Tänk er en stugby på skånska landsorten, någonstans i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. En stor förening har hela sin ungdomssektion på träningsläger där under en vecka. Pojkar och flickor mellan tio och 14 år, mer än 300 kids, har spridits ut i de gula små stugorna. Det är natt, himlen är stjärnklar och det susar lätt i skogspartierna. Sakta rullar en minibuss ut från en av uppfarterna och rör sig genom stugbyn. Lamporna är släckta, bara knastret under däcken avslöjar att någon är på väg någonstans. I minibussen sitter 20 flickor intryckta, spänt fnissande. På väg mot ännu ett rackartyg.
Flickorna i den där bussen på de där träningslägren var vi, vi i vårt flicklag. Varje år var det vi. Vi bröt oss in i yngre lags chipsförråd och stal påsar med hem. Vi smög in hos äldre lag och blötte deras handdukar för att sedan lägga dem i frysen (där de frös fast i väggarna så att det knappt gick att få loss dem). Vi sprutade vatten mot andra stugors fönster (och ibland dess invånare), vi sköt raketer mot den nattsvarta himlen och skrämde slag på både spelare och ledare. Allt på initiativ av våra tränare (vem tror ni körde bilen…), som varje morgon blev utskällda av alla andra under den dagliga ledarträffen. Varje år ville övriga lag skicka hem oss. Men icke. ”En himla tur att vi vann nästan alla våra matcher, för det var vårt enda försvar, att vi var så framgångsrika”, berättade vår gamle lagledare Tommy och tränare Vante flera år senare. Själva förstod vi aldrig hur ökända vi var i stugbyn.
Igår hade vi en överraskningsfest för Tommy, mer känd som Chefen, nyligen 60 år fylld. Vi var tio spelare, två ledare och en fotbollsänka och det var 16-17 år sedan jag träffade ett par av dem (mådde pyttelite illa när jag skrev den meningen). Det var så sjukt kul. De där åren i flicklagen var kanske de roligaste i mitt liv och jag skrattar fortfarande lika gott åt alla minnen. Domare man glömt (förträngt), matcher man vunnit, dumheter man sagt. Oförglömliga personligheter som kommit och gått: Bettan från Ungern som vinkade adjö till oss efter utvisningsbesked och dagen efter kom och tränade som om ingenting hade hänt. Eller Eskil som hade röda hängslen för att hålla uppe shortsen. Nettan som var köksa i Hästveda ett år och köpte öl och Marlboro mentol till oss allihop.
Allt detta pratade vi om under överraskningsfesten i lördags – och lite till. Att kunna minnas tillsammans, att dra alla interna skämt som ingen annan förstår, prata om ansikten alla ser framför sig… Det är oslagbar underhållning. Mitt hjärta blir alldeles varmt när jag tänker på dessa gamla lagkamrater. Om man kan älska människor man inte längre känner är medlemmarna i mitt flicklag min eviga familj. Det är en vacker känsla och en av anledningarna till att jag tycker att det borde vara obligatoriskt för alla barn att under några år utöva lagidrott. Så mycket kemi, respekt, förmåga att stötta och hålla samman – som föds i lagidrott. Och som man bär med sig genom hela livet.
Jag är säker på att jag inte varit den jag är idag om jag inte spelat fotboll i allmänhet och i just vårt lag i synnerhet. Vi hade fantastiska tränare som hela tiden balanserade på rätt sida av skoj och satsning (vi spelade trots allt i en elitklubb, det var inte bara till att lalla runt), av allvar och lek. Vi hade en stark sammanhållning som föddes tack vare gott ledarskap.
Apropå Tommy, förresten. Även han har bidragit till de samlade häftena med lagets bevingade ord genom åren: ”Honung är för mesar, de tuffa stoppar biet direkt i munnen”.
Jag tror att det säger allt och inget om varför jag minns mina flicklagsår med en så översvallande värme. Tack, Tommy. Tack, Vante. Och tack alla fantastiska medvalpar.
