Men igår, när vi stod och väntade på bussen hem, C. och jag, efter ännu en kväll med god mat och gott vin och smarta människor i lågmälda samtal och höga vågor i diskussionerna kring den lästa boken (Onåd), tände C. en cigarett och sade någonstans mitt i den första rökutblåsningen: ”Jag känner mig liksom levande”.

Jag tror att det, trots en viss touch storvulenhet, sammanfattar ganska väl vad som är kärnan i min kärlek till cirklarna. Jag går oftast därifrån inspirerad, tankfull och helt klar i huvudet.

Lite på samma sätt känner jag när jag vandrar hemåt efter ett biobesök. Sinnena är skärpta, blicken ser detaljer som annars går mig förbi, ljudet av mina steg mot gatan ekar högre, prasslet i buskarna är inte diffust utan lätt att placera i helheten. Allt ovidkommande är utestängt. Det är närvaro i ögonblicket.

Räknar man den gångna veckan och två framåt, kommer jag att ha prickat in alla mina sammanhang, alla mina cirklar under den tiden: jag kommer att ha ätit födelsedagsmiddag med mina närmaste vänner, träffat båda mina bokcirklar, fått Balkanmeny hos matcirkeln, trerätters hos Halv åtta-gänget (fotbollstjejerna), jag kommer att ha tillbringat en kväll med resten av bästa vännerna som jag numera träffar alldeles för sällan och firat min födelsedag med familj och släkt. Och utanför allt detta varit på lagfest med Korpenlaget, träffat gamla kollegorna på förra arbetsplatsen och ätit surströmming med människor jag aldrig träffat förut.

Tio kvällar. Tio olika sammanhang.
Ett rikt liv.

PS. Alla gnällspikar som knarrar om att människor av idag inte umgås längre, inte möts ansikte mot ansikte, utan bara hänger framför skärmen eller telefonen: jag lovar er att jag tillbringar mer tid framför en datorskärm än de allra flesta ni känner. Och ändå. Detta ovan. Tänka sig. DS.

Nu börjas det. Stressen. Pressen. Varje år samma sak: precis när fjolåret sammanfattats efter sju sorger, åtta blodsdroppar, svett och tannagnisslan och man sedan tagit kulturpaus i januari för att koncentrera sig på det nya, hälsosamma livet och alla dess vedermödor – då vet ni. Då. Släpps Oscarsnomineringarna. Och jag tvingas inse att jag (ett bra år) inte sett ens hälften.

Panik uppstår förstås. Jag älskar Oscarsgalan, varje år leker jag med tanken att ta ledigt från jobbet för att kunna sitta uppe hela natten och förfasas över juryns felval, bländas av alla gnistrande skönheter, gråta en skvätt under hedersbetygelser och in memoriam – och skratta, fånle (Obs! Inte hånle) och bara drömma mig bort till en annan värld en liten stund.

Det slutar alltid med att jag spelar in hela rasket istället och ser det i efterhand, det har sina fördelar det med.

Men jag tycker inte om att titta på galor vars priser jag inte kan ha en åsikt om. Det förtar alldeles glädjen, tycker jag. Som en maratonpåminnelse om att det finns en hel massa därute som jag alldeles missat (jag fattar detta i teorin ändå, men att få det kastat i ansiktet gång på gång – det smärtar).

Så. 24 januari. Idag. Oscarsnomineringarna släpps och jag kan konstatera följande:

- av de nio filmer som nominerats till ”Bästa film” har jag sett en (1)
- av de fem filmer som nominerats till ”Bästa film på främmande språk” har jag sett noll (0)
- av de 20 filmer som nominerats i någon av de viktigaste kategorierna förutom bästa film (huvudroller, biroller, regissör, originalmanus, manus efter förlaga), har jag sett två (2)
- av de 13 filmer som fått fler än en nominering i någon av dessa kategorier har jag sett två (2)

Det är ett uselt facit. Pinsamt.

Därför börjar nu, liksom varje år vid denna tid, den desperata jakten på avbockningar. Så kallade CHECKs. Hur många filmer går på bio just nu, hur många hinner ha premiär innan den 26 februari? Hur många finns på dvd eller hinner släppas innan galan? Jag, som inte laddar ner någon film (eller något annat heller, för den delen), är helt utlämnad till den gnisslande filmindustrin och det är hemskt stressande, ty den verkar inte alls ta hänsyn till Oscarsnördar med komplex.

På min lista i år (antal nomineringar gäller ovan nämnda kategorier):

The Artist, 5 nomineringar (kvinnlig biroll, manlig huvudroll, regissör, originalmanus, bästa film). Biopremiär 3 mars, hinns inte med (panik).

The Help, 4 nomineringar (kvinnlig biroll x2, kvinnlig huvudroll, bästa film). Kommer på dvd 14 mars, hinns inte med. Tröstar mig med att jag i alla fall läst boken (som jag älskade).

Moneyball, 4 nomineringar (manlig biroll, manlig huvudroll, manus efter förlaga, bästa film). I gränslandet mellan bio och dvd. Hinns inte med.

The Descendants, 4 nomineringar (manlig huvudroll, regissör, manus efter förlaga, bästa film). Biopremiär 27 januari, hinner jag!

Hugo, 3 nomineringar (regissör, manus efter förlaga, bästa film). Biopremiär 16 mars, hinner jag inte.

Midnight in Paris, 3 nomineringar (regissör, originalmanus, bästa film). CHECK.

Bridesmaids, 2 nomineringar (kvinnlig biroll, originalmanus). CHECK.

Extremely Loud and Incredibly Close, 2 nomineringar (manlig biroll, bästa film). Biopremiär 17 februari, den hinner jag. Känner dock både och inför denna, älskade boken och har stor respekt för Stephen Daldry (Timmarna, Billy Elliot), men Tom Hanks och Sandra Bullock i huvudrollerna? Yuck.

Albert Nobbs, 2 nomineringar (kvinnlig biroll, kvinnlig huvudroll). Biopremiär 23 mars, hinns inte med.

My Week with Marilyn, 2 nomineringar (manlig biroll, kvinnlig huvudroll). Går på bio nu, den tar vi nästa vecka.

The Tree of Life, 2 nomineringar (regissör, bästa film). Finns på dvd, den hinner jag.

Tinker Tailor Soldier Spy, 2 nomineringar (manlig huvudroll, manus efter förlaga). Bio nu, den hinner jag.

A separation, 2 nomineringar (originalmanus, bästa film på främmande språk). I gränslandet mellan bio och dvd, missar denna (tyvärr, lite panik).

Warrior, 1 nominering (manlig biroll). I gränslandet mellan bio och dvd. Men ärligt talat ingen måstefilm, så whatev.

Beginners, 1 nominering (manlig biroll). Finns på dvd, den hinner jag.

The Girl with the Dragon Tattoo, 1 nominering (kvinnlig huvudroll). Går på bio nu, men Rooney Mara får vara hur grym hon vill i den här filmen, jag är så trött på Stieg Larsson att jag vill kräkas. Denna avstår jag.

The Iron Lady, 1 nominering (kvinnlig huvudroll). Biopremiär 3 februari, den hinner jag.

A better life, 1 nominering (manlig huvudroll). Verkar inte ha en svensk biopremiär bestämd, så den är ju hyfsat körd.

Margin Call, 1 nominering (originalmanus). Biopremiär 16 mars, I’m out.

Ides of March, 1 nominering (manus efter förlaga). På dvd först 14 mars, missar.

Bullhead, 1 nominering (bästa film på främmande språk). Hittar inget biodatum för den här heller, men de utländska filmerna brukar vara tröga – om de inte är antingen danska eller vinner en Oscar. Helst båda.

Footnote, 1 nominering (bästa film på främmande språk). Samma här, inget datum.

In Darkness, 1 nominering (bästa film på främmande språk). Och inget datum här heller. Surprise.

Monsieur Lazhar, 1 nominering (bästa film på främmande språk). Janä, inte här heller.

War Horse, 1 nominering (bästa film). Helt stört att bli nominerad för bara bästa film – inte manus, regissör, skådespelare… Men undrar ju vad som var så bra med filmen liksom. Biopremiär 24 februari, så den hinner jag precis. Om jag anser att det är värt det. Spielberg brukar inte få mig att rusa till biograferna precis.

Puh. Med disciplin och flit kan jag alltså komma upp i nio (9) av 21 filmer, varav tre är nominerade till bästa film.
Fortfarande rätt dåligt, men möjligen inte uselt. Och de som inte haft biopremiär än kan jag ju inte göra så mycket åt.

34 dagar kvar, nu kör vi!

I mina förra lägenhet hade jag (vi) mjuka, varma färger i sovrummet: möbler i ek, väggar i caffe latte (hatar den beskrivningen men faktum kvartstår, dock att färgen gick lite mer åt olivhållet än traditionellt) och en fondvägg med vit botten och diskreta linjer. Det var fint, jag älskade vårt sovrum. Men nu vill jag ha något annat.

Väggarna i nya lägenheten är vita, överallt. I sovrummet tänker jag mig även vita möbler: säng, sängbord, garderober och väggfasta, måttanpassade hyllor till dvd:er och cd-skivor. Skivorna och dvd:erna får utgöra rummets färgklick, tillsammans med överkastet som jag ville ha i en förhållandevis klar, liksom glad färg. Jag har alltid haft en förkärlek till blått och turkost och när jag såg att danska Hay:s mega dot-överkast fanns i en aquagrön färg kändes det rätt självklart.

Och idag har jag också lyckats handla lite möbler. Müllers i Vellinge, som är min moders hovleverantör, kör sin årliga rea just nu och jag fyndade såpass att jag nog får anses ha tjänat pengar på mitt besök – trots att… eh… det inte såg ut så på kvittot. Säng, sängbord, matta till vardagsrummet och vitrinskåp (yay, äntligen får alla mina glas den centrala plats de förtjänar*) levereras till Kalkstensvägen den 2 mars, monterat, fix und fertig. Och det var rea på alltihop. Hurra!

*Inser att det är viss tantvarning på vitrinskåp i allmänhet och texten i parentesen i synnerhet.

Idag har jag inlett en detoxkur som ska vara i tre dagar. Det känns lite crazy, faktiskt. Detox? Jag? Nästan som att banta ju ­– och bantning gillar vi inte. Dessutom är jag inte helt säker på vad exakt jag vill uppnå, jag har bara en känsla av att det kan vara bra att rensa ut… stuff. Och tre dagar utan fast föda ska jag väl klara.

Jag kör en helt naturlig detox, det vill säga inget färdigköpt pulver eller så. Jag stod en halv dag igår och gjorde juicer i min råsaftcentrifug som ska ersätta måltiderna: en lunchdrink på äpplen, spenat, tomater, gurka, morötter och cayennepeppar och en middagsdrink på spenat, sallad, broccoli, gurka, avokado och kokosfett. På morgonen ska jag dricka en drink med banan och (hemmagjord) mandelmjölk.

Jag skulle tro att jag kommer att sakna att tugga. Hungern i sig är inte svår att stå ut med under så kort tid (hoppas jag), men det är lättare att stå ut med den om det står en varm, väldoftande, härlig middag väntandes på en efteråt och inte en flaska grön sörja. Alltså, jag klagar inte, jag bara säger det.

Det ska bli lite intressant att se hur jag påverkas av att inte dricka kaffe. Jag är inte en stor kaffedrickare annars heller, ransonen gick ner ca 800% när jag slutade röka, men jag dricker det varje dag. Det enda jag får inmundiga under detoxen förutom måltidsdrinkarna är vatten och kamomillte.

Redan nu, efter en knapp dag, märker jag att jag fryser mer än vanligt. Och huvudet känns lite slappare på något sätt. Eller mer som att någon täckt över hjärnan med en tunn filt. Jag känner mig inte direkt trött och jag har bara en liten, knappt märkbar huvudvärk. Men ändå. Allt står inte rätt till däruppe.

Nåväl. Vi får väl se hur det artar sig. Jag hoppas ju lite på ett par positiva effekter också och inte bara negativa.

Stay tuned.

Uppdatering: har nu druckit den gröna sörjan. Ingen dans på rosor, kan jag säga.

Nyårslöfte nummer två (jag sade ju att det skulle komma fler): läsning. Läsning. På vissa sätt – måhända något långsökta – hör det här löftet ihop med det första.

Liksom med träning har jag en tendens att läsa mer om läsning än att verkligen läsa. Jag plöjer Vi läser, Bokhora och andra bloggar, beställer hem drivor av böcker (högen med oläst är pinsamt hög, alltså verkligen pinsamt) som jag sedan längtar hem till när jag sitter på kontoret.

Sedan äter jag. Vid TV:n. Och stannar. Vid TV:n.

Medan jag sitter där slår jag ett getöga på Facebook och Twitter och sedan hör jag en låt i någon serie som jag måste kolla upp och så fastnar jag vid Spotify eller skivhyllorna eller i något projekt som dykt upp längs vägen och går inte och lägger mig förrän jag är dödstrött eller helt enkelt måste sova för att inte morgondagen ska vara värdelös.

Det håller inte. Jag vill vara en läsande person, jag älskar böcker.

Mitt löfte för 2012: att läsa 25 böcker. Det är en varannan vecka, runt 25 sidor om dagen (en genomsnittlig bok är 350 sidor lång hälsar listnörden).

Alltså måste jag hitta lästid. Någon form av vana, en stund att se fram emot och prioritera. Jag tror att just vanan är central, jag vill läsa varje dag för att liksom få ett driv.

Uppenbarligen funkar det inte att tro att jag ska läsa när jag går och lägger mig, för antingen blir jag trött efter tio sidor eller också kan jag inte låta bli att istället kolla mitt RSS-flöde eller se Youtube-klipp på iPaden. Och inte har jag pendlingstid till jobbet heller, i alla fall inte som går att utnyttja till att läsa.

Förutom när funderar jag också lite på var läsningen lämpligast kan äga rum. TV-soffan är helt värdelös, den förknippas med TV och en TV lämnar mig aldrig ostörd. Borde jag skaffa mig en fåtölj? En sådan där med fotpall och rutig filt? Tveksamt om jag har plats till det.

När och var läser ni? Efter maten? På helgen? I badet? I sängen?

Ge mig tips ASAP, jag har böcker att läsa.

PS. Obs! Älskar TV-serier lika mycket som böcker, så inga käcka råd om att bara släcka TV:n och läsa istället. Var mer påhittiga än så. OK? DS.

December var eventuellt den onyttigaste månaden jag haft sedan… jag slutade hänga på krogen i tid och otid och äta glass eller Gorbys piroger till middag eller mätta mig med kaffe och cigg. Och det var ju några år sedan (så var inte oroliga, mamma och pappa).

Men nu är december slut och julen också. Och de där löftena som viskades mot en blixtrande vinterhimmel ska hållas.

Jag har en hel massa nyårslöften, det har jag alltid. Men jag tänker avverka dem i små raketer under våren, delar av dem blir inte verkliga förrän efter flytten i början av mars. Vissa löften är heller inte intressanta för andra än mig själv, så dem håller jag tyst om (eller okej, inget av dem är särskilt intressanta för andra än mig själv, men det finns gradskillnader), medan vissa… kanske behöver sägas högt för att sätta lite press.

Låt mig först säga detta: jag gillar nyårslöften. Jag gillar dem för att de vittnar om en ambition, om en tro på att det går att ändra saker och ting till det bättre. Jag gillar banala löften, jag gillar ytliga löften, jag gillar moraliska och storslagna löften. Jag gillar alla löften. Trots att jag i stort sett alltid misslyckas. Men skulle jag ge upp, sluta hoppas, sluta försöka – jag vet inte, det låter så himla trist. Jag lyckas aldrig, så det är inte lönt? Det räcker med att lyckas en gång. Och jag tycker om processen, inspirationen, planeringen. Att se fram emot något, att försöka lösa något. Att tro på det. Utan ambitionen att bli bättre – på olika plan – vore livet ett grått skynke.

Hur som. Jag är inte mer unik än att jag har mål för 2012 som handlar om min fysik. Jag kan försöka värja mig för skönhetsideal som tvingas på mig från alla håll och kanter, men det är svårt att titta bort. Vi är alla en del av det – och vi är alla offer för det.

Men jag tänker försöka hålla mina fysiska mål borta från det rent estetiska (och i hemlighet hoppas att det kommer på köpet): mitt mål blir att springa Malmömilen den 16 juni under 55 minuter. Det är ingen omöjlighet, jag har sex månader på mig att komma i form. Om jag inte åker på någon skada ska det gå.

Dessutom, okej lite kost blir det, måste jag ändra mina kvällsvanor. Närheten till närköp och videobutiker det senaste året har inte varit nyttig. Så: del två av löftet är att inte äta godis, glass, efterrätter, kakor eller snacks förrän efter Malmömilen.

Jag har slutat röka två gånger, jag vet att sådant här bara handlar om vilja. Vilja, uthållighet – och tro. Tro på att det går. Jag kan inte gå in och göra något halvdant, jag funkar inte så. Jag kan inte feströka, jag röker ett paket om dagen eller inte alls. Jag kan inte äta tre bitar godis, jag äter hela skålen. Jag måste ändra mina vanor i grunden, inte fjösa runt lite på känn.

Men jag vet att det går.
2012 blir året då jag håller mina löften.

Kanske var 2011, åtminstone andra halvan, på det viset mest av allt en avskedsturné runt den stadskärna som i mars för första gången på 15 år inte längre är min. Krogarna, gatorna, bullret, dofterna, ljuset, rösterna – från mars blir jag en besökare i allt detta och jag vet inte riktigt hur jag kommer att hantera det. Men det är en annan text och den behöver inte skrivas än. Istället nöjer jag mig med att säga att rent intrycksmässigt är 2011 det bästa året på länge. Jag kan inte minnas att jag tänkt så mycket, sett så mycket, hört så mycket, känt så mycket och samlat så mycket minnen genom kultur, mat och resor någon gång tidigare, som jag gjort 2011.

2011 blev kulturåret. Året då jag aldrig var hemma.
2012 blir annorlunda och det ser jag fram emot.
Man ska sluta när man är på topp.

Så, here goes, årets…

…live-upplevelser:
1. Gillian Welch & Dave Rawlings (Det Kongelige Teater, Köpenhamn, 4 nov)
2. Tosca (Nye Operahus, Köpenhamn, 26 okt)
3. Mia Skäringer (Konserthuset, Malmö, 26 feb)
4. Les Miserables (Malmö Opera, 5 nov)
5. My Morning Jacket (Mejeriet, Lund, 17 nov)
6. La Boheme (Nye Operahus, Köpenhamn, 2 maj)
7. Ryan Adams (S:t Johannes, Malmö, 12 nov)
8. Hoola Bandoola Band (Stortorget, Malmö, 20 aug)
9. Schyman, Sahlin & Wetterstrand i samtal om feminism (Moriskan, Malmö, 14 nov)
10. Bodil Malmsten (Palladium, Malmö, 14 mars)
11. Fleet Foxes (KB, Malmö, 9 nov)
12. Madama Butterfly (Malmö Opera, 21 jan)
13. Eldkvarn (Victoriateatern, Malmö, 6 okt)
14. Mark Knopfler (Malmö Arena, 3 nov)
15. Bob Dylan (Malmö Arena, 3 nov)

…finaste:
De två bröllopen, förstås: M&M och M&U. Fina människor, fina fester, fina dagar. Kärlek och framtid och allt det där.

…mest felinvesterade tid:
Vägen mot Sixtiska kapellet i påvens palats är lång och mödosam. Innan man når takmålningarna måste man passera sjutton rum med bara en massa mattor på väggarna och cirka sextusen statyer utan huvud i ett tempo så lågt att man nästan kunde se det blinkande R:et i högra hörnet av tv-rutan. Detta alltså efter att man köat ett par timmar för alls komma in. Inte värt. Sorry, papi Benedictus.

…sportögonblick #1:
VM-brons! Marie Hammarström gjorde årets vackraste mål (shame on you svenska folket för att ni inte röstade fram det under fotbollsgalan) när allt såg uppgivet ut, det stod 1–1 med åtta minuter kvar av bronsmatchen mot Frankrike och Sverige spelade i numerärt underläge sedan Josefine Öqvist blivit utvisad en kvart tidigare. Då bara. BAM. Lyftning på första touch, mottagning och så en vänstervolley rakt upp i krysset. I det läget. I det läget. Det blir inte större.

…böcker:
1. Niceville (Kathryn Stockett) bokcirkel 1
2. Vi måste prata om Kevin (Lionel Shriver) bokcirkel 1
3. Kärlekens historia (Nicole Krauss) bokcirkel 2
4. Spill (Sigrid Combüchen) bokcirkel 1
5. 1984 (George Orwell) bokcirkel 2
6. Hetero i Hägersten (Sofia Olsson) serieberättelser
7. Mörkt vatten (Joyce Carol Oates)
–
8. Tiger (Mian Lodalen)
9. Kärleksbarnet (Hillevi Wahl)
10. Borta bäst (Sara Kadefors) bokcirkel 2
11. Berättelsen om Pi (Yann Martel) bokcirkel 2
12. Högre än alla himlar (Louise Boije af Gennäs) bokcirkel 2
13. Skamlöst (red Gustav Almestad & Erika Söderström) bokcirkel 1

…Facebook-citat #1:
”Snuskskämtade precis på kontoret. Har alltså officiellt trätt in i medelåldern.”

…kärlek #1:
Tjörnarp. Alltid.

…kroppschock:
Löpargrupp och Korpenfotboll. Tigerbalsamet har inte använts så idogt på många år, men under några veckor i september, oktober och november sprang jag intervaller, tränade löparstyrka på en grusplan vid Limhamnsfältet och gjorde Korpendebut med nytt lag (blivande mästarna Pågen). Kroppen har inte hämtat sig än.

…kaffe:
Bar Italia, London. Bästa macchiaton ever.

…sportögonblick #2:
Mästarna från Malmö, här är vi. LdB såg till att guldet stannade i Malmö tack vare en imponerande avslutningsmatch på hemmaplan, då de tidigare omgångarnas nervositet och stabbighet var som bortblåst och Örebro tillintetgjordes som om man vore ett korplag. Damallsvenskan var annars mer rafflande och intressant än någonsin, vilket förstås är viktigt för ökad framtida publiktillströmning. 2011 var ett starkt år för den svenska damfotbollen – och bäst av alla alltså, igen: LdB FC Malmö. BAM!

…krogar:
1. Bastard (Malmö)
2. La Scala (Rom)
3. St Anna (Rom)
4. Saiko (Malmö)
5. Rebell (Malmö)
6. Bloom (Malmö)
7. Prithi (London)
8. Puk vid Vandkusten (Köpenhamn)
9. Kronovalls Vinslott (Malmö)
10. Piccolo Roma (Rom)
11. Atmosfär (Malmö)
12. Brogatan (Malmö)
13. Bullen (Malmö)
14. Sture (Malmö)
15. Asien (Malmö)

Notera: jag åt en helt fantastisk råbiff i Budapest och vi gick dessutom tillbaka till vår favoritindier i staden, men jag skriver ju aldrig upp vad de där ställena heter eftersom Lönia är vår guide (i kroglivet, inte i det riktiga livet).

…mörkaste dag:
Oslo och Utöya, den 22 juli. Framför våra ögon dog oskyldiga människor, offer för blint hat. På Twitter spreds rop på hjälp, det live-rapporterades om en massmördare som lugnt gick omkring och skördade sina offer i ungdomslägret på Utöya. Ibland slutade tweeten mitt i en mening. Jag har inte drabbats så hårt av en nyhet sedan 11 september 2001. Men Jens Stoltenberg hade jag gärna haft som statsminister även i Sverige. Ibland låtsas jag att det är så också.

…filmcitat:
”Gudrun. With a G – like God – in the beginning”. (Gudrun Hauksdottir i Jag är min egen Dolly Parton)

…Facebook-citat #2:
”Det är när någon i gruppen utbrister ’Gud, vilka fräsiga kalasbyxor du har!’ till en jämnårig som man vet att man ska ut med småbarnsmammorna.”

…media:
Podcaster. Pendlingen till jobbet (cykel eller buss) blev det absoluta genombrottet för mitt radiolyssnande. P1 Sommar, P3 Dokumentär, Fotbollsarena, P3 Sport, Kino, P1 Vinter, Matens Pris, P3 Kultur, Biblioteket, Jättestora frågor, Allvarligt talat, Nordegren i P1 – så mycket kvalitet jag tidigare bortsett ifrån. Ett oslagbart sällskap i lurarna.

…sportögonblick #3:
VM i Tyskland. Visst, vi pratade en del om Pontus Kåmark och en del gubbar pratade om att kvinnor inte kan spela fotboll, i alla fall inte som män. Men mest av allt var VM i Tyskland en ringdans och en snackis med de svenska framgångarna som förstås ökade intresset efterhand. Men även utanför Sveriges gränser fick turneringen stor uppmärksamhet. Under slutet av den rafflande finalen mellan USA och Japan slogs det rekord på Twitter (worldwide) med 7196 tweets i sekunden, flest genom tiderna. Stort. Detta VM var också ett mästerskap med nya ansikten: Japan tog guld och Frankrike blev fyra, inget av länderna har nått så långt förut. Gamla mästare som Norge åkte redan i gruppen och tänk, i hemma-VM, efter att ha varit i final i stort sett alla turneringar (VM, EM och OS) som spelats i damfotboll sedan början på 90-talet, floppade giganten Tyskland totalt och försvann redan i kvartsfinal.
Och jag var där, mitt i allt, i Wolfsburg, när Sverige slog USA i sista gruppmatchen med 2–1. Den största match jag sett live.

…TV:
1. Downton Abbey (s01-02) (SVT)
2. Friday Night Lights (s01-03) (dvd)
3. The Wire (s01) (dvd)
4. Edie & Thea – a very long engagement (http://urplay.se/159699)
5. Forsytesagan (2002) (dvd)
6. Sherlock (SVT)
7. Den stora matresan (Sjuan)
8. Pluras kök (TV8)
9. Herrskap & Tjänstefolk (TV4)
10. På Spåret (SVT)
11. Forbrydelsen (dvd)
12. Forbrydelsen II (dvd)
13. Lip Service (dvd)
14. Glee (s01) (dvd)
15. Den goda viljan (dvd)

…Facebook-citat #3:
”Har fått ett mail innehållande 6 meningar, 12 utropstecken och 2 punkter. Chanserna att jag det på allvar är minimala.”

…mys:
Valborg med fina vänner, med grillade smores över en gnistrande majbrasa i vår egen hage i Tjörnarp. Bästa kvällen.

…premiär:
Första turen någonsin genom Citytunneln gick mellan Triangeln och Hyllie den 20 januari, på väg till Malmö Arena för att se Danmark-Kroatien i handbolls-VM. Såhär nästan ett år senare känns den där tunneln redan vardag, men visst har den fört med sig en viss storstadsstämning? Station Triangeln är dessutom väldigt vacker. Bra gjort, Malmö!

…pubar/barer:
1. Royal Oak (London)
2. Club Havana (London)
3. På Besök (Malmö)
4. The French House (London)
5. Bastard (Malmö)

Notera, igen: Budapest har massor av grymma barer och pubar. Ett typiskt Budapest-ställe märker man knappt av från utsidan, men när man går in genom dörren öppnar sig plötsligt en ölhall med träbord, udda stolar och bänkar, ett hjärtligt sorl som studsar mot väggarna och bartendrar som serverar pálinka man kan dö för. Inte sällan är dessa ställen under bar himmel, ibland fattar man det inte förrän man verkligen tittar efter. Men, än en gång, jag antecknar aldrig vad de heter eller var de finns. Jag skulle bli en usel Budapest-guide.

…ord:
Cirkel. Två bokcirklar, en boxcirkel, en matcirkel och en Halv åtta-cirkel – 2011 var året då mitt liv sannerligen gick i cirklar. Jag älskade det, förstås.

…sportögonblick #4:
MFF–Glasgow Rangers, Champions league-kval. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit på Swedbank Stadion. Gråtit av rörelse, över storslagna hyllningstifon eller klackens sånger. För kärleken till laget och staden. Men stämningen under sista halvtimmen mot Rangers hemma, när MFF låg på för att få till ett kvitteringsmål som skulle betyda avancemang, gick utanpå allt annat. Vi sjöng. Allihop. 20.000, alla sjöng. Vi hoppade, vi skrek, vi manade på. Och till slut steg han fram, Jiloan Hamad. Och Malmö var vackrare än någonsin.

…pryl:
Paddan. Utan jämförelse. <3

…galacitat:
David Seidler, 73, efter att han vunnit en Oscar för bästa originalmanus: ”My father always said to me I would be a late bloomer”.

…Facebook-citat #4:
”Viktigt meddelande till granne: har man ätit havregrynsgröt till middag uppskattar man inte doften av nybakade bullar i trappen. Mvh, Beach 2011”

…marknader:
Borough Market (London)
Bondens Marknad (Malmö)
Äppelmarknaden (Kivik)

…kärlek #2:
Ost. Åkte jag till en öde ö skulle jag som första ting (kanske andra, efter kniv, men det är inte säkert) ta med mig ost. Och portvin. Att bo så nära Möllans ost har varit en ynnest för smaklökarna: hårda koostarna Gruyere, L’etivaz d´alpage och Trentino, hårda fårostarna Pecorino, Manchego – och förstås spanska mästerverket Pago Los Vivales, blåmögelostarna Bleu de Laquelle, Roquefort, Bleu de Bresse Tendre Bleu och Boel Blå, hårda getostarna Puy du Fou och Caprinelle, getostarna Monte Enebro, Nunnans bröst, Villageois och Halltorps Julia – och många fler – har någon gång under året funnit sin väg mot min mage. Att älska ost är att älska livet.

…filmer:
Jag tycker kanske inte att jag sett tillräckligt mycket film i år för att egentligen göra en lista. Åtminstone en värdig lista. Men det är klart att jag ändå haft ett par riktigt starka upplevelser, film är svårslaget på det sättet – förmågan att fånga sin tittare helt och hållet, att framkalla intensiva, ögonblickliga känslor samtidigt med den långsammare eftertänksamheten.

Ibland tramsiga men stundtals briljanta Bridesmaids (scenen när Kristen Wiig kör förbi polisen fram och tillbaka för att få honom att förlåta henne är kanske den roligaste någonsin), Woody Allens Midnatt i Paris, iranska Förbjuden kärlek, becksvarta Winter’s Bone och Black Swan, The King’s speech (Colin Firth!) och Social Network (biopremiär 2010) utgjorde alla på olika sätt högtidsstunder under 2011.

Ändå är det två andra filmer jag vill lyfta fram här. Två svenska. Rent filmtekniskt och visuellt är dessa två inte ens nära ovanstående, men på något sätt har de etsat sig kvar i minnet. På något sätt står de ändå ut.

Jessica Nettelbladts Jag är min egen Dolly Parton lockade fram precis alla reaktioner hos mig när jag såg den första gången. Och andra. Jag skrattade, grät, log som en fåne och lät sedan tankarna sväva iväg i helt oväntade riktningar på vägen hem. Nina Persson, Lotta Wenglén, Gudrun Hauksdottir, Helena Josefsson och Cecilia Nordlund får i den här filmen vara människor; ibland alldagliga, ibland tvivlande, ibland dramatiska, ibland sårade, ibland lyckliga, ibland ångerfulla. Och de får tala till punkt, Nettelbladt är hela tiden närvarande men aldrig påträngande. Det blir nära, äkta och oändligt vackert. Jag älskade den här filmen innerligt, precis såhär gör man personporträtt som varar förevigt.

Alexandra-Therese Keinings Kyss mig var en enkel kärlekshistoria i tillrättalagda miljöer, men det fanns något i detta tillrättalagda som nästan förstärkte det som gör filmen verkligt unik: kärleken mellan två kvinnor. Kyss mig är den första svenska filmen någonsin som handlar om lesbisk kärlek (vi är inte precis överösta med bögfilmer heller, men det finns någon) och jag älskade att den gjorde det på ett alldeles odramatiskt men ändå innerligt vis. På något sätt blev Kyss mig det yttersta beviset på att vi nu kommit så långt att kärlek är kärlek och så är det bra med det – och det gjorde mig mer rörd än jag kunde ana. Dessutom. Den är het. Elektriciteten mellan Ruth Vega Fernandez och Liv Mjönes… Huva.

…musik:
Det kom väldigt mycket bra musik 2011 – och det allra bästa, de där låtarna som är nästan löjligt grymma, finns samlade i den årliga lista som kallas Tunes (här).
Men det räckte inte med en samling i år. Det kom för mycket som var bra. Därför finns en andra samling (här) som är nästan lika bra som den första – och en tredje lista med låtarna som blev över (här) som inte heller är dum.

Allra bäst? Tja. Under tortyr skulle jag säga Ryan Adams (I love you but I don’t know what to say), Adele (Someone like you), My Morning Jacket (Wonderful) och The Decemberits (Dear Avery). Och Lucinda Williams (Copenhagen), förstås. Kanske Amos Lee (Hello again) och The Pierces (You’ll be mine) också.
Alltså, det går inte att välja, ni får lyssna själva.

Gott Nytt År!

Det är väl lite mycket begärt att Randy Newman och Bonnie Raitt ska komma och göra den – även om festen kommer att äga rum på Great Jones Café i New York över några cajun martinis och kreolska kycklingvingar – men jag ska nog hitta lämpliga ersättare.

Ända sedan jag hörde Feels like home första gången (Ally McBeal, såklart) har jag älskat den. Jag tror att det är melodin. Så sorglig och smäktande vacker till den kärleksfullt banala texten. Och Bonnie Raitt! Hua.