2011 i en liten ask

Eftersom jag inte tycks finna orden som bäst beskriver 2011, får det bli listor som sammanfattar detta på sitt sätt omtumlande år. Resorna till Rom, Budapest och London med mina compadres Lisir, Mary och Lönia slår förstås ut det mesta, liksom den så kallade guldmånaden: de fyra veckorna i höstas då jag aldrig var hemma utan på opera, på krogen, på teater, på konsert, på cirkelträff eller på matresa.

Kanske var 2011, åtminstone andra halvan, på det viset mest av allt en avskedsturné runt den stadskärna som i mars för första gången på 15 år inte längre är min. Krogarna, gatorna, bullret, dofterna, ljuset, rösterna – från mars blir jag en besökare i allt detta och jag vet inte riktigt hur jag kommer att hantera det. Men det är en annan text och den behöver inte skrivas än. Istället nöjer jag mig med att säga att rent intrycksmässigt är 2011 det bästa året på länge. Jag kan inte minnas att jag tänkt så mycket, sett så mycket, hört så mycket, känt så mycket och samlat så mycket minnen genom kultur, mat och resor någon gång tidigare, som jag gjort 2011.

2011 blev kulturåret. Året då jag aldrig var hemma.
2012 blir annorlunda och det ser jag fram emot.
Man ska sluta när man är på topp.

Så, here goes, årets…

…live-upplevelser:
1. Gillian Welch & Dave Rawlings (Det Kongelige Teater, Köpenhamn, 4 nov)
2. Tosca (Nye Operahus, Köpenhamn, 26 okt)
3. Mia Skäringer (Konserthuset, Malmö, 26 feb)
4. Les Miserables (Malmö Opera, 5 nov)
5. My Morning Jacket (Mejeriet, Lund, 17 nov)
6. La Boheme (Nye Operahus, Köpenhamn, 2 maj)
7. Ryan Adams (S:t Johannes, Malmö, 12 nov)
8. Hoola Bandoola Band (Stortorget, Malmö, 20 aug)
9. Schyman, Sahlin & Wetterstrand i samtal om feminism (Moriskan, Malmö, 14 nov)
10. Bodil Malmsten (Palladium, Malmö, 14 mars)
11. Fleet Foxes (KB, Malmö, 9 nov)
12. Madama Butterfly (Malmö Opera, 21 jan)
13. Eldkvarn (Victoriateatern, Malmö, 6 okt)
14. Mark Knopfler (Malmö Arena, 3 nov)
15. Bob Dylan (Malmö Arena, 3 nov)

…finaste:
De två bröllopen, förstås: M&M och M&U. Fina människor, fina fester, fina dagar. Kärlek och framtid och allt det där.

…mest felinvesterade tid:
Vägen mot Sixtiska kapellet i påvens palats är lång och mödosam. Innan man når takmålningarna måste man passera sjutton rum med bara en massa mattor på väggarna och cirka sextusen statyer utan huvud i ett tempo så lågt att man nästan kunde se det blinkande R:et i högra hörnet av tv-rutan. Detta alltså efter att man köat ett par timmar för alls komma in. Inte värt. Sorry, papi Benedictus.

…sportögonblick #1:
VM-brons! Marie Hammarström gjorde årets vackraste mål (shame on you svenska folket för att ni inte röstade fram det under fotbollsgalan) när allt såg uppgivet ut, det stod 1–1 med åtta minuter kvar av bronsmatchen mot Frankrike och Sverige spelade i numerärt underläge sedan Josefine Öqvist blivit utvisad en kvart tidigare. Då bara. BAM. Lyftning på första touch, mottagning och så en vänstervolley rakt upp i krysset. I det läget. I det läget. Det blir inte större.

…böcker:
1. Niceville (Kathryn Stockett) bokcirkel 1
2. Vi måste prata om Kevin (Lionel Shriver) bokcirkel 1
3. Kärlekens historia (Nicole Krauss) bokcirkel 2
4. Spill (Sigrid Combüchen) bokcirkel 1
5. 1984 (George Orwell) bokcirkel 2
6. Hetero i Hägersten (Sofia Olsson) serieberättelser
7. Mörkt vatten (Joyce Carol Oates)
–
8. Tiger (Mian Lodalen)
9. Kärleksbarnet (Hillevi Wahl)
10. Borta bäst (Sara Kadefors) bokcirkel 2
11. Berättelsen om Pi (Yann Martel) bokcirkel 2
12. Högre än alla himlar (Louise Boije af Gennäs) bokcirkel 2
13. Skamlöst (red Gustav Almestad & Erika Söderström) bokcirkel 1

…Facebook-citat #1:
”Snuskskämtade precis på kontoret. Har alltså officiellt trätt in i medelåldern.”

…kärlek #1:
Tjörnarp. Alltid.

…kroppschock:
Löpargrupp och Korpenfotboll. Tigerbalsamet har inte använts så idogt på många år, men under några veckor i september, oktober och november sprang jag intervaller, tränade löparstyrka på en grusplan vid Limhamnsfältet och gjorde Korpendebut med nytt lag (blivande mästarna Pågen). Kroppen har inte hämtat sig än.

…kaffe:
Bar Italia, London. Bästa macchiaton ever.

…sportögonblick #2:
Mästarna från Malmö, här är vi. LdB såg till att guldet stannade i Malmö tack vare en imponerande avslutningsmatch på hemmaplan, då de tidigare omgångarnas nervositet och stabbighet var som bortblåst och Örebro tillintetgjordes som om man vore ett korplag. Damallsvenskan var annars mer rafflande och intressant än någonsin, vilket förstås är viktigt för ökad framtida publiktillströmning. 2011 var ett starkt år för den svenska damfotbollen – och bäst av alla alltså, igen: LdB FC Malmö. BAM!

…krogar:
1. Bastard (Malmö)
2. La Scala (Rom)
3. St Anna (Rom)
4. Saiko (Malmö)
5. Rebell (Malmö)
6. Bloom (Malmö)
7. Prithi (London)
8. Puk vid Vandkusten (Köpenhamn)
9. Kronovalls Vinslott (Malmö)
10. Piccolo Roma (Rom)
11. Atmosfär (Malmö)
12. Brogatan (Malmö)
13. Bullen (Malmö)
14. Sture (Malmö)
15. Asien (Malmö)

Notera: jag åt en helt fantastisk råbiff i Budapest och vi gick dessutom tillbaka till vår favoritindier i staden, men jag skriver ju aldrig upp vad de där ställena heter eftersom Lönia är vår guide (i kroglivet, inte i det riktiga livet).

…mörkaste dag:
Oslo och Utöya, den 22 juli. Framför våra ögon dog oskyldiga människor, offer för blint hat. På Twitter spreds rop på hjälp, det live-rapporterades om en massmördare som lugnt gick omkring och skördade sina offer i ungdomslägret på Utöya. Ibland slutade tweeten mitt i en mening. Jag har inte drabbats så hårt av en nyhet sedan 11 september 2001. Men Jens Stoltenberg hade jag gärna haft som statsminister även i Sverige. Ibland låtsas jag att det är så också.

…filmcitat:
”Gudrun. With a G – like God – in the beginning”. (Gudrun Hauksdottir i Jag är min egen Dolly Parton)

…Facebook-citat #2:
”Det är när någon i gruppen utbrister ’Gud, vilka fräsiga kalasbyxor du har!’ till en jämnårig som man vet att man ska ut med småbarnsmammorna.”

…media:
Podcaster. Pendlingen till jobbet (cykel eller buss) blev det absoluta genombrottet för mitt radiolyssnande. P1 Sommar, P3 Dokumentär, Fotbollsarena, P3 Sport, Kino, P1 Vinter, Matens Pris, P3 Kultur, Biblioteket, Jättestora frågor, Allvarligt talat, Nordegren i P1 – så mycket kvalitet jag tidigare bortsett ifrån. Ett oslagbart sällskap i lurarna.

…sportögonblick #3:
VM i Tyskland. Visst, vi pratade en del om Pontus Kåmark och en del gubbar pratade om att kvinnor inte kan spela fotboll, i alla fall inte som män. Men mest av allt var VM i Tyskland en ringdans och en snackis med de svenska framgångarna som förstås ökade intresset efterhand. Men även utanför Sveriges gränser fick turneringen stor uppmärksamhet. Under slutet av den rafflande finalen mellan USA och Japan slogs det rekord på Twitter (worldwide) med 7196 tweets i sekunden, flest genom tiderna. Stort. Detta VM var också ett mästerskap med nya ansikten: Japan tog guld och Frankrike blev fyra, inget av länderna har nått så långt förut. Gamla mästare som Norge åkte redan i gruppen och tänk, i hemma-VM, efter att ha varit i final i stort sett alla turneringar (VM, EM och OS) som spelats i damfotboll sedan början på 90-talet, floppade giganten Tyskland totalt och försvann redan i kvartsfinal.
Och jag var där, mitt i allt, i Wolfsburg, när Sverige slog USA i sista gruppmatchen med 2–1. Den största match jag sett live.

…TV:
1. Downton Abbey (s01-02) (SVT)
2. Friday Night Lights (s01-03) (dvd)
3. The Wire (s01) (dvd)
4. Edie & Thea – a very long engagement (http://urplay.se/159699)
5. Forsytesagan (2002) (dvd)
6. Sherlock (SVT)
7. Den stora matresan (Sjuan)
8. Pluras kök (TV8)
9. Herrskap & Tjänstefolk (TV4)
10. På Spåret (SVT)
11. Forbrydelsen (dvd)
12. Forbrydelsen II (dvd)
13. Lip Service (dvd)
14. Glee (s01) (dvd)
15. Den goda viljan (dvd)

…Facebook-citat #3:
”Har fått ett mail innehållande 6 meningar, 12 utropstecken och 2 punkter. Chanserna att jag det på allvar är minimala.”

…mys:
Valborg med fina vänner, med grillade smores över en gnistrande majbrasa i vår egen hage i Tjörnarp. Bästa kvällen.

…premiär:
Första turen någonsin genom Citytunneln gick mellan Triangeln och Hyllie den 20 januari, på väg till Malmö Arena för att se Danmark-Kroatien i handbolls-VM. Såhär nästan ett år senare känns den där tunneln redan vardag, men visst har den fört med sig en viss storstadsstämning? Station Triangeln är dessutom väldigt vacker. Bra gjort, Malmö!

…pubar/barer:
1. Royal Oak (London)
2. Club Havana (London)
3. På Besök (Malmö)
4. The French House (London)
5. Bastard (Malmö)

Notera, igen: Budapest har massor av grymma barer och pubar. Ett typiskt Budapest-ställe märker man knappt av från utsidan, men när man går in genom dörren öppnar sig plötsligt en ölhall med träbord, udda stolar och bänkar, ett hjärtligt sorl som studsar mot väggarna och bartendrar som serverar pálinka man kan dö för. Inte sällan är dessa ställen under bar himmel, ibland fattar man det inte förrän man verkligen tittar efter. Men, än en gång, jag antecknar aldrig vad de heter eller var de finns. Jag skulle bli en usel Budapest-guide.

…ord:
Cirkel. Två bokcirklar, en boxcirkel, en matcirkel och en Halv åtta-cirkel – 2011 var året då mitt liv sannerligen gick i cirklar. Jag älskade det, förstås.

…sportögonblick #4:
MFF–Glasgow Rangers, Champions league-kval. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit på Swedbank Stadion. Gråtit av rörelse, över storslagna hyllningstifon eller klackens sånger. För kärleken till laget och staden. Men stämningen under sista halvtimmen mot Rangers hemma, när MFF låg på för att få till ett kvitteringsmål som skulle betyda avancemang, gick utanpå allt annat. Vi sjöng. Allihop. 20.000, alla sjöng. Vi hoppade, vi skrek, vi manade på. Och till slut steg han fram, Jiloan Hamad. Och Malmö var vackrare än någonsin.

…pryl:
Paddan. Utan jämförelse. <3

…galacitat:
David Seidler, 73, efter att han vunnit en Oscar för bästa originalmanus: ”My father always said to me I would be a late bloomer”.

…Facebook-citat #4:
”Viktigt meddelande till granne: har man ätit havregrynsgröt till middag uppskattar man inte doften av nybakade bullar i trappen. Mvh, Beach 2011”

…marknader:
Borough Market (London)
Bondens Marknad (Malmö)
Äppelmarknaden (Kivik)

…kärlek #2:
Ost. Åkte jag till en öde ö skulle jag som första ting (kanske andra, efter kniv, men det är inte säkert) ta med mig ost. Och portvin. Att bo så nära Möllans ost har varit en ynnest för smaklökarna: hårda koostarna Gruyere, L’etivaz d´alpage och Trentino, hårda fårostarna Pecorino, Manchego – och förstås spanska mästerverket Pago Los Vivales, blåmögelostarna Bleu de Laquelle, Roquefort, Bleu de Bresse Tendre Bleu och Boel Blå, hårda getostarna Puy du Fou och Caprinelle, getostarna Monte Enebro, Nunnans bröst, Villageois och Halltorps Julia – och många fler – har någon gång under året funnit sin väg mot min mage. Att älska ost är att älska livet.

…filmer:
Jag tycker kanske inte att jag sett tillräckligt mycket film i år för att egentligen göra en lista. Åtminstone en värdig lista. Men det är klart att jag ändå haft ett par riktigt starka upplevelser, film är svårslaget på det sättet – förmågan att fånga sin tittare helt och hållet, att framkalla intensiva, ögonblickliga känslor samtidigt med den långsammare eftertänksamheten.

Ibland tramsiga men stundtals briljanta Bridesmaids (scenen när Kristen Wiig kör förbi polisen fram och tillbaka för att få honom att förlåta henne är kanske den roligaste någonsin), Woody Allens Midnatt i Paris, iranska Förbjuden kärlek, becksvarta Winter’s Bone och Black Swan, The King’s speech (Colin Firth!) och Social Network (biopremiär 2010) utgjorde alla på olika sätt högtidsstunder under 2011.

Ändå är det två andra filmer jag vill lyfta fram här. Två svenska. Rent filmtekniskt och visuellt är dessa två inte ens nära ovanstående, men på något sätt har de etsat sig kvar i minnet. På något sätt står de ändå ut.

Jessica Nettelbladts Jag är min egen Dolly Parton lockade fram precis alla reaktioner hos mig när jag såg den första gången. Och andra. Jag skrattade, grät, log som en fåne och lät sedan tankarna sväva iväg i helt oväntade riktningar på vägen hem. Nina Persson, Lotta Wenglén, Gudrun Hauksdottir, Helena Josefsson och Cecilia Nordlund får i den här filmen vara människor; ibland alldagliga, ibland tvivlande, ibland dramatiska, ibland sårade, ibland lyckliga, ibland ångerfulla. Och de får tala till punkt, Nettelbladt är hela tiden närvarande men aldrig påträngande. Det blir nära, äkta och oändligt vackert. Jag älskade den här filmen innerligt, precis såhär gör man personporträtt som varar förevigt.

Alexandra-Therese Keinings Kyss mig var en enkel kärlekshistoria i tillrättalagda miljöer, men det fanns något i detta tillrättalagda som nästan förstärkte det som gör filmen verkligt unik: kärleken mellan två kvinnor. Kyss mig är den första svenska filmen någonsin som handlar om lesbisk kärlek (vi är inte precis överösta med bögfilmer heller, men det finns någon) och jag älskade att den gjorde det på ett alldeles odramatiskt men ändå innerligt vis. På något sätt blev Kyss mig det yttersta beviset på att vi nu kommit så långt att kärlek är kärlek och så är det bra med det – och det gjorde mig mer rörd än jag kunde ana. Dessutom. Den är het. Elektriciteten mellan Ruth Vega Fernandez och Liv Mjönes… Huva.

…musik:
Det kom väldigt mycket bra musik 2011 – och det allra bästa, de där låtarna som är nästan löjligt grymma, finns samlade i den årliga lista som kallas Tunes (här).
Men det räckte inte med en samling i år. Det kom för mycket som var bra. Därför finns en andra samling (här) som är nästan lika bra som den första – och en tredje lista med låtarna som blev över (här) som inte heller är dum.

Allra bäst? Tja. Under tortyr skulle jag säga Ryan Adams (I love you but I don’t know what to say), Adele (Someone like you), My Morning Jacket (Wonderful) och The Decemberits (Dear Avery). Och Lucinda Williams (Copenhagen), förstås. Kanske Amos Lee (Hello again) och The Pierces (You’ll be mine) också.
Alltså, det går inte att välja, ni får lyssna själva.

Postat i:2011, Böcker, Film, Fotboll, Hurtbulle, Kärlek, Listor, Litteratur, Livekultur, Livet, Livsstilsreklam, Minnen, Musik, Oslo/Utöya, Podcast, Radio, Tjörnarp, TV, VM 2011

Förlustens bittra eftersmak

Någonstans i mitten av semifinalens första halvlek frågade jag mig själv för ungefär tusende gången varför jag lägger så stor del av min själ på sporttittade. All denna nervositet och oro, alla dessa förhoppningar som grusas, all denna lycka som är så beroende av någon annan utan att man kan påverka själv ett enda dugg.

Men samtidigt. Förstås. Jag vet ju varför. Lika bottenlös som tomheten efter en förlust kan kännas, lika fantastiska är framgångarna. När det går vägen, när någon presterar som man vill – då är det oslagbart. Jag tror inte att det finns någonting som berör mig lika omedelbart och lika drastiskt som sport.

Det onda kommer med det goda. I söndags jublade jag åt Therese Sjögrans 1–0 efter Lotta Schelins briljanta förspel, idag sitter jag i soffan med tom blick och analysens virrvarr i huvudet. Det är villkoren i denna värld.

