Helenas Funderingar och Skryt

Ikon

Deppigt men vackert: så kändes och lät 2015

För någon månad sedan lyssnade jag till ett föredrag om våra internetvanor, där Emanuel Karlsten bland mycket annat konstaterade att även om en väldigt stor del av befolkningen nu rör sig på olika sociala medier och interagerar som aldrig förr, är det allt färre som publicerar sig offentligt. Vi reagerar, vi kommenterar, vi skickar privata meddelanden till varandra – men allt färre ger upphov till något att reagera på. Vi är i allt högre grad passiva deltagare i samtalet.

Jag kan lätt se den trenden i mitt eget användande av sociala medier. Skriver på den här bloggen, som är min offentliga, gör jag närmast aldrig längre. Däremot på en privat, låst blogg nästan varje dag. Facebook använder jag i allt mindre grad av och i stort sett uteslutande som passiv läsare, av utvalda delar dessutom. På Twitter är det samma, förutom att jag läser mer noggrant där än på Facebook.

På det stora hela är det en naturlig utveckling av ett inte längre så nytt fenomen, för mig personligen har det varit ett sätt att skydda min bubbla från en samtid jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Det virrvarr av ilska, förtvivlan och kanske framför allt rädsla jag upplevt det senaste året, har jag aldrig varit i närheten av tidigare. Jag har känt mig maktlös inför det som sker. Maktlös och skräckslagen. Vad är det för samhälle vi håller på att bygga? På sätt och vis kan jag förstå många människors rädsla för den nya tid de inte känner sig hemma i, inte bekväma inför. Jag kan förstå att barndom och forna tider skönmålas och romantiseras och lyfts upp till ideal att längta tillbaka till, även om den bilden inte är riktigt sann eller i alla fall grovt förenklad. Det är precis samma mekanism som jag själv använder mig av när jag aktivt tar ett steg tillbaka och sluter leden för sinnesfridens skull. I min bubbla är världen förtjusande. Skör, kanske, inte alltid lycklig, men absolut vacker. Det är det lätta och bekväma valet att gömma sig där, men ibland är orken inte större än så. Tyvärr. 2015 var mer räddhågset än modigt.

Tunes 2015 är det mestadels män och den allmänna stämningen i de tjugo låtarna är rätt deppig. Men det är också poetiskt, skört och vackert.

Jag känner att samlingen därmed är det perfekta soundtracket för detta nådens år, det femtonde i pågående millennium.

För även om samhället och de politiska debatterna inte erbjudit många ljusglimtar, har det förstås funnits sådana i det privata livet. När Jo Inge Berget satte reduceringen för MFF i den 95:e matchminuten på Celtic Park och vi skrek ut vår glädje, dansade och sjöng i vår lilla hörna, vi tusen Malmöfans mot de 55 000 hemmasupportrarna, så var det ett par sekunders glädje så stark att den nästan ensam utgjorde motvikt till allt annat deppigt som hände i världen. Jag har också ätit fantastiska måltider, som alltid, jag har sett fröer sättas i jord, växa och bära frukt – som alltid, jag har, som alltid, lagat fantastisk mat (två av flera höjdpunkter: grillade havskräftor, penslade med persilja, citron och vitlök, med chilisalsa och hemrökta räkor, i Tjörnarp, samt grillad spetskål och kotlett med kompott på rabarber, ingefära, chili, citrongräs, honung, mandel och mynta + sallad på maché, krasse, salladslök, frästa nässlor och ramslök plus hårdost på get och får – också i Tjörnarp). Återkommande glädjeämnen som aldrig urvattnas.

Jag har byggt och skapat en massa saker och förundrats över att jag inte tycks vara född med tummen mitt i handen trots allt. Jag har fått en ny liten krabat att älska sönder, när den livliga men mycket tillgivna Jerry Lee flyttade in. Grå som bly, med kritvit svansspets. Med detta nyförvärv sällade jag mig till den lyckliga familjen crazy cat ladies. Det är ett trivsamt släkte.

Så nog fanns det höjdpunkter även det senaste året, alltid. Men kanske starkast ändå:

2015 lärde jag mig hur det känns att älska någon inifrån och ut. Det var förvisso en hastigt flammande låga vars glöd dock fortsatt förvirra mig – och fortfarande gör det – men det var ändå något jag aldrig kommer att glömma. Jag har älskat förut, det har varit ärligt och innerligt, men den här gången var olik alla andra. Det var kärlek från tårna, via hjärtats mest undangömda vrår till huvud och hjärna, från yttersta spetsen på mina fingertoppar till maggropens innersta reflexer. Det var överväldigande. Det var nervöst och samtidigt mer hemtamt än någonsin förr. Trots att det slutade som det gjorde och alldeles för tidigt dessutom, var det en första erfarenhet av något fulländat och jag känner inget annat än tacksamhet för det som var.

Så C, som Dawes sjunger på en av topparna här på årslistan:

I hope the world sees the same person that you always were to me
And may all your favorite bands stay together

 

PS 1: Allra bäst på listan? Be mig inte välja! Men Leon Bridges, Jason Isbell och Chris Stapleton slåss om det. Och kanske någon till. Kanske alla tjugo. Det är faktiskt inte lönt att ni frågar.

PS 2: På länkad årslista i texten är det alltså de tjugo bästa låtarna 2015, utan inbördes rangordning. Däremot är låtarna i lista två, plats 21-30, precis som alltid ordnade med bäst först och sedan fallande skala. Allt för att ni ska se vilka som hamnade preciiiis utanför. Och kanske känna ett uns av den ångest som fyllt mina senaste dagar när jag lagt sista handen vid dessa listor. Det finns för övrigt också en tredje lista med ytterligare 34 lyssningsvärda låtar för den som inte kan få nog av twang, cowboyhattar, skäggiga män och sorgsna melodislingor.

 

tunes15_1

tunes15_2

 

Postat i:2015, Kärlek, Listor, Musik, Politik

Tunes 2014 – äntligen!

2014 var ett konstigt år. Och kanske det bästa i mitt liv. Förmodligen är det därför det tagit ett extra halvår att sammanställa årets bästa låtar – många minnen och känslor var tvungna att sjunka in innan soundtracket kunde bli komplett.

Tveklöst var det resornas år, 2014. Först Berlin – och sedan New York såklart. Men mest av allt var det resan till amerikanska södern. På samma sätt som jag påverkades in i själen av att åka till New York första gången, är det något som förändrats i mig av den där resan genom vidder jag tidigare bara fantiserat om. Om jag tidigare lyssnade på viss typ av musik, vi kan kalla det country med familj, och älskade stämsången, de stora känslorna, smärtan, humorn och de gråtande tonerna från en pedal steel – kan jag nu plötsligt känna dofter. Smaker. Jag vet hur solen känns vid Mississippis strand, hur frityrsmeten knastrar mellan tänderna när man tar ett bett av kycklingklubborna i Memphis, innan man når det möra köttet. Jag har tjuvlyssnat på samtalen vid en bardisk i New Orleans, sippandes på en PBR.

Det stora med den resan var inte Graceland, Country Music Hall of Fame eller något annat av de många andra museer vi rusade igenom – även om de alla gav en pusselbit av historien. Det var känslan av att plötsligt förstå litegrann av vad människor pratat om i alla år. I böcker, filmer – och framför allt i sångtexter. Resan till södern har gett mig andra glasögon och andra smaklökar – och det påverkar även mitt musiklyssnande. Kanske framför allt det. Inte för att jag ändrat smak – jag älskade ju den musiken redan innan – utan för att den når längre in. Det är fint, jag är väldigt glad för det. Även om just musiken får mig att längta tillbaka till Tennessee varenda dag som går.

Därför är det kanske inte konstigt att min bästa låt för året är en smäcker countrylåt med stämsång, lagom inställsam och melodisk. Sam Outlaw är en ny bekantskap för mig, men han träffar precis rätt. Jag håller ”Something that I gotta do” högst av alla spår på Tunes 2014. Och ändå har han inte ens skägg och rutig skjorta på omslaget, det är bedrövligt.

Det var ett bra musikår, 2014. Jag har gjort om både låtordning och det sista urvalet flera gånger. Tomas Andersson Wij var inne i värmen ett tag, men hamnade till slut på den nästan lika starka andra samlingen. Samma öde mötte Simone Felice och The Secret Sisters. Åt motsatt håll tog sig The New Mendicants från andralistan upp till topp 5 efter ett par extra lyssningar. Fin stämsångspop, det där. Och Jackson Browne förlorade knappast på en magisk spelning på Amager Bio en regnig torsdag i juni, ”The Birds of St. Marks” tog sig också upp på förstalistan i ett sent skede (extra plus för titeln här, St. Marks är våra hemmakvarter i New York).

Men jag ska inte tjata så mycket mer om låtar som åkt upp och ner i turordningen. Istället konstaterar jag att det precis som alltid är tyngdpunkt på manliga röster (och lägger ingen vidare värdering i detta mer än att jag har lättare att tycka om det), att Johnny Cash har en dotter och en styvdotter på förstalistan (samma år som jag besökt hans museum i Memphis – coincidence?) och att Mikael Wiehe lär ha ett bidrag på mina årslistor så länge han ger ut skivor. Nu tycker jag att senaste albumet var ett steg uppåt efter några mellanplattor, så helt orättvist är det inte. Nästa år fyller för övrigt Mikael Wiehe precis som min pappa 70 år och det känns allt lite galet. Då firar jag också 20 år som Wiehe-fan och det är minst lika svårt att förstå för någon som precis börjat få grepp om livet.

2014 var de innerliga känslornas år, kärlekens år, the sunny side of life. Den typen av år som inte kommer så ofta eftersom livet är som det är. Jag hade tur och jag hade förstånd nog att njuta av det. Lycka kan man inte skapa, även om man kan ge den en skjuts i rätt riktning. Den slår till ibland bara. I korta ögonblick eller, om man har tur, i längre sammanhängande perioder. 2014 var ett sådant år. Jag ska minnas det resten av mitt liv.

Och detta är dess soundtrack.

tunes14

 

Som vanligt är spelordning i samling 1 inte i rangordning utan skapad för bästa lyssningsupplevelse. I samling 2, däremot, finns viss turordning. Tunes (2) finns här. Och för den som verkligen vill ge sig hän, finns faktiskt också en tredje samling, med sådant som är värt att lägga tid på men inte nådde riktigt ända fram. Den låtordningen är dock helt slumpmässig.

Postat i:2014, Kärlek, Musik

En resa i spåren av alla drömmar jag drömt

Jag har tänkt länge på hur jag ska summera resan jag gjorde för drygt fyra månader sedan. Den som tog mig genom fem delstater i södra USA, nästan 300 mil på vägarna.

Det är svårt.

Det var så stort.

Ska jag berätta om när jag stod i Sun Studios klassiska lokaler och fantiserade om hur dörrklockan plingade svagt när Elvis – eller Johnny Cash, eller Roy Orbinson eller Jerry Lee Lewis, öppnade och försiktigt gick in förhoppningen om att få spela in sina första alster? Hur hjärtat av så mycket musik jag älskar pulserade från väggarna och jag fällde en tår medan vår guide berättade om hur Sam Philips placerade tidningspapper i Ike Turners förstärkare för att skapa det speciella soundet i Rocket 88?

Kanske.

Ska jag prata om hur jag blickade ut mot neonljuset längs Broadway i Nashville innan jag stegade in på Ryman Auditorium, satte mig på de klassiska träbänkarna och fick se Wilco dra igenom en repertoar som sträckte sig genom en hel karriär för att via en opluggad California stars ta omvägen till minnet av hur mitt musikintresse vaknade en gång och sedan landa mjukt i i min minnesbank över konserter jag aldrig kommer att glömma? Ska jag berätta om hur en av mina medresenärer morgonen efter frågade mig, vid denna tidpunkt fortfarande omtumlad av det jag sett och hört, om inte volymen på konserten varit jobbig – för ”det är ju hemskt vad de spelar högt i den här stan”?

Kanske.

Ska jag berätta om den äldre kvinna jag språkade med över en dry martini i baren på Peabody Hotel i Memphis, som berättade om sina pärlor i södern och var amerikanskt trevlig på det där viset jag inte skulle uppskatta hemma men älskar i detta land? Ska jag berätta om den ensamma saxofonisten i ett hörn vid Orleans Street och Royal Street i New Orleans, som spelade så sorgset att jag tappade riktningen på vart jag skulle? Eller om paret som så entusiastiskt driver sitt lilla museum om Hank Williams liv, om sockerplantager, om medborgarrättsrörelsens vingar som slog över mitt huvud längs de ensamma promenaderna i Montgomery och Atlanta – om inbördeskrigets ständiga närvaro vart man än kom? Ska jag berätta om revbenen i Memphis, ostronen i New Orleans, ryggbiffen och den fantastiska flaskan rödvin i Montgomery, om biscuits, grits, hash, hush puppies och den kalla veteölen vid namn Blue Moon på ett turisthak på Beale Street i Memphis?

Kanske.

Och ändå skulle jag inte komma nära den känsla jag bär med mig från resan.

Kanske borde jag berätta om den fridfulla känslan vid Elvis gravsten på Graceland, mitt i turistmassornas rörelse och mummel. Om känslan av att sluta ögonen med Lisa Maries röst i lurarna och föreställa sig hur Elvis och hans kompisar skrattande körde golfbilar längs vägarna i Memphis ytterkanter, bara för att de kunde? Borde jag berätta om den förtvivlade känslan av att bara skrapa på ytan men ändå känna musikhistoriens fladdrande vingslag runt huvudet vart jag än vände blicken – om det så var mot fasader, mot vägskyltar eller vidsträckta fält av bomulls- eller majsodlingar?

Kanske.

Ska jag berätta om den äldre mannen som guidade oss längs vår tur på Louisianas bayou, som berättade om sin uppväxt i vildmarken med alligatorer, ormar och biografer i fallfärdiga baracker? Om kärleken i hans röst när han pratade om miljön han kunde utan och innan, men som tedde sig så exotisk, farlig och fridfull på samma gång för oss tillfälliga besökare när vi sakta guppade genom igenväxta vattenvägar medan hägrarna, stående på ett ben på Disneyvis, nyfiket kikade på oss under lugg?

Kanske.

Det spelar ingen roll hur jag gör, min berättelse kommer aldrig att göra resan rättvisa. Det var en resa till rötterna av allt som byggt bo i min fantasi sedan jag var ung och drömmande. Under två veckor ringade jag in nästan allt som format mig via sånger, röster, bilder och berättelser – allt jag läst, allt jag hört, allt jag sett på biodukar. All kultur jag någonsin älskat innerligt.

Resan varade i nästan 300 mil och spände över 200 år. Det var som att vistas i sin egen fantasivärld, nypa sig i armen och inse att solen brände på huden.

Det finns en berättelse till. Det var en dag i Memphis, vi hade besökt Sun Studios och Stax Museum, vi hade ätit resans absolut bästa hamburgare på Huey’s och var på väg mot ankparaden på Peabody Hotel innan middagen. Jag lämnade sällskapet och gick mot floden, jag ville vara ensam en stund. Ta in ögonblicket på mitt eget vis. Jag lämnade dånet på Beale Street och vandrade mot vattnet, över Riverside Drive upp på promenaden längs Mississippis flodbank. Riverside Drive är ganska trafikerad, men väl uppe på vallen var det som att allt tystnade, som om storstadens larm liksom tynade bort. Bara ett svagt fågelkvitter hördes, tillsammans med brummandet från en gammal hjulångare som lade till i hamnen och pråmarna som gled förbi. Jag satte mig ner på en trappa och blickade mot solen, som var på väg ner. Mississippi – Mighty Mississippi River – glittrade i skymningsljuset. Det var magiskt. Det var som att hela resan samlade sig i mitt hjärtas ena kammare – trots att vi bara kommit halvvägs. Det var så koncentrerat, så intensivt. Det var en så ren känsla, jag har svårt att beskriva den. Men jag tror inte att jag hade kunnat dela den med någon, den var så min egen. Som om allt jag gjort liksom lett fram till detta ögonblick, sittande vid flodbanken i Memphis, blickande ut mot samma vatten som en gång Otis Redding och Elvis Presley och så många andra gjort. Tittande ut mot floden som fött så många sånger jag älskat.

Mitt i alla upplevelser var kanske detta ögonblick resans absolut bästa. Mitt i alla starka intryck var detta kanske det renaste.

Och då har berättelsen ändå bara börjat.

Det var två veckor i ett drömlikt tillstånd, det var oktober och november 2014 och jag kommer aldrig att glömma denna resa. Jag vet att jag kommer att återvända en dag. Och jag har 700 bilder och en oändlig låtkatalog som kan påminna mig om vikten av att göra det snart.

0706_BiloxiMS 0223_MemphisTN_Graceland 0378_ontheroad 0583_NewOrleansLA_FrenchQ 0488_onthebayou 0218_MemphisTN_Graceland 0254_MemphisTN_Sun 0358_MemphisTN_Mississippi 0370_MemphisTN_BealeSt 0414_ontheroad 0039_NashvilleTN_RymanWilco 0151_NashvilleTN

Postat i:2014, Musik, Resor

Odlingsåret 2014: galen eller geni?

Jag vet ju att allt inte kommer att funka. Vissa grödor kommer att lida av för mycket regn, vissa av för lite regn, vissa kommer jag att behandla illa, vissa kommer jag inte att skörda i tid.

Men alltså.

Detta ska jag odla i år. I stan och på landet. I kruka, i pallkrage och på friland.

Jag är antingen galen eller geni.

Tänk om jag lyckas ta hand om bara en bråkdel, antingen att äta färskt eller på ett eller annat sätt konservera? Jag kommer att vara världens rikaste människa, helt utan bekymmer (mer än tidsbrist och möjligen tyngd av vattningstvånget).

Förväntningarna är skyhöga.

Må det bära hela vägen.

Balkong

Chili, blåbladig, små rödorange, HET (Arizona), Chili, röd, HET, cajun/kreol, torka el pulver (Cayenne), Chili, låg, små vita till djupt röda (Hollyday Cheer), Chili, gulvit omogen, orange-röd mogen, anv. som peperone padron (Hungarian Hot Wax),  Chili, grön till röd långsmal, rök för chipotle (Jalapeno),  Chili, mole, mild, torkas (Mulato Islena),  Chili, gul, het, citrussmak (Hot Lemon),  Chili, små platta röda, medelheta (Inca Red Drop), Chili, gul, krämig, medelhet (Habanero Datil), Tomat, ampel (Pendulina gul), Tomat, busk (Grekisk balkongtomat), Tomat, ampel (Pixi striped), Tomat, busk (Ida Gold), Indiankrasse, gul låg (Wina Born), Bladpersilja (Laura), Dill (Como), Ängssyra, Basilika, Rosmarin, Dragon, Gräslök, Salvia, Citron, Timjan, Citrontimjan, Mynta, Plocksallat (Rossimo), Spenat (Viking), Okra (Clemson Spineless), Gyllenbär (Physalis), Småpaprikor (Peperone Padron), Kattgräs.

Vinterodling:
Salladssenap, Vild rucola, Mizunakål, Vintersallat.

Tjörnarp

Äpple (Aroma), Äpple (Katja), Plommon (Victoria), Körsbär (Lettisk låg), Bigarrå, Röda vinbär, Svarta vinbär, Krusbär, Stora Krusbär, Hallon, Jordgubbar, Smultron, Fläder, Rabarber, Blåbär, Björnbär, Havtorn, Jordärtskockor, Potatis, Ramslök, Pumpa/vintersquash, orange (Uchiki Kuri), Indiankrasse, röd klätter (Jewel of Africa), Morot, orange (Rothild, sen), Morot, vit (Belgian White, sen), Rödbeta, gul (Burpees Golden), Rödbeta, polkarandig (Chioggia), Rädisa, avlång (French Breakfast 2), Indiankrasse, gul låg (Wina Born), Purpurböna, lila (Purple Teepee), Dill (Como), Spenat (Giant America), Luktärt, röd (Old Spice Henry Eckford), Luktärt, vit (Mrs Collier), Skärböna, grön (Jumbo), Vaxböna, gul (Beurre de Rocquencourt), Rädisa, rund (Köbenhavns Torve 2), Mangold, vita stjälkar (Fordhook Giant), Mangold, gula, röda, vita stjälkar (Bright Lights), Rödbeta, röd (Bolivar), Morot, vit, gul, orange (Rainbow, tidig), Sockerärt (Sugar Snap), Bondböna (Express), Myskpumpa/vintersquash, gul (Waltham Butternut), Rödkål (Cabeza Negra 2), Bladpersilja (Laura), Ringblomma, orange (Indian Prince), Ringblomma (Pacific Beauty), Ängssyra, Rucola, Miniplocksallat baby leaf (Gourmet).

Vinterodling:
Purjolök (Carentan 3), Rättika, Pak Choi, Red mustard frills, Vitlök.

 

Postat i:2014, Kärlek, Livsstilsreklam, Tjörnarp, VP

Mello topp 50: schlagertanter & Gärdestad

Det finns få artister jag älskar så mycket som Siw Malmkvist. Få artister som gör mig på så gott humör. I hela den generation sångerskor som radade upp hits på 50-, 60- och 70-talen, är Siw Malmkvist den klart mest lysande stjärnan av en enda, men ack så viktig, anledning: hon svänger mest. På riktigt, till och med katten håller med.

Någon gång i början av 2000-talet, det här var alltså på den tiden jag var ung och stark och sprang på konserter var och varannan dag, var jag på KB för att se Svennes Orkester, ett hobbyband från Malmö med bland andra Conny Städe på trummor, Thomas Holst på bas och Lotta Wenglén på sång. Lokala musikprofiler som spelade covers – och inte vilka covers som helst, utan bara gamla schlagers (i ordets egentliga mening, dvs inte Melodifestival utan hits, i det här fallet från förr).

Det ska erkännas att jag, med min dragning åt melankolisk musik om död, ensamhet, sorg och svek, inte ofta gick (går) på konserter som fyllde mig med livsglädje. Men jag har varken förr eller senare varit så porlande glad som efter den där kvällen med Svennes Orkester. Och undra på det. ”Helsingborg-Helsingör”, ”Svenne I love you”, ”Känn dig lite happy”, ”Casatschock”, ”Jag mötte mitt öde i Stöde” (ni måste goggla de här låtarna, de är fantastiska) och förstås ett pärlband Siw Malmkvist-hits: ”La la la”, ”Jag kunde aldrig glömma dig”, ”Ingenting går upp mot gamla Skåne” och förstås juvelen i kronan, ”På en gammal bänk” (översättning av Monacos Eurovision-vinnare från 1971, ” Un banc, un arbre, une rue”) – det gick inte att göra annat än sväva hem på moln efter en sådan kväll. Eller ja, jag var för all del glad i hatten av andra anledningar också, så möjligen var det lite vingligt där på molnen (men säg inget till mamma och pappa).

Den kvällen övergick mitt intresse för denna typ av musik till evig ömhet.

Siw Malmkvist har varit med i Melodifestivalen fyra gånger och representerat Sverige i Eurovision ytterligare en (i skiftet 50-/60-talet var det inte säkert att den som vann den svenska uttagningen fick sjunga låten i Europa). 1959 vann hon med ”Augustin” – en småbusig text man kanske kan le lite mjukt åt såhär 55 år senare: 

Kära mor, sitt ej uppe och vänta är du snäll
Snart så ska jag fylla tjugotvå
Det ska inte bli sent som det blev i förrgår kväll
Åh, nu måste jag skynda mig på
Springer jag fort ska jag hinna så precis
Aj, där gick en maska, och just nu naturligtvis

Augustin väntar aldrig på en flicka som är kär
Han är ung, han är kung, han är grann och populär
Ska han nu kanske hinna bort och vissla hos Kristin?
Eller väntar du mig, Augustin? 

Men det blir inte ”Augustin” som klarar sig genom nålsögat till den här listan. 2004 bildade nämligen Siw Malmkvist en SUPERGRUPP tillsammans med Towa Carson, en annan generationshjälte, och Ann-Louise Hanson – Melodifestivalens egen grand old lady, med hela tretton sånger i de svenska uttagningarna genom åren. Låten, ”C’est la vie”, tog sig till final men inte mycket mer – och det är heller inte den bästa låten i någon av medlemmarnas sångskatt. Men alltså. CARSON, HANSON & MALMKVIST! Jag blir helt snurrig av glädje bara jag hör namnen. Klart de ska vara med på listan!

Som sällskap i dagens duett får tanterna Schlager vinnaren 1979, nämligen salig Ted Gärdestad och hans ”Satellit”, vars riff inte har så få likheter med Totos ”Hold the line” (vilket i min bok inte är på pluskontot) och vars refräng under tio års fotbollsspelande följde mig som en skugga varje gång jag fick en felträff på någon skotträning. Men de kunde skriva låtar, bröderna Gärdestad. Det vittnar inte minst de inledande textraderna om:

Du har stått vid horisonten
Du har tittat mot havet om jorden var rund
Men allt som du såg va en båt som försvann
I dimman som rullade fram

Ted Gärdestad, med fyra låtar totalt i Melodifestivalen, är självskriven på en sådan här lista.

Dagens glitter i fredagsdrinken:

44. Ted Gärdestad – Satellit
Vinnare 1979
17:e i Eurovision (vinnare Israel, Milk & Honey feat Gali Atari – Hallelujah)
Text: Kenneth Gärdestad. Musik: Ted Gärdestad. 

45. Carson, Hanson & Malmkvist – C’est la vie
10:a 2004 (vinnare Lena Philipsson – Det gör ont)
Text och musik: Thomas G:son.

Hela Spotify-listan, som fylls på efterhand, finns här.

Bonuslåt med sväng och blås (yay!):

Postat i:30 år med Mellon

Mello topp 50: Shakin’ Fredrik & Alcazar

I Melodifestivalhistorien finns det år som står ut. Nyckelår. Ett av dem man pratar om (och med ”man” menas förstås ”jag”, men vi ju redan är överens om att jag vet bäst) är 1975. Ett annat 1986. Och ytterligare ett 2009.

Gemensamt för dessa tre år är att vinnarna varit usla. Eller i alla fall mediokra. 1975 vann Lasse Berghagen med ”Jennie Jennie”, ett bidrag man för all del kan stå ut med inte mycket mer – medan t ex Björn Skifs och hans ”Michelangelo” och Svenne & Lotta och deras ”Bang en boomerang” blev lottlösa. 1986 skickade vi Lasse Holm & Monica Törnell att tävla med bland andra Belgiens Sandra Kim i Bergen och 2009 var tydligen svenska folket, men inte Europa, redo för opera goes pop när Malena Ernmans märkliga ”La Voix” tog hem finalen.

Båda dagens låtar var offer för dessa tillfälliga sinnesförvirringar från jury och allmänhet.

1986 hade SVT bestämt sig för ersätta live-framträdanden med förinspelade videos (trendkänsligt!), åtminstone i första omgången. Det födde många klassiker. Anna Book dansade omkring i ett klassrum där timmen var slagen, Style tog en båttur mot Dovers vita klippor (ingen populär tur tydligen, helt folktomt hela resan förutom de kärlekskranka artisterna), Dan Tillberg körde klassikern med barnkör och en massa färgsprakande ballonger i sin ”ABCD” (Dan Tillberg finns inte på Spotify med någon av sina Mello-låtar, sorgen alltså) och Git Persson gjorde GENIDRAGET att klä ut Jan Guillou till Dracula – han fick visa sina huggtänder precis efter raden ”se på din mun, den gör mig stum”. 1986 var ett fullkomligt briljant år, jag hade nästan kunnat ha med vartenda bidrag på den här listan – om inte annat så för att det var de fluffiga frisyrernas absoluta högtidsstund.

Fredrik Willstrand och hans ”Fem i tolv” var det årets coola kille. Moderiktig hockeyfrilla, solglasögon och krossade speglar – en sorts föregångare till Eric Saade. Rock’n’roll, liksom. I videon illustreras raden ”måste slå mig fri och börja att förstå” med att Shakin’ Fredrik luftboxas (med handskar och allt) – och vid ett annat tillfälle fastnar han med foten i en dörr till raden ”det är dags att öppna nya dörrar”. Alltså ni fattar ju nivån. Men bara måste älska det. Dessutom har låten ett trevligt, catchy blås – och blås är som bekant min ömma punkt när det gäller det mesta inom musik.

Tyvärr var det inte många jurymedlemmar som delade min syn på saken, så Fredrik Willstrand fick tillsammans med Dan Tillberg, Git Persson, Baden-Baden (som programledaren Lennart Swahn presenterade som ”världsberömda i hela Polen”) och Karin Risberg (med en låt där musiken skrivits av Kjell Lövbom – aka Kee Marcello) finna sig i att bli utslagna i första omgången och därmed förbli oplacerade i tävlingen.

2009 var kanske inte riktigt i den klassen, men helt klart det bästa året sedan delfinalerna infördes i Sverige (och därmed det bästa sedan 80-talet). Under sig när röstningen var klar hade Alcazar både Sarah Dawn Finer (”Moving on”), Agnes (”Love, love, love”), Emilia (”You’re my world”) och Molly Sandén (”Så vill stjärnorna”). Men det räckte ju inte. Alcazar ska vi dessutom få anledning till att prata om igen lite längre fram, så vi lämnar dem därhän så länge – med det enkla konstaterandet att Alcazar alltid får mig att vilja dansa.

Och det är ärligt talat en rätt stor bedrift i sig.

Dagens gnistrande discobollar i natten: 

46. Fredrik Willstrand – Fem i tolv
Plats 6-10 (vinnare Lasse Holm & Monica Törnell – E’ de’ det här du kallar kärlek)
Text: Monica Forsberg. Musik: Jocke Bergman. 

47. Alcazar – Stay the night
5:a 2009 (vinnare Malena Ernman – La Voix)
Text och musik: Anders Hansson, Mårten Sandén, Andreas Lundstedt, Therese Merkel, Lina Hedlund.

fredrikwillstrand

Postat i:30 år med Mellon

Mello topp 50: Ranelid, Abba & Claes-Göran

Herrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrregud!

Jag tror det var precis där, i den frasen, jag blev kär i Björn Ranelids och Sara Lis Melodifestivalbidrag från 2012 – en låt som innehåller precis den galenskap som inte funkar på många andra ställen än just i detta parallella universum. Ett mirrrrrrakel. Herrrrrrrregud.

Singelversionen som finns på Spotify är lite väl putsad, lite väl producerad – men live-framträdandet var raktigenom fantastiskt. En Björn Ranelid helt utan taktkänsla, som en ordkanon på speed, sprutar ut en sorts best of sina mest kända citat (stranden jag till stranden du i havet vi yada yada yada), här och där bryter Sara Li in med tuggummirefrängen – men det är Björn Ranelid som ÄR låten. Nu skjuter vi iväg pilarna! Ja! JA! JA! Oj! Oj! Oj! Detta underrr, detta mirrrakel.

Vi hade en gång Björn Ranelid som gästföreläsare på Skurups Folkhögskola när jag gick journalistlinjen där och efter framträdandet i aulan smet han in i vårt klassrum och hade en mer privat tillställning där han gjorde narr av Tomas Brolin (som en gång sagt att han aldrig blev så sjuk att han läste en bok) och andra offentliga personer – men framför allt visade han en självdistans som det inte verkar som att många uppfattar annars. Han fick frågan när han ändrat sina skånska, skorrande R till den stockholmska, mer rullande varianten – och såg uppriktigt förvånad ut. ”Jag? Jag har inte ändrat min dialekt?”. Men efter att ha försökt säga ”Sportspegeln” 7-8 gånger och rullat på R:en alla gångerna, fick han erkänna sig besegrad. ”Sporrrrrrtspegeln. Sporrrrrtspegeln. SPORRRRRTSPEGELN. SPORRRRRRRRRRTSPEGELN. Jag kan inte!”. Det var mycket underhållande alltihop. Faktum är att jag skrattade nästan konstant under hela den stund han befann sig i vårt klassrum, hur länge det nu var. Han är väldigt rolig, Björn Ranelid. Kvick i tanken och helt ocensurerad. Jag gillar det. Och jag älskar ”Mirakel”, trots att låten i sig är högst ordinär. Björn Ranelid lyfter till helt nya höjder tack vare sin totala gränslöshet. Mot slutet, när han är så uppe i sitt framträdande att han inte kan hålla sig från att klappa i (o)takt och till sist sjunger med i sista refrängen trots att det helt uppenbart inte alls är meningen att han ska göra det – då rämnar de sista murarna. Då faller jag pladask.

I detta första låtsjok får Björn Ranelid och hans kärleksbudord sällskap av två riktiga klassiker: ”Det börjar verka kärlek, banne mig” och ”Waterloo”. Waterloos storhet behöver vi väl inte gå närmare in på, även om den knappast kan kallas en av Abbas bästa alster. Men den banade väg för Sveriges mest omhuldade supergrupp och låtskrivarduo och präglade Eurovision Song Contest under lång tid efter den historiska vinsten i Brighton 1974. Bara Björn Ulvaeus utstyrsel berättigar för övrigt till en plats på denna lista.

När Claes-Göran Hederström vann Melodifestivalen 1968 var det första gången Sverige skickade ett bidrag till Eurovision som (i alla fall med lite god vilja) kunde kallas pop. Året innan hade vi korat Östen Warnerbring med ”Som en dröm” till vinnare, 1966 vann Lill Lindfors & Svante Thuresson med ”Nygammal vals” (man kan säga mycket om den låten, men pop var det inte) och 1965 bestod den svenska uttagningen av fem låtar alla framförda av operasångaren Ingvar Wixell – I rest my case.

För att understryka det ungdomliga, lite frigjorda hade Hederström en klassisk Beatles-frilla (dock ett par år efter att beatlarna själva bytt bort pottvarianten mot hippie-hår och mustasch – men hey, det här är ju Eurovision-världen – alltid ett halvt steg efter), en lång, dubbelknäppt kavaj med hög krage och en tuff koreografi som bland annat innefattade knäppande fingrar och vad som verkar vara jogging på stället uppspelat i slow motion. Se klipp här (och var beredd 2:32 in i videon, då han går lite crazy):

Tre decennier, tre låtar – jag skulle säga att denna lista fått en smakstart.

Nu skjuter vi iväg kärlekspilarna!

48. Claes-Göran Hederström – Det börjar verka kärlek, banne mig
Vinnare 1968
5:a i Eurovision (vinnare Spanien, Massiel – La la la)
Text och musik: Peter Himmelstrand.

49. Abba – Waterloo
Vinnare 1974
Vinnare i Eurovision
Text och musik: ”Stikkan” Andersson, Benny Andersson & Björn Ulvaeus.

50. Björn Ranelid feat. Sara Li – Mirakel
10:a 2012 (vinnare Loreen – Euphoria)
Text: Björn Ranelid & Fredrik Andersson. Musik: Fredrik Andersson.

Ni kan följa spellistan (som alltså börjar med plats 50 och sedan byggs på) på Spotify.

Postat i:30 år med Mellon

Jubileumslista: 30 år med Mellon

Snart börjar den, Mello-cirkusen. Den vi älskar att hata – eller i mitt fall älska förbehållslöst. Två händer upp i luften och nedsänkt huvud till låtens avslutande ton. Är det inte ett lyckopiller, så säg?

Mitt absolut första musikminne, ett av mina tidigaste minnen överhuvudtaget, var den där kvällen 1983 när Carola Häggkvist vandrade rakt igenom tv-rutan och in i varenda svenskt vardagsrum. 6,1 miljoner människor satt bänkande – en helt ofattbar siffra.

Egentligen är mitt minne ganska vagt, kanske till och med efterhandskonstruerat. Fick jag ens vara uppe så sent när jag var fem år gammal? Kanske inte. Men jag har en bild av den där gula dressen och en melodi som inte lämnade mitt huvud.

Ett år senare, när bröderna Herreys äntrade scenen med sina leenden och sina synkade danssteg – då var jag däremot helt såld. På riktigt. Åh, vad jag älskade de där dansande deodoranterna. Jag önskade mig varenda skiva de släppte i julklapp – jag höll ut bra mycket längre än den stora allmänheten kan jag säga, jag tapetserade mitt rum med affischer på bröderna (Louis var ju så söt!), jag fick mamma att följa med mig till Brottet i Halmstad för att se dem live och jag lärde mig varenda text, varenda strof, varenda ton.

Det var där allting började. 1984. Det var då, precis då, jag började älska Melodifestivalen – och till skillnad från de flesta andra kärlekar jag hade när jag var sex år gammal har den aldrig rostat. Tvärtom. Den glittrar som inget annat. Förstås.

Jag älskar schlagers (medveten om att ordet inte är likställt med Melodifestival) av en mängd olika anledningar, men mest av allt för denna enkla kärna: gränslösheten. Det blir aldrig för mycket. Av någonting. Dåliga rim kan vara en styrka, det enkla och omedelbara är nästan en förutsättning. En bra schlager kan vara svängig, mustig, medryckande, bombastisk, underhållande, pretentiös, effektiv, glädjespridande, dansant, skriven på en minut eller på tio långa år – det enda som är absolut förbjudet är det tråkiga. En schlager får aldrig, aldrig vara trist. Då går den fetbort.

Det var i år exakt 30 år sedan bröderna Herreys ledde mig in den galna och underbara värld som är Melodifestivalens. Bortsett från ett par år runt millenniumskiftet, då mitt mer seriösa musiklyssnande var tvunget att positioneras, har jag lycklig vandrat runt i tonartshöjningarnas underbara rike. Det tycker jag är värt att fira, den lätt skrämmande siffran till trots.

Därför tänkte jag såhär: de 50 bästa Melodifestivallåtarna någonsin, samlade i en Spotify-lista, presenteras två åt gången varannan dag fram till den 8 mars, då den svenska finalen sänds. Med två undantag: den första dagen (på måndag) får ni tre stycken, dvs plats 48-50. Och den sista dagen får ni blott en: den allra bästa. Till varje låtduo kommer en text, kortare eller längre, liksom till julsamlingen för drygt ett år sedan.

Lite förutsättningar först bara. Att ta fram 50 schlagers jag älskar är förstås en baggis, det svåra blir att sålla ut de allra bästa. Nostalgi ska vägas mot objektiv kvalitet (min egen objektivitet förstås, jag vet trots allt bäst), tramseri ska vägas mot seriositet, decenniernas olika inriktningar ska mätas mot varandra. Det blir inte lätt. Men det är å andra sidan precis det vi älskar med listor (och ja, med ”vi” menar jag ”jag”).

Dessutom ställer Spotify till det. Många Mello-låtar, framför allt de tidiga, saknas på Spotify (skandal!) och det är förstås inte kul att göra en lista med låtar jag förvisso kan lyssna på i mitt nätverk (eftersom jag har dem i hårddisken), men ingen annan. Vissa låtar måste dock få vara med ändå. Det går inte att ha vilka luckor som helst i en sådan här lista. Så ett par undantag från regeln kommer att göras.

1958 utsågs Alice Babs att sjunga Sveriges bidrag i den nya (eller bara ett par år gamla) Europasatsningen Eurovision Song Contest. Det fanns ingen uttagning, Babs utsågs till representant och fick en låt med titeln ”Lilla stjärna”. Hon kom femma (vann gjorde Italiens Domenico Modugno med ”Nel blu dipinto di blu” ­– eller rätt och slätt ”Volare”) av tio deltagande länder.

2013 vann Robin Stjernberg den svenska finalen med låten ”You” inför 4,1 miljoner tv-tittare, efter sex veckors ambulerande uttagningar och oändliga spaltkilometers mediebevakning. När han tävlade i Eurovision-finalen i Malmö gjorde han det i konkurrens med 38 andra länder och inför 170 miljoner tv-tittare över hela världen.

Det har hänt en del däremellan. Somligt är det nog bäst att glömma. Annat tillhör det käraste jag har.

Så spänn fast säkerhetsbältena, snöra på er dånnseskorna och ta fram den rosa kajalen – NUUUUUUUUUU KÖR VI!

 

 herreysDet har som sagt runnit lite vatten under broarna sedan 1984…

Postat i:30 år med Mellon, Mello

2013: listorna

Listor, så. Inget nyår utan listor, det vet väl var och en. I vanlig ordning tycker jag att jag sett för lite, läst för lite och hört för lite, men när jag nu betraktar mina sammanfattningar märker jag att jag trots allt i lika vanlig ordning sett, hört och läst väldigt mycket bra. Det är som det brukar.

Topp 10, böcker
1. Frihet (Jonathan Franzen)
2. Stål (Silvia Avallone)
3. Stekta gröna tomater (Fannie Flagg)
4. Jellicoe Road (Melina Marchetta)
5. Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin (Jonas Gardell)
6. De imperfekta (Tom Rachman)
7. Ru (Kim Thúy)
8. Gräset är alltid grönare i Brasilien (Henrik Brandão Jönsson
9. För mycket lycka (Alice Munro)
10. Adolf Hitler (Bengt Liljegren)

Topp 10, tv-serier
1.The Wire s04 (dvd)
2.Girls s01 (SVT)
3.Orange is the new black (Netflix)
4.Bron s01-02 (SVT)
5.Newsroom s01 (SVT)
6.Downton Abbey s03-04 (SVT)
7.Homeland s01 (SVT/Netflix)
8.Trädgårdsonsdag (SVT)
9.Unge kommissarie Morse (SVT)
10.Gengångare (SVT Play)

När det gäller film, teater och konserter har jag sett alldeles för lite, kanske mindre än någonsin, för att ha tillåtelse att skapa listor. Men ett par minnesvärda ögonblick i alla fall:

Billy Bragg (KB, 6 nov)
Rigoletto (Spegeln, live från Metropolitan, 16 feb)
First Aid Kit (Konserthuset, 8 feb)
Lucinda Williams (KB, 23 maj)
Eurovision Song Contest (Malmö Arena, juryfinal, 17 maj)

Och så musiken, då. Årets bästa låtar. En tradition sedan 15 år tillbaka, då jag och min bror samlade 1998 års bästa (som när man tittar tillbaka förstås inte alls innehöll allt det bästa, men det hör till när man skapar sådana här listor) och sedan bråkade några år om vilka bidrag vi skulle ha med på våra gemensamma samlingar – innan vi insåg att mina melodiska, lite sentimentala låtar med fioler och pedal steel inte funkade så bra ihop med hans brittiska rymdpop med marschtrummor i varje intro. Numera gör vi varsin samling. Med i bästa fall ett par gemensamma nämnare.

Min lista domineras i vanlig ordning av ensamma män med skägg och rutiga skjortor. Det går inte att kämpa emot. För även om ett par av mina riktigt stora hjältar är kvinnor (med Lucinda Williams och Gilllian Welch i spetsen) och flera av de senaste årens riktigt stora låtar (Adeles ”Someone like you”, flera First Aid Kit-spår, Frazey Fords ”Firecracker” m fl) sjungits av kvinnliga röster – går det inte att komma ifrån att det finns en ocean av ensamma män därute som tycker synd som sig själva och skriver låtar om sin missförstådda tillvaro och brustna kärlek. Musik jag såklart älskar. Släng in lite stämsång, kanske en snygg brygga och någon form av sorgset instrument (stråk eller blås spelar ingen roll), så sitter jag där igen och vet inte vart jag ska ta vägen för att en låt än en gång slagit omkull mig med den unika förmåga att beröra som är musikens.

Så det blir mycket skägg här på listan, i år också.

Liksom alla andra år har jag också suttit de senaste nätterna och slitit mitt hår i den sista urvalsprocessen, den som skiljer the best of the best från det som är verkligt bra och det som bara är värt att lyssna på. Och liksom alla andra år, är det dagsformen som avgör. Dagsform och… slump. Vissa låtar passar liksom bara in, då kan den slinka före en annan låt som kanske är i stort sett lika bra, men redan har övermän (sic!) i samlingen.

Liksom alla andra år har jag också ångest över allt jag missat, över om de bästa spåren på samling två ändå inte borde vara med på samling ett – och är den där låten så bra förresten, som jag tyckte igår natt när jag hade högsta volym i lurarna och hela grannskapet var nedsläckt och gånget i säng? Är det artistens allra bästa för året, har jag valt rätt spår – har jag förbisett något, slarvat, glömt?

Men det är som det är. Klockan tickar mot nytt år och vi måste stänga dörren till det som är innan vi öppnar den för det som kommer. Listan är klar. Samlingarna är huggna i sten.

Håll tillgodo, vänner.

PS. Allra bäst? ”10am Gare du Nord” med Keaton Henson. Man. Skäggig. Övergiven. Vad hade ni väntat er? DS.

Skärmavbild 2013-12-31 kl. 14.15.36

 

 
tunes13_2

Klicka på bilderna för att öppna listorna i Spotify.

Postat i:2013, Listor, Livekultur, Musik, TV

Ett helt vanligt år

”If you think back and replay your year, if it doesn’t bring you tears either of joy or sadness, consider the year wasted.”

Det är ett av mina favoritcitat från Ally McBeal. Det är John Cage som säger det till Ally, när hon frågar om det inte är möjligt att radera det senaste året ur hennes liv. Efter repliken följer det serien var absolut bäst på: Vonda Shepard sjunger en sorgsen sång, Ally tänker tillbaka på kärlek, vänskap, skratt och gråt och vandrar sedan ensam hem genom Bostons snöfyllda gator.

Jag vandrar inte ofta hem genom ensamma gator, jag bor trots allt i förorten och föredrar buss eller taxi. Däremot lyssnar jag gärna på sorgsen musik. Och jag gråter en del, både av sorg och av glädje.

2013 bjöd på sina toppar och dalar, men mest av allt var det ett helt vanligt år. Jag förlorade inte någon nära (mer än min katt, men det har jag ju avhandlat redan och skriver mer om det här), men några blev sjuka, några förlorade någon nära i sin tur och jag tror att skörhet och förgänglighet oundvikligen kommer att vara en del av min vardag resten av livet. Jag har nått den åldern nu. Det skrämmer mig. Ibland. Och ibland inte.

Det fanns en tid, en förhållandevis ganska lång tid, i våras då jag inte visste om jag skulle ha kvar mitt jobb efter sommaren. Det tärde en del. Men ordnade sig till det bästa. Det har funnits perioder då jag tvivlat på kärleken, på framtiden, på min förmåga, på mitt mod, på världen i stort. Det tillhör livet det också. 2013 var inget undantag på det viset.

Men det fanns förstås också en hel hoper ögonblick av ren och skär glädje. Sommaren, med världsstjärnor på grusbanorna i Båstad och på EM-arenorna runtom i Sverige som självklara höjdpunkter, innehöll exempelvis en del sådana stunder. Att efter 25 år i Damfotbollssverige, med allt vad det inneburit av fördomar och putslustiga kommentarer i olika former, var det en oförglömlig upplevelse att dansa tillsammans med tusentals supportrar i fanzone och läsa spaltmeter av insatt, kunnig journalistik i ämnet varje dag. Inte ens de fula trynen som stack upp här och där, eller Zlatans korkade kommentarer nu i juldagarna och debatten som följde i dess spår, kan förta minnet av den där EM-sommaren och känslan av att äntligen få sitta med i finrummet, att äntligen vara en del av det allmänna medvetandet. Utvecklingen går framåt trots allt och jag fällde inte bara en tår över det under mästerskapets gång utan ganska många.

Grät gjorde jag också när Malmö efter en lång säsong till slut blev guldstaden. Av många höjdpunkter under året minns jag särskilt två: LdB Malmös vändning borta mot Tyresö med Amanda Ilestedt utvisad, då jag vankade av och an i lägenheten av ren nervositet och skrek mot tv:n så att katterna flydde in under sängen i sovrummet och jag till slut fick dra ut dem med våld för att kunna dansa segerdansen med någon mer än mig själv – och så minns jag förstås bilresan till Borås, då MFF säkrade seriesegern och den omtalade stormen fick vänta i sin skyttegrav medan en hel läktare hoppade för att vi älskade Malmö och sjöng om 17 SM-guld ja det har vi. Så obeskrivligt vackert det är att vara fotbollssupporter ibland. Väl värt ett par glädjetårar då och då.

Det har alltså på många sätt varit fotbollens år, det här. Men jag har gråtit av många fler anledningar än så. Av ilska och frustration när rasismen, sexismen och homofobin ibland tyckts omöjlig att besegra, när fördomar obekymrat slagit fakta och medmänsklighet på fingrarna och dess uttalare glatt klätt sig i offerkoftor som Harry Potter använder sin osynlighetsmantel. Jag gissar att det kommer fler tårar av det slaget under året som kommer.

På samma tema men på motsatt sida, föll ymnigt med tårar när jag tittade på klippen från gaygalan i Stockholm, då kronprinsessan Victoria delade ut pris till ”Årets homo” (Jonas Gardell). Så självklart kan tyckas, men så symboliskt laddat och så vackert när kronprinsessan fick stående ovationer i flera minuter och tackade med ett ”alltså, jag ska bara dela ut ett pris”. Så liten var hennes insats. Och så stor.

Jag grät när 15 000 människor åkte till Kärrtorp för att demonstrera mot nazism. Jag grät när minnesbilderna från Nelson Mandelas liv rullades upp framför våra ögon. Jag grät när hundralapp efter hundralapp ramlade in till min och framför allt min vän Malins Facebook-insamling till kvinnorna i Kongo, som länge varit inbördeskrigets största offer och vars berättelse vi läste om i en läkartidning. Gruppen spred sig, många bidrog med smått och stort och till slut hade 50 000 kronor satts in på ett konto öronmärkt till en ny industritvättmaskin till läkarstationen där en del av kvinnorna rehabiliteras. Stoltheten, inte över vår lilla insats utan över människans vilja att hjälpa mitt i allt, låg bakom inte bara en tår denna höst.

Vad mer detta helt vanliga år som var 2013? Jag har läst en massa kloka ord i olika former, lärt mig en hel del och beundrat en massa människors kapacitet. Jag har känt mig rik på vänner, gjort upp planer som gått i stöpet och gjort nya igen. Jag har badat i havet för första gången på säkert tio år. Jag har blivit starkare, svagare, äldre, klokare, räddare, varit betydelsefull och liten. Jag har varit olyckligt förälskad, modig, feg, stressad, lat, inspirerad och uppgiven. Jag har ätit en massa god mat och sjungit mig igenom ett par stjärnklara nätter.

2013 var året då ingenting egentligen hände, men livet var närvarande i vartenda andetag. Jag ångrar inte en dag, inte en sekund, inte en känsla. 2013 var livet i sin renaste form. Mitt liv.

När jag tänker tillbaka på de senaste tolv månaderna ser jag tårar av de mest skilda slag.

Och någonstans i fjärran sjunger Vonda Shepard en sorgsen sång.

 

Från instagram-flödet 2013:

2013_insta

Postat i:2013, Fotboll, Livet, Minnen

Twitter

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.