suttit och stirrat på en datorskärm och en tv-bild, tom på förståelse men full av förtvivlan. Då och då, inte minst när jag läst vittnesskildringar från Utöya, har jag känt tårar rulla nedför kinderna. Så fruktansvärt. Så kallblodigt utfört. Så galet.
Knappt hundra personer, oskyldiga människor, har fått sätta livet till i denna tragedi. Det är självklart svårt att ta in. Lika självklart berör det oss extra att detta hemska skett i vårt grannland, att offren lever liv vi kan identifiera oss med, verkar i ett samhälle som liknar vårt. Oskyldiga dör över hela världen hela tiden, i Kongo-Kinshasa våldtas 48 kvinnor i timmen, makt missbrukas och människor förföljs på alla kontinenter. Det är hemskt och värt att ha i åtanke när vi nu trollbinds av terrordåden i vårt grannland – men det förminskar förstås inte den sorg vi nu känner och de tankar vi nu skänker föräldrar, släktingar och vänner till dem som inte längre finns.
Som allting i detta moderna mediesamhälle, kom nyheterna i snabb takt efter bomben i Oslo och skjutningarna på Utöya. I mitt twitterflöde dök det upp rop på hjälp från Utöya, människor som skrev att de var attackerade, att någon sköt – ett av inläggen slutade mitt i en mening och sedan blev det tyst. Senare kom inläggen där de bad om att inte bli uppringda eftersom de gömde sig, ett telefonsamtal skulle kunna kosta dem livet. Och så till slut, försäkringarna om att de var okej. Framför datorn höll jag andan och grät för människor jag inte kände, men som jag just då ändå var så oerhört nära.
Samtidigt spekulerades det i vem som låg bakom bombdådet i Oslo. Bilder visade kvarter i ruiner, fönster som krossats. Misstankarna grodde förstås. Även om många, de flesta jag följde i alla fall, manade till lugn och påpekade att vi ingenting visste om varken gärningsmän eller motiv, tror jag att ganska många omedelbart riktade misstankarna mot islamister. Vem skulle det annars kunna vara?
Nu finns det förstås ingen statistisk bäring för ett sådant tankesätt. Det är bara det att vi är väldigt bra på att göra ordet terrordåd synonymt med islamistiska terrordåd. Andra dåd får andra beteckningar. Självmordsbombaren i Stockholm i julas – självklar terror. ”Lasermannen” Peter Mangs i Malmö – ensam galning. Kanske har vi lärt oss något nu.
Anders Behring Breivik är en man som hatar muslimer, som hatar internationalism men hyllar nationalism. I Sverige har vi ett riksdagsparti som sällar sig till dessa åsikter. Sverigedemokraterna kanske inte (längre) förespråkar våldsamma lösningar, men de skapar en miljö och en stämning som eldar på dem som är benägna att göra det – de legitimerar och försöker förstärka ett vi och dem-tänkande och ett utanförskap som misstänkliggör dem vi ser som annorlunda.
Men Sverigedemokraterna och dess meningsfränder är förstås inte ensamt skyldiga till grogrunden för att sådana här galningar ska få frodas. Vi är många som kan ställa oss vid den pålen. Statistik visar visserligen att svenskar är mer accepterande mot invandrare och invandring än tidigare, att utvecklingen av allt att döma är positiv – vilket ju är en paradox mot vetskapen om Sverigedemokraternas framgångar (som dock till stor del förklaras med att man lyckats mobilisera en väldigt stor andel av den lilla grupp som anser att frågan är avgörande). Min personliga upplevelse är nog inte heller att fler människor är smårasistiska – däremot är de mer högljudda och skäms inte längre. Att vara invandrarfientlig anses rumsrent, samtidigt som vi som inte håller med har blivit mer tystlåtna, mer överseende för fridens skull.
För egen del stannar denna utveckling här och nu. Jag tänker inte längre tiga för att bevara någon form av god stämning eller byta samtalsämne istället för att säga emot. Fuck social kompetens. Uttrycker du åsikter som på något sätt är nedvärderande mot ursprung, sexuell läggning eller kön – då ska du inte stå oemotsagd. Spottar du ur dig fördomar och statistik tagen ur luften – då ska du få förklara dig.
Vi påpekar ofta det viktiga i att varje människa har rätt till sin åsikt i ett demokratiskt samhälle (ni kan säkert er Voltaire), men missar ibland att samma samhälle har en skyldighet att försvara sina värden. Bara i tystnad kan hatet växa. Bara i okunskap kan rädslan vinna. Vi har alla ett ansvar att göra vad vi kan för att motverka en sådan utveckling.
Anders Behring Breivik var kanske en ensam galning, en extremist. Men han kom inte från ingenstans. Den enorma medkänsla vi känner med hans offer och deras familjer och vänner kan vi vända till något fruktbart. Jens Stoltenberg återberättade i Oslos domkyrka idag vad en av de överlevande på Utöya hade sagt: ”Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi kan visa tillsammans”. Det är ett budskap att bära med sig.
Tillsammans med ansvaret att söka kunskap, tänka kritiskt och motverka våra egna fördomar.
Postat i:Oslo/Utöya, Politik
