En tacksamhetens tanke såhär i juletid

En vecka kvar av 2013, det är inte dags att sammanfatta året riktigt än. Men det är ändå oundvikligt att tänka tillbaka lite en dag som denna. På den inglasade balkongen står skinkan jag kokte igår, en stor kakburk fylld med godis av olika slag, lite sillrester från julmiddagen för någon vecka sedan, rullsyltan med pistagenötter som blev färdig klockan ett i natt efter fyra timmar i ugnen. Där står hemlagad leverpastej, hemstoppad korv, brunkål – och ett par tomflaskor pepparkakssnaps och glögg som gått åt under jultidens olika sammankomster.

Förutom en röd, pälsbeklädd virvelvind vid namn Buddy, som närsomhelst kan knocka ner ett ljus i sin jakt på husets leksaksmöss och göra denna julafton allt annat än fröjdefull – vilar det en frid över denna morgon och förmiddag. All mat är klar, alla julklappar inslagna. Det finns tid för eftertanke.

Jag tänker på fjolårets julafton. Då levde Bob, han var förmodligen sjuk men vi visste inte om det. Han låg bredvid mig i soffan under lillejulafton och sträckte fram halsen så att jag kunde stryka honom under hakan, hans favoritställe att bli klappad på. Jag saknar Bob. Och är samtidigt tacksam för den röda virvelvinden som kommit i hans ställe.

Det här året har gått i vågor. Inga dramatiska monsunvindar, men det har gungat i båten vid olika tillfällen. Jag ska skriva mer om det när vi närmar oss nyår. Men som en röd tråd genom hela 2013, liksom året innan det och innan det och… ja, ni fattar, fanns än en gång det viktigaste jag har: människorna jag håller kära. Familjen, såklart. Som inte bara utgörs av de allra närmaste utan också släkten i en vidare mening. Vännerna som varit mina bästa i snart tjugo år, fotbollskompisarna jag känt sedan jag var tio, kloka arbetskollegor, medlemmarna i mina båda bokcirklar, lagkamraterna i Korpen, de älskvärda nördarna i matcirkeln, alla de fina människor jag lärde känna under ett tidigare förhållande och som håller fast vid mig trots att jag inte kan pricka en ton ens under vårt årliