Helenas Funderingar och Skryt

Ikon

Deppigt men vackert: så kändes och lät 2015

För någon månad sedan lyssnade jag till ett föredrag om våra internetvanor, där Emanuel Karlsten bland mycket annat konstaterade att även om en väldigt stor del av befolkningen nu rör sig på olika sociala medier och interagerar som aldrig förr, är det allt färre som publicerar sig offentligt. Vi reagerar, vi kommenterar, vi skickar privata meddelanden till varandra – men allt färre ger upphov till något att reagera på. Vi är i allt högre grad passiva deltagare i samtalet.

Jag kan lätt se den trenden i mitt eget användande av sociala medier. Skriver på den här bloggen, som är min offentliga, gör jag närmast aldrig längre. Däremot på en privat, låst blogg nästan varje dag. Facebook använder jag i allt mindre grad av och i stort sett uteslutande som passiv läsare, av utvalda delar dessutom. På Twitter är det samma, förutom att jag läser mer noggrant där än på Facebook.

På det stora hela är det en naturlig utveckling av ett inte längre så nytt fenomen, för mig personligen har det varit ett sätt att skydda min bubbla från en samtid jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Det virrvarr av ilska, förtvivlan och kanske framför allt rädsla jag upplevt det senaste året, har jag aldrig varit i närheten av tidigare. Jag har känt mig maktlös inför det som sker. Maktlös och skräckslagen. Vad är det för samhälle vi håller på att bygga? På sätt och vis kan jag förstå många människors rädsla för den nya tid de inte känner sig hemma i, inte bekväma inför. Jag kan förstå att barndom och forna tider skönmålas och romantiseras och lyfts upp till ideal att längta tillbaka till, även om den bilden inte är riktigt sann eller i alla fall grovt förenklad. Det är precis samma mekanism som jag själv använder mig av när jag aktivt tar ett steg tillbaka och sluter leden för sinnesfridens skull. I min bubbla är världen förtjusande. Skör, kanske, inte alltid lycklig, men absolut vacker. Det är det lätta och bekväma valet att gömma sig där, men ibland är orken inte större än så. Tyvärr. 2015 var mer räddhågset än modigt.

Tunes 2015 är det mestadels män och den allmänna stämningen i de tjugo låtarna är rätt deppig. Men det är också poetiskt, skört och vackert.

Jag känner att samlingen därmed är det perfekta soundtracket för detta nådens år, det femtonde i pågående millennium.

För även om samhället och de politiska debatterna inte erbjudit många ljusglimtar, har det förstås funnits sådana i det privata livet. När Jo Inge Berget satte reduceringen för MFF i den 95:e matchminuten på Celtic Park och vi skrek ut vår glädje, dansade och sjöng i vår lilla hörna, vi tusen Malmöfans mot de 55 000 hemmasupportrarna, så var det ett par sekunders glädje så stark att den nästan ensam utgjorde motvikt till allt annat deppigt som hände i världen. Jag har också ätit fantastiska måltider, som alltid, jag har sett fröer sättas i jord, växa och bära frukt – som alltid, jag har, som alltid, lagat fantastisk mat (två av flera höjdpunkter: grillade havskräftor, penslade med persilja, citron och vitlök, med chilisalsa och hemrökta räkor, i Tjörnarp, samt grillad spetskål och kotlett med kompott på rabarber, ingefära, chili, citrongräs, honung, mandel och mynta + sallad på maché, krasse, salladslök, frästa nässlor och ramslök plus hårdost på get och får – också i Tjörnarp). Återkommande glädjeämnen som aldrig urvattnas.

Jag har byggt och skapat en massa saker och förundrats över att jag inte tycks vara född med tummen mitt i handen trots allt. Jag har fått en ny liten krabat att älska sönder, när den livliga men mycket tillgivna Jerry Lee flyttade in. Grå som bly, med kritvit svansspets. Med detta nyförvärv sällade jag mig till den lyckliga familjen crazy cat ladies. Det är ett trivsamt släkte.

