Ny blogg

För rapporter från stadsbornas äventyr på landet, drömmar om paradisiska trädgårdar samt far och dotters vedermödor med att skapa en beständig lisa för själen finns nu en Ebbarpsblogg. Häng med!

Postat i:Uncategorized

2. Min hatlåt

Jag har så sjukt svårt för kvinnliga (och för all del manliga, men kvinnodominansen är rätt stor i den här genren) röster som ska vara så förbannat vackra. Sådana som hämtar andan och stönar så att det hörs, som en del i prestationen. Och sedan skrålar för full hals för att det ska imponera, inte för att låten kräver det.

Skrigehönor, sade min farmor.
Mycket målande.

Whitney Houston, Mariah Carey, Jessica Simpson, Carola (när hon försöker vara seriös och inte schlager) – alla är de frontfigurer för den här genren. Jag blir på riktigt provocerad, jag tycker det är så förbannat dåligt. Och varenda Idol-deltagare vandrar rakt in i fållan, som om det sättet att sjunga är det enda möjliga för en kvinnlig röst. När Björn Skifs och Agnes sjöng den där Björn & Benny-låten på kronprinsessan Victorias bröllop, då satt jag med skämskudden och dog. Blä.

Men. Värst av dem alla är Celine Dion. Hon har inte gjort en vettig låt i hela sin karriär, allt låter likadant. Sorglig text, glad text, kraschade förhållanden, förälskelse, saknad, kärlek, lycka – allt sjungs på exakt samma sätt. Celine Dion är Edith Piafs själva motsats, hon saknar helt klangbotten. Att denna kvinna sålt miljoner och åter miljoner skivor gör mig så arg att jag omöjligt ens kan klamra mig fast vid den där insikten att det handlar om smak och att smaken ju är som baken. Jag kan bara inte förstå hur så många kan tycka det här möget är så bra.

Därför hatar jag artisten Celine Dion. Jag gör verkligen det.

Och mest av allt hatar jag låten från Titanic. Så innerligt. Jag hatar till och med filmen just för att man har valt det här ledmotivet (men jag gillar fortfarande Kate Winslet, ingen skugga ska falla över Kate). Och de där flöjterna i introt alltså, jag svimmar av all dålig smak.

Så. Min hatlåt: My heart will go on.

För övrigt konstig titel på en låt som saknar hjärta.

Spotify här, om ni nu vill äventyra er mentala hälsa.

Postat i:Uncategorized

Ny utmaning: 30 låtar (inkl 1. Min favoritlåt)

Ja, alltså, jag vet att jag inte är klar med den förra utmaningen än. Den kommer den med, det är så många bloggtexter jag har halvskrivna i huvudet men inte får ut.

Hur som helst.

Det här passade ju mig som hand i handsken: 30 låtar som berört mig på ett eller annat sätt. Sådant kan jag inte motstå (men det kommer inte att bli en låt om dagen, det kan jag säga –  det var det nog ingen som trodde heller).

Först ut: Min favoritlåt.

Tjenare, säger jag då. Jag har inte en favoritlåt. Jag har inte ett favoritalbum heller – jag har ta mig tusan inte ens en favoritartist. Det. Är. Omöjligt. Att. Säga. En. Enda.

Så jag kör på den spontana känslan här, utan att tänka efter. Snuddade vid Bob Dylan, men blev förskräckt bara av tanken på att sålla ut en enda låt av honom. Mikael Wiehe förstås, men nja. Elvis, Lucinda, Cohen, Ryan Adams, Joni Mitchell, Nina Simone, Nick Lowe, Emmylou – herregud jag hade kunnat ta en låt i högen av vem som helst där.

Men okej. Jag fastnar på två stycken. Jag måste få ta två, annars dör jag.

Gram Parsons Hickory wind har jag älskat sedan jag hörde den första gången och just den låten var också avgörande för att jag skulle inse min kärlek till countryn som genre. När Gram och Emmylou sjunger tillsammans… så sjukt bra det är. Så sprött, så sorgset, så vackert. Jag har lätt för att fastna för melodier – eller, kanske snarare – för mig är melodin viktigare än texten. Jag lyssnar inte på orden om inte musiken talar till mig. Och melodin till Hickory wind är en av de mest självklara jag hört, jag ryser i hela kroppen för första ton till sista. Den fulländade countryballaden.

Hickory wind (live-versionen från Grievous angel), börjar 2.25 in i klippet. Spotify här.

När jag fortfarande bodde med den man jag då älskade, hade vi ett bibliotek. Förutom väggar täckta av böcker, skivor, dvd:er och fotografier, hade vi två fåtöljer och en stereo där inne. Vi satt ofta där på natten, han och jag. Vi drack vin, glögg eller whiskey och jag rökte så att katterna flydde rummet i panik. Och så lyssnade vi på musik. Vi hade inte identisk smak, men vi kände lika starkt för sådant som var verkligt bra. Vi lyssnade mycket på Bob förstås de där nätterna. Och Lucinda. En hel del på Edward Persson. Och så lyssnade vi på Edith Piaf. Om och om igen, sång efter sång. Hymne a l’amour, La vie en rose, L’accordeoniste. Vi förstod inte ett ord av de franska texterna mer än det vi läst om sångerna på förhand – men det behövdes inte. Edith Piaf är så uttrycksfull i sin röst, hon leker med klangbottnen från krogens klirrande glas till ensamhetens bistra sorg. Ordens betydelse är nästan överflödig.

Varenda gång Non je ne regrette rien kom grät vi båda två, han och jag. Inledningen så pampig, sången så stark. Det är en fantastisk låt, jag ryser bara jag tänker på den. Bara två ord in i texten får jag ett sug i magen, som om sången slår ut alla celler i min kropp och tar över min själ. Ca 1:45 in i låten kommer höjdpunkten, då är det så bra att jag går sönder. Ett hårt liv med sprit, droger, längtan och svek – allt det där finns i varenda stavelse, varenda ton. Piaf fyller rummet med sitt eget hjärta. Jag hade gett vad som helst för att få ha upplevt den här låten live, precis vad som helst. Jag ångrar ingenting. My god.

Lyssna på hög volym! Spotify här.

Postat i:Uncategorized

Konstgjord andning

Det här med blommor är ett sentida intresse för mig. Gröna växter har jag alltid haft lätt för, de överlever och frodas – och mycket större amibitioner har jag aldrig haft. Men det som tog sin början i att odla grönsaker och kryddor i Tjörnarp utvecklades liksom till en dröm om mormorsrabatter och Anne på Grönkulla-omgivningar, plötsligt fick blommorna namn och egenskaper – och ansikten. Min mamma har alltid varit en mästare på blommor, hennes pelargonior går från vissen pinne till stora prunkande buskar varenda sommar – hoppas jag har ärvt lite av det där.

Jag älskar Mårbackapelargonior, det ska jag ha på balkongen när jag flyttat. I Tjörnarp vill jag ha klassiska torpblommor, i vitt, djuprött, gult, mörkblått, lila och orange – men på balkongen tänkte jag mig mjukare färgtoner. Mårbacka, funkia, kanske vit lavendel, ett litet olivträd…

Förutom pelargonior och typ alla blommor man kan tänka sig, är min mamma också grym på orkidéer. Det är inte jag. De dör. De kan bågna av blommande klasar när de kommer in i mitt hem, men inom en månad är de döda. Jag har googlat, frågat varenda en som lyckas hålla liv i sina hur de gör – men det går bara inte. Vattna en halv deciliter varje vecka, skölj igenom istället för att vattna i krukan, låt dem vara, ställ i ljus, ställ inte i direkt ljus – ibland undrar jag om det inte bara handlar om tur alltsammans, för tipsen går inte riktigt hand i hand med varandra.

Nu ska jag i alla fall göra ett sista försök. När jag fyllde år fick jag en fin orkidé, som sett ledsen ut i ett par veckor (blommorna är borta sedan länge, nu är också stänglarna vissna). På en middag igår fick jag reda på det revolutionerande att detta händer även den bäste, att det till och med händer alla orkidéer och att man då bara ska ställa undan den i en hörna och typ bara ge en gnutta vatten mycket sällan. Så kommer det nya skott! What?! Fick också tips om hur jag ska vattna när de väl börjar blomma igen, så here it goes: mitt sista försök att förstå mig på orkidéer.

Orkidén nu (med de vissna stänglarna nedklippta):

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Återkommer om en månad, så får vi se hur det går. Håll tummarna, please.

Postat i:Uncategorized

16. Min första kyss

Jag har verkligen funderat på det här, alltså verkligen. Jag skulle kunna pressa fram ett svar, men jag har inget. Jag skulle kunna ljuga, men ser ingen direkt mening.

Varför känns det så viktigt för mig att minnas min allra första kyss? Varför har jag föreställt mig detta som ett nyckelögonblick i mitt liv, när sanningen är att jag inte kan minnas var, inte när och inte med vem?

Jag gissar att svaret är enkelt: det handlar om uppfostran. Av bilder jag matats med i hela mitt liv. Precis som resten av min uppfattning kring romantik är vikten av den första kyssen formad av åratal framför filmer, tv-serier och böcker som förmedlat en typ av rollkaraktär jag egentligen aldrig kunnat spegla mig i. Och då är jag ändå ett tacksamt offer med min förkärlek för storslagna känslor.

Det är som det är. Jag minns inte första pussen och jag minns inte första kyssen. Jag kan när som helst frambringa klara bilder av olika fotbollsmatcher, av böcker jag läste, av diskussioner vid cyklarna innan vi skiljdes åt efter skolan. Jag kan citera filmer jag inte sett sedan jag var tretton.

Jag kan minnas känslan av att aldrig få sin förälskelse besvarad, om detta så berodde på olyckliga omständigheter, dålig timing eller min egen blyghet och obefintliga självförtroende.

Men jag kan alltså inte minnas första kyssen.
Och jag är inte ens säker på att det är något jag sörjer.

Postat i:Uncategorized

Konsumtionssamhället 1.0

Jo, jag är ju vad man skulle kunna kalla en fullblodskonsument. Mig närstående människor brukar försynt (och ibland brutalt) berätta för mig att det går att låna saker på biblioteket och andra tittar skräckslaget på mig när jag inhandlat ännu en helt nödvändig, ibland livsavgörande, apparat till hemmet.

Låt oss börja med ursäkterna:
Självklart är jag en del av mitt sammanhang. Jag interagerar med och följer en viss typ av människor i sociala medier, jag har en viss typ av vänner osv. Dessa vänner är mer eller mindre stöpta i samma form, hur mycket vi än vill övertyga oss själva om vårt öppna sinne och breda umgänge. Alltså tar jag stort intryck av människor mellan 30 och 40 år, som jobbar inom (eller intresserar sig för) media och/eller formgivning, gärna hänger på Möllan eller motsvarande, tänker ekologiskt (och har råd att köpa det) samt uppskattar medelklasslivets bekvämligheter och vackra attiraljer.

Resultatet av detta:
Jag, offret för omständigheterna, trängtar efter och väljer prylar inte bara av kvalitetsskäl, utan också efter estetiken, utformningen – och förstås sådant som motsvarar min bild av mig själv (detta är alltså ett både medvetet och omedvetet beteende). Det är svårt att befria sig från det. Alltså älskar jag både mina proppfulla bokhyllor och min skivsamling. Jag älskar mina dvd-boxar och filmer, mina kokböcker och mina oljor, såser och kryddor. Jag älskar att kylen är fylld av burkar med sylt, gelé och inläggningar som jag gjort själv på sådant jag odlat i egen jord. Det är ofrånkomligt. Inte så att det bara är yta, men det följer ju onekligen mallen för hur en person som jag identifierar mig.

 

Så, för att illustrera. Ett urval av mina mest älskade prylar:

 

Le Creuset-grytan
Jag älskar färgen, jag älskar utformningen och jag älskar att långkoken faktiskt blir så sjukt goda i den här grytan. Och ja, så är det ju hela den här husmorsgrejen också.

 

MacBook Pro
När jag köper dator lägger jag i stort sett 4-5 gånger så mycket pengar som jag egentligen hade behövt, för att jag vill ha en Mac och för att jag vill ha en laptop. Av en enda anledning: de är snyggare. Det handlar faktiskt bara om det. Jag är en Apple-människa helt och hållet för att de vet hur man formger saker.

 

West Wing: the complete series collection (box)
Den bästa tv-serien som någonsin gjorts samlad i en box utformad som en låda med arkivmappar. Så sjukt snygg – och så sjukt bra. De som inte gillar West Wing har inte fattat någonting om livet (ej ironi).

 

iPhone (3G, till min förtret)
Hela mitt liv finns i den här telefonen. Det sista jag gör innan jag somnar och det första jag gör när jag vaknar är att kolla Facebook och Twitter – ett beteende möjligt endast tack vare iPhone. Plus kalender, anteckningar, nyheter, podcasts, musik, väder, pollenkoll, busstidtabeller, video och TV, sökmotorer och sådant där. Och – än en gång – Apple vet hur man gör snygga saker.

 

Kenwood Titan Major
Egentligen är ju Kitchen Aid snyggare, men min mamma hade Kenwood när jag var liten och jag ville ha en värsting med många möjliga tillbehör. Den här klarar i stort sett allt – och jag har köpt till blender, råsaftcentrifug, köttkvarn och korvhorn. Jag älskar min Kenwood.

 

Gaggia Baby
Vi har Nespresso-maskin på kontoret och den funkar, men lika lite som jag köper halvfabrikat om det går att undvika vill jag ha sådant automatiserat som kräver kunskap, känsla och en varmsam hand. Som en en riktigt god espresso eller cappuccino. Gaggia har snygga apparater i bra storlekar, bland annat den här (som tillhör det billigare skiktet).

 

Baksten och jäskorgar
Jamen det är väl klart att jag föll för surdegstrenden? När jag intresserar mig för något vill jag ha rätt utrustning (därför köper jag till exempel träningskläder och -skor långt innan jag blir färdig att faktiskt ge mig ut), allt för att nå bästa resultat (och tydligare identifikation, känslan av att vara rätt man på rätt plats). Jäskorgarna är faktiskt grymma, jag sörjer mycket att jag fått ta en paus från bakandet nu när endast gasugn står till buds under det närmaste året.

 

Mikael Wiehe: Aldrig bli som ni (box)
Jag älskar boxar och jag älskar Mikael Wiehe. Här är hela hans karriär samlad, med egna kommenterar i en tjock, snygg bok (som jag har i två exemplar, men det behöver vi kanske inte prata så högt om) – ingen högoddsare att detta är en av mina mest omhuldade ägodelar.

 

Inga tv- eller stereoapparater, alltså. Inga surroundsystem, inga kablar i koppar eller whatever. Inga bilar, inga klädesplagg, inga skor och inga väskor. Inga tavlor. Man kan inte intressera sig för allt.

Jag är ganska säker på att min lista skulle sett annorlunda ut för tio år sedan.
Undrar hur den ser ut om tio år?

Postat i:Uncategorized

Schlagerrening: Tunes 2010

Shotsglasen är diskade, paljetterna undansopade och även om svaret på varför Eric Saade hade skottsäker väst och golfhandske under sitt nummer i lördags fortfarande hänger i luften är vi väl redo att glömma Mello-spektaklet för den här gången och återgå till våra normala liv.

Som del av reningsprocessen rekommenderar jag å det varmaste Tunes 2010, den ultimata spellistan med fjolårets bästa låtar (så många som får plats på en cd, jag är lite konservativ av mig). En lista med random låtar som blev över finns här (inkl Frazey Fords fantastiska version av One more cup of coffee, som inte kom med på Tunes eftersom jag hellre ville ha en originallåt).

Allra bäst 2010: Patty Griffin (Downtown Church), The Avett Brothers (I and love and you), Yarn (Come on in) och Frazey Ford (Obadiah).
Så slipper ni undra över det.

Postat i:Uncategorized

Ett mastodontinlägg om Mellon (med tips)

Okej, first things first. Låt oss klargöra, redan från början: knappast någon – och definitivt inte tv-tittarna – har någon som helst aning om vad som kommer att funka i Europafinalen i maj. Norsk fiolpop, finsk hårdrock, ukrainskt trumbeat – vi vet inte. Så sluta tjata om det nu, please. Vi röstar fram det vi gillar, så får det bli som det blir. Vem bryr sig om Eurovision ändå – varenda delfinal i den (slentrianmässigt utskällda) svenska modellen har fler tittare än Europafinalen (2010: svenska finalen 3 870 000 tittare, bästa deltävling 2 900 000 och sämsta deltävling 2 300 000 mot Eurovision-semin 1 850 000 och finalen 1 700 000).

Så. Nock om det.

När Anna Bergendahl (som folk då trodde skulle slå i Europa, just sayin’) vann 2010 var det första gången någon från startnummer nio lyckades med den bedriften. Av tradition läggs favoriterna så att de går ut först och sist (2010 var det Darin och Eric Saade man krattat manegen för), medan bidraget med startnummer två är det man anser har minst chans att vinna (sedan 2002: Pernilla Wahlgren, Caroline af Ugglas, Sibel, Sonja Aldén, Björn Kjellman, Linda Bengtzing, Sandra Dahlberg, Jill Johnsson, Brandsta City Släckers). Det kan vara bra att ha med sig när man ska tippa utgången 2011.

Också bra att veta: tittarnas röster är viktigast att vinna, men man måste vara med hyfsat i racet även när det gäller juryn för att stå som slutsegrare. Nytt för i år är ju att istället för ett gäng svenska jurygrupper som samsas med en eller ett par internationella, kommer samtliga elva jurygrupper att vara internationella. Allt för den desperata och obegripliga kampen att lyckas i Europa. Ändå intressant att titta historiskt på uppdelningen jury/tittarröster:

2010 – Salem al Fakir: Keep on walking / Anna Bergendahl: This is my life
2009 – Måns Zelmerlöw: Hope & Glory / Malena Ernman: La Voix
2008 – Charlotte Perelli: Hero / Sanna Nielsen: Empty room (juryn viktigare)
2007 – The Ark: Worrying kind / The Ark: Worrying kind
2006 – Andreas Johnson: Sing for me / Carola: Evighet
2005 – Martin Stenmarck: Las Vegas / Nanne Grönvall: Håll om mig (juryn viktigare)

2002-2004 var jury och tittare överens om att kora Afro-dite, Fame och Lena Philipsson till vinnare.

Låt oss också titta närmare på vad de internationella jurygrupperna tyckt de få år de haft något att säga till om. Om de fått bestämma ifjol (sex av elva jurygrupper var internationella), hade topp 5 varit:

1. Salem al Fakir: Keep on walking
2. Eric Saade: Manboy
3. Andreas Johnson: We can work it out
4. Ola Svensson: Unstoppable
5. Timoteij: Kom

Hohoooooo? Vart tog Anna Bergendahl vägen? Hon delade sjätteplatsen med Darin.

2009 föredrog (den enda) internationella juryn Sarah Dawn Finer: Moving on framför Caroline af Ugglas: Snälla snälla och Sofia: Alla. Malena Ernman hade man först på sjundeplats.

Men nog med statistik nu. Visst är väl 2011 års final mycket bättre än fjolårets? Så slätstruken, trist och grå den var – hu! Visserligen är inte 2011 i närheten av 2009 och 2004, men man kan inte alltid varit på topp.

Så, starfältet (Spotifylista):

1. Danny Saucedo: In the Club
2. Sara Varga: Spring för livet
3. The Moniker: Oh My God!
4. Brolle: 7 Days And 7 Nights
5. Linda Bengtzing: E det fel på mej
6. Nicke Borg: Leaving Home
7. Swingfly: Me and My Drum
8. Sanna Nielsen: I’m in Love
9. The Playtones: The King
10. Eric Saade: Popular

Dörrarna alltså öppna för Danny och Eric Saade i första hand, med Nicke Borg, Swingfly och Playtones som jokers om man ser till framgångsrika startnummer tidigare år. Sara Varga kan helt hälsa hem, men även The Moniker är egentligen utan vinstchans för andra chansen-bidragen vinner inte. Vilket ju faktiskt är fullt logiskt, även om en del varit framgångsrika genom åren: Caroline af Ugglas blev sensationellt tvåa 2009 och Shirley Clamp knep samma placering 2004 (med Min kärlek). Alcazar har varit något av Mellons supersub med två tredjeplatser via mellanlandning i andra chansen: 2005 med Alcastar och 2003 med Not a sinner, nor a saint.

Nytt för i år är också att vi vet vilka tittarna röstat fram i första hand i de olika delfinalerna, sådana siffror har tidigare redovisats först efter finalen. I år tog sig Danny Saucedo, Sanna Nielsen, Eric Saade och Linda Bengtzing vidare som ettor i sina respektive delfinaler. Rimligen bör dessa ligga bra till, men man kan egentligen inte dra för stora växlar eftersom det dels är andra som röstar i finalen än i delfinalerna (fler och med bredare spektra av smaker) och dels finns det juryröster att ta hänsyn till. Linda Bengtzing lär till exempel inte ha med slutsegern att göra, hon vann den svagaste delfinalen och kommer sannolikt inte att få många jurypoäng. Juryns tyckande är annars det allra svåraste att förutse, den internationella spridningen och okunskapen i vad som är folkligt i Sverige gör det i stort sett omöjligt. Nåväl. Låt för låt då, med refrängtexter för att ni ska komma i stämning:

Danny Saucedo: In the Club
Hm, vad är det nu den här låten heter igen…? Lätt att tröttna på refrängen, men annars är Danny en vuxnare Eric Saade – dansar lite bättre, har lite mer rutin. Det här kommer att fånga tittare mellan 25 och 40 + the party people. Inte alls omöjligt att det här går hem hos juryn också. Klar vinnarkandidat.
Refräng: In the club, the club, oh-oh / In the club, the club, oh-oh / In the club, the club, oh-oh / In the club, the club, oh-oh

Sara Varga: Spring för livet
Ah! Ljuva 90-tal! Eller, nej. Slätstruket och präktigt ska det vara. Så behjärtansvärd att man får dåligt samvete när man klagar, men det här är faktiskt riktigt trist. Inte provocerande dåligt – som Nicke Borg – men mer… ja, trist. Intetsägande. Jag vill ju ha bombastiska ballader med feta tonartshöjningar, inte lägereldsmys. Jag kan inte tänka mig att det här går hem hos juryn och jag tror inte att den kommer att få många tittarröster heller – Sara Vargas låt är typiskt en sådan folk tycker är trevlig att ha med i final, men ingen vill se den vinna. Så. Välkommen till bottenskiktet.
Refräng: Spring för livet om det är dig kärt / Att slå tillbaka, det är det inte värt / Du kan inte förändra, du kommer aldrig att förstå / Det enda du kan göra är att gå

The Moniker: Oh my god!
Moniker lär plocka en del tittarpoäng på sin retrostil och sin särprägel, 40-55-åriga nostalgiker drömmer sig tillbaka till Yellow Submarine. Själv blir jag mer och mer störd ju oftare jag hör låten – och då älskar jag ändå oh la la-sekvenser. Nästan alla mina favoritlåtar har någon del med nanana eller lalalala eller tjalalala. Men nej, det här är för dåligt faktiskt. Ändå en outsider att räkna med.
Refräng: Oh my god, oh my god, it’s a wonderful surprise / I’m in love, I’m in love and I cannot get enough / oh la la, oh la la, don’t ever want this to be over

Brolle: 7 days and 7 nights
Jag kan inte se hur Brolle ska kunna placera sig annat än på undre halvan. 2011 funkar det inte att stå ensam på scen (om det inte rör sig om en finstämd ballad) och låten är lite för bredbent för att stå ut från mängden. Dessutom, med tanke på Brolles rutin har han förvånansvärt svårt att nå igenom tv-rutan. Finalens stora toalettpaus för mig, det här är varken uselt, crazy, medryckande eller berörande. Bara trökigt.
Refräng: Seven days and seven nights / A love so beautiful , and we just let it die / We could find a way back and learn how to stay alive / As long as we ask for love

Linda Bengtzing: E det fel på mej
Åh herregud, Linda Bengtzing. Så galet usel låt det här är, men ändå så svår att inte älska i sin orgie av dåliga smak och språkkollaps (”han är en riktig karl, en sån man vill ha, en trygg familjefar” – jag är mållös). Melodiöst och arrangemangsmässigt är det så otroligt bra gammelschlagerhantverk, men jag får utslag på hela kroppen när jag ser det där e:et i titeln. Ingen kommer att vilja skicka ut detta i Europa och internationella juryn kommer att skaka på huvudet och undra hur i helvete svenska folket kunde rösta fram detta som delfinalsetta? Välkommen till ett land utan smak, säger jag då. Och tycker i hemlighet att det ändå är lite svårt att inte ryckas med i melodin.
Refräng: Varje gång jag ser dej exploderar det nånting inom mej / Det räcker att du ler mot mej så kapitulerar jag / Varje gång jag attraheras då vill jag bara va med dej / Ingenting jag kan hantera, jag vill ha mera / Undrar, e det fel på mej

Nicke Borg: Leaving home
Jag har varit på Heartbreaks karaokebar ett par gånger i mitt liv och hört hårdsrockballader lustmördas en efter en. De kvällarna har alla hållit högre kvalitet än det här möget. En hösäck med nasal röst som sjunger en ballad som aldrig lyfter? Hur tänkte ni nu? Jag vet att vi alla älskade Bon Jovi för 20 år sedan, men kom igen alltså. Jag är aldrig närmare att slänga ut tv:n i den här finalen än under dessa tre minuter (och då älskar jag ändå scenografin i slutet, med gitarristen på stora skärmar). Om någon kan förklara vad nonsenstexten handlar om förresten, var då inte främmande för att lämna en kommentar nedan.
Refräng: I am looking, I’m not losing what I found / No matter what you think, I’ll always be around / To be near you, I can hear you, I’m not on my own /So I’m leaving home

Swingfly: Me and my drum
Okej, jag erkänner att jag blir glad av det här – tveklöst det bästa hip hop-försöket i Mellon någonsin. Men det räcker ju inte. Och scenografin är jätterörig. Jag funderar lite på vem som ska rösta på detta? Har svårt att hitta en given målgrupp. Och juryn? Omöjligt att säga.
Refräng: I’m gonna stand till I get there / I’m gonna get there, me and my drum / Just give me a chance, I’m gonna stay there / I aint going nowhere, me and my drum / Me and my drum

Sanna Nielsen: I’m in love
Dags för gammelschlager igen då – och Sanna Nielsen är ju ett fullblodsproffs när det kommer till gammelschlager. Sjukt snygga ben har hon också. Oklanderlig låt det här, men kanske lite för traditionell för att lyckas. Det har inte talats särskilt mycket om den här låten under finalveckan, ändå vann den ju faktiskt sin delfinal. Nog låter det som en mittenlåt?
Refräng: All my love I give to you / All I do I do for you / I’m in love, baby, I’m in love / Every day and every night / Always till the end of time / I’m in love, baby, I’m in love

The Playtones: The King
Jag föredrar ju Playtones framför Brolle alla dagar i veckan. Medryckande och älskvärt pastischigt, en typ av retro med glimten i ögat som jag faller för direkt. Får inga röster av kidsen eller bögarna direkt, men kanske från P4-generationen? Det lär förstås inte räcka till vinst, men tillräckligt för att hålla sig ifrån botten. Och juryn då? Ukraina lär inte gilla det här, men det är väldigt svårt att veta vad som är årets grej i Europa. Är turen kanske kommen till 50-talsraggarlåtar? Jag har svårt att tro det, men hade definitivt välkomnat det.
Refräng: They call him The King of moonlight, The King of dreams / They call him The King of hearts, that’s why they scream / The way that he dances yeah, the way he moves his feet / That’s why the girls call him The King / He’s The King

Eric Saade: Popular
Ska man lita till vem som utan konkurrens fått mest uppmärksamhet under finalveckan, så är det mycket svårt att se hur Eric Saade inte ska ta hem vinsten 2011. Kidsen älskar honom, tanterna tycker han är söt som socker och koreografin är tillräckligt bra för att vi ska låta den passera, även om glassprängningen är sjukt fjantig och kläderna apfula. Skinnhandsken = big no no. Saade kommer att svepa hem alla röster från barnen under tio, men jag vet inte jag. Visst väljer de lite äldre Danny framför Saade? Och vad kommer juryn att tycka? Mycket mycket svårt att sia om den här låten, tycker jag. Men jag kommer inte att gråta blod om den vinner.
Refräng: I will be popular, I will be popular / I’m gonna get there, popular / My body wants you girl, my body wants you girl / I’ll get you when I’m popular

Jaha, så vad tror vi om det här då?Det är som sagt mer svårtippat än någonsin, men jag tror att Danny Saucedo går hem bredast, även hos juryn. Jag tror att Eric Saade kommer att hota och jag tror att Nicke Borg får en massa röster från svennar utan smak. Hårdrock kan man aldrig räkna ut, inte ens internationellt. Och så smyger The Moniker i vassen, det är ju så härligt med glad musik.

Kvällens tips:

1. Danny Saucedo: In the Club
2. Eric Saade: Popular
3. Nicke Borg: Leaving Home
4. The Moniker: Oh My God!
5. Sanna Nielsen: I’m in Love
6. The Playtones: The King
7. Swingfly: Me and My Drum
8. Brolle: 7 Days And 7 Nights
9. Sara Varga: Spring för livet
10. Linda Bengtzing: E det fel på mej

Vad jag hoppas på? Allt utom Nicke Borg, The Moniker, Sara Varga och Linda Bengtzing passar mig utmärkt. Och jag väljer Danny före Eric Saade, även om upprepningsrefrängen får Liza Marklund att framstå som en nobelpristagare (Obs! Grav överdrift!).

Okej, då kör vi så det ryker ett par timmar till och stoppar sedan hela det här spektaklet i malpåse i väntan på februari 2012.

PS. Mitt finalstartfält hade inte sett ut som facit (något annat var väl knappast att vänta). Här kan du lyssna på den moraliska finalen. DS.

Postat i:Uncategorized

15. Mina drömmar

När jag var liten drömde jag om att bli välbetalt fotbollsproffs (jag hade bara manliga förebilder och ingen verklighetsuppfattning). Jag drömde också om att bli hemlig agent eller detektiv (jag hade en handbok, ett förstoringsglas och rik fantasi), i en Stjärnornas Krig-period ville jag bli rymdskeppspilot och så länge jag kan minnas har jag velat bli författare. Mina drömmar handlade väldigt mycket om vad jag skulle bli, vilket yrke, när jag var liten. Stora drömmar, sådant som identifierar en som person.

Så är det inte riktigt längre.

Jag läste någonstans att det stora felet med vår tid är att vi har lyckan som mål, inte som konsekvens. Därför stressar vi hit och dit för att vara den perfekta husmodern, karriärskvinnan, motionären, den belästa nörden, vinkännaren, resenären, föräldern, älskarinnan och vännen – samtidigt som att göra ingenting alls och bara vara avslappnad och ha tid att umgås är det som ger högst status av allt. Allt detta för att uppnå lycka, eller den bild av lycka som vi matas med via livsstilsbloggar, tidningar och den välputsade yta som visas upp i sociala medier. Men om vi slutar fokusera på lyckan som slutmål och istället ser den som en bieffekt av drömmar och ambitioner som är mer faktiska och praktiska, skulle vi inte ha lika lätt för att känna oss misslyckade. När är man alltigenom lycklig, mer än i korta stunder åt gången? Det är en omöjlig dröm.

Men alltså, det är klart att jag fortfarande drömmer. Bortser jag helt från verkligheten, drömmer jag om att leva ett Nicole Krauss-liv i New York. Det kommer med stor sannolikhet aldrig att hända, men jag har mycket nöje av att fantisera om det då och då. Jag drömmer om att bila genom amerikanska södern: Tennessee, Mississippi, Alabama, Louisiana, Texas – och sitta på kvava hak med svetten droppade från pannan av den starka chilin, vars styrka jag försöker mildra med nybakat majsbröd och blaskig öl. Jag drömmer om att äta och dricka mig genom Italien, från Sicilien i söder till Gardasjön i norr.

Men mest av allt, på vardaglig basis, drömmer jag om ett falurött sommarhus med klättrande klematis och honungsrosor, med odlingslådor där bönor trängs med sallad och vitlök och dill och sockerärt, ett sommarhus med vinbär, krusbär, hallon, blåbär och jordgubbar, med sprakande kamin och knastrande grusvägar, ett sommarhus där jag kan gräva upp potatisen i mitt eget land och servera till middagen medan solen färgar horisonten rosa bortom sädesfält och hagar.

Jag drömmer om en bokhylla fylld med berättelser, ett rum fyllt av musik. Jag drömmer om en katt som somnar spinnande på min mage och en annan som ligger kloss intill mig i tv-soffan om kvällarna. Jag drömmer om en strid ström av vänner knutna till mig i olika sammanhang, med olika bakgrund och olika åsikter, olika sätt att förhålla sig till världen. Jag drömmer om en familj att älska och en släkt som ständigt får mig att skratta de hjärtligaste av skratt. Jag drömmer om att Sveriges båda bästa fotbollslag ska komma från Malmö. Jag drömmer om möjligheten att få nörda ner mig i det som stundens ingivelse anbefaller, om att få känna en vällagrad ost smälta på tungan eller en bit kött dela sig av sig själv när kniven bara nuddar vid dess yta. Jag drömmer om att omge mig med goda smaker, smarta, roliga människor och kulturella tilltal som får mig att tänka efter.

Och så drömmer jag om den perfekta créme brûléen, förresten. Men det är en livslång jakt det där.

Postat i:Uncategorized

Krogbloggen uppdaterad

Projektet med att äta på Skånes 25 bästa krogar har fortsatt i sakta mak under vintern. Av tidsmässiga och taktiska skäl har vi under denna kalla tid mest rört oss inom Malmös gränser, men gott har det varit kan ni tro. Krogbloggen är nu uppdaterad med våra rapporter från Sofiero Slottsrestaurang, Mrs Brown och Rebell (sedan tidigare fanns Tempo och Sture representerat). In och läs!

Postat i:Uncategorized