Men när det gäller just damfotboll finns ännu en nivå inblandad. Alva Nilsson, skribent på damfotboll.com och i Feministiskt Perspektiv, är inne på det i en bloggpost från början av VM: i damfotboll är insatserna för utövare (och till viss del publik) så mycket högre än i de flesta andra sporter. Varje enskilt misstag, varje match som får uppmärksamhet – kan vara avgörande för hela sportens framtid. En dålig dag och tusentals människor kan döma ut en hel idrottsgren, allt det du byggt upp ditt liv kring.

En felpassning – typiskt kvinnor, ingen teknik. En feltajmad utrusning – alla dammålvakter är värdelösa. Ett felaktigt domslut – kvinnliga domare håller inte måttet. En dålig match –mitt korplag är bättre än alla damlag i hela världen.

Idioter finns ju alltid. Människor som själva påpekar att de aldrig ser en match och ändå dömer ut en sport de uppenbarligen inte kan ha koll på. Som skämtar om att Josefin Öqvist vilar från träningen på grund av skoskav, som om kvinnor skulle ha lägre smärttröskel än män (paus för elaka skratt från medsystrar). Det är bara att titta på feeden under hashtagen #vm11 på Twitter (eller på kommentarerna till valfri artikel från VM i vilken nättidning som helst) för att dra en tydlig slutsats: Sverige gör en dålig match och damfotboll suger som sport. Det är inte laget, inte ens Hedvig Lindahl eller Therese Sjögran eller Lotta Schelin, som gör en blek insats – det är idrotten i sig. Felet ligger i att kvinnor spelar fotboll (och dessutom kräver att bemötas med respekt för det – hu!), inte hur just de elva svenskorna presterade på planen just ikväll.

Min före detta man sade alltid att var jobbigt att presentera sig själv som musiker i sociala sammanhang, för folk utanför den världen tänkte alltid att det måste vara typ en hobby, som en trubadur på fredagskvällarna på den lokala puben. Men för honom var det ju allvar, det var livet. Det var hans identitet. Lite på samma sätt är det för kvinnor som spelar fotboll. Det tas sällan riktigt på allvar.

Redan under min aktiva karriär tränade vi fem gånger i veckan och spelade minst en match. Landslagsspelarna tränade åtta pass i veckan plus matcher. Det har knappast blivit mindre sedan dess. Idag lägger elitspelarna ner minst lika mycket tid på sin idrott som sina herrkollegor. Allting runtomkring: kostvanor, mental träning och organisation – är professionellt ut i fingerspetsarna. Det här är människor som tänker, äter och känner fotboll 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Ändå är det liksom inte på riktigt. Ändå kommer kommentarerna om P15-laget som slog damerna – som om det överhuvudtaget är relevant i sammanhanget. Jag hade en kille i min högstadieklass som hoppade 1,90 i 15 års ålder, ungefär det Emma Green – vårt medaljhopp i OS – hoppar nu. Utan att det måste babblas en massa om det (Patrick Ekwall skriver bra om detta med jämförelser mellan herr och dam i en Expressenkrönika från dem 25 juni).

Nu var det egentligen inte alls om detta den här bloggposten skulle handla. Den skulle berätta lite om vår resa till Tyskland och Wolfsburg för en vecka sedan, där vi såg det svenska laget mangla ner de blivande finalisterna från USA i den bästa halvlek jag sett ett svenskt landslag göra på många år. Den skulle handla lite om kärleken till alla som bryr sig, till alla som sjöng på stadion i Wolfsburg och framför tv-apparaterna.

Och så tänkte jag skriva att Sverige förlorade mot Japan för att Japan var klassen bättre. För att Sverige saknade Nilla Fischer och Caroline Seger (eller i alla fall en av dem) på mittfältet och därmed förlorade det avgörande slaget, för att Lotta Schelin inte verkade vara i slag efter förkylningen. För att Therese Sjögran än en gång försvann i en stor match och för att spelarna uppträdde nervösare än någon gång tidigare under VM. Som om de inte trodde på det själva, när centralgestalterna var vingbrutna.

Men det får bli en annan gång, kanske. När tankarna samlat sig.

Men jag måste ändå få avsluta med ett citat från Aftonbladets mästerlige krönikör Simon Bank, som jag snor från Khontes utmärkta bloggpost om kritiken av Pontus Kåmarks och Daniels Kristianssons insatser som kommentatorer för TV4 (läs!):

”Och det där med att det skulle vara mer okej att kritisera män än kvinnor… är du allvarlig? Det finns väl för fan inte en yrkeskategori på den här sidan P-vakterna som fått och får mer skit än damfotbollsspelare.”

Postat i:Fotboll, Jämställdhet, VM 2011