Så nog fanns det höjdpunkter även det senaste året, alltid. Men kanske starkast ändå:

2015 lärde jag mig hur det känns att älska någon inifrån och ut. Det var förvisso en hastigt flammande låga vars glöd dock fortsatt förvirra mig – och fortfarande gör det – men det var ändå något jag aldrig kommer att glömma. Jag har älskat förut, det har varit ärligt och innerligt, men den här gången var olik alla andra. Det var kärlek från tårna, via hjärtats mest undangömda vrår till huvud och hjärna, från yttersta spetsen på mina fingertoppar till maggropens innersta reflexer. Det var överväldigande. Det var nervöst och samtidigt mer hemtamt än någonsin förr. Trots att det slutade som det gjorde och alldeles för tidigt dessutom, var det en första erfarenhet av något fulländat och jag känner inget annat än tacksamhet för det som var.

Så C, som Dawes sjunger på en av topparna här på årslistan:

I hope the world sees the same person that you always were to me
And may all your favorite bands stay together

 

PS 1: Allra bäst på listan? Be mig inte välja! Men Leon Bridges, Jason Isbell och Chris Stapleton slåss om det. Och kanske någon till. Kanske alla tjugo. Det är faktiskt inte lönt att ni frågar.

PS 2: På länkad årslista i texten är det alltså de tjugo bästa låtarna 2015, utan inbördes rangordning. Däremot är låtarna i lista två, plats 21-30, precis som alltid ordnade med bäst först och sedan fallande skala. Allt för att ni ska se vilka som hamnade preciiiis utanför. Och kanske känna ett uns av den ångest som fyllt mina senaste dagar när jag lagt sista handen vid dessa listor. Det finns för övrigt också en tredje lista med ytterligare 34 lyssningsvärda låtar för den som inte kan få nog av twang, cowboyhattar, skäggiga män och sorgsna melodislingor.

 

tunes15_1

tunes15_2

 

Annonser

Postat i:2015, Kärlek, Listor, Musik, Politik

2 Responses

  1. Texas tankar skriver:

    Väldigt fint skrivet Helena. Låtarna har jag bara ögnat igenom, men orden har jag låtit tränga in. i lugn och ro.

  2. Bengt-Göran Andersson skriver:

    Mycket bra listor Helena! 18 st fattas mig. Som du vet köper jag inte låtar – håller fast vid album. Jag rankar dem inte heller – här är några jag fastnat för som inte finns på dina listor:
    Alela Diane & Ryan Francescoli ” Cold moon”
    Amber Run ” 5AM”
    Amy Helm ” Didn´t rain”
    Brandon Grafius ”Another door”
    Cicada Rhythm
    City & Colour ”If I should go before you”
    Daniel Martin Moore ”Golden age”
    Daniel Romano ”If I´ve only one time askin´”
    Dean Owens ”Into the sea”
    Donny Fritts ”Oh my goodness”
    Drew Holcomb & The Neighbours ”Medicine”
    Eleni Mandell ” Dark lights up”
    Gabriel Kelley ”Lighter shades of blue”
    Great Lake Swimmers ”A forest of arms”
    Greg Holden ”Chase the sun”
    Half Moon Run ”Sun leads me on”
    Homesick Hank ”Beautiful life”
    Iris Dement ”The trackless woods”
    Jeffrey Foucault ”Salt as wolves”
    John Grant ” Trey tickles….
    Josh Pyke ”But for all these shrinking hearts”
    Kurt Vile ”B´lieve I´m going down”
    Matthew Perryman Jones ”Cold answer”
    Noah Gundersen ” Carry the ghost”
    The Oh Hellos ”Dear wormwood”
    Richard Hawley ” Hollow meadows”
    Shawn Mullins ”My stupid heart”
    Vance Joy ”Dream your life away…

    Nu ser vi fram emot 2016 och hoppas att det kommer många bra släpp. Ha det gott!! / bege

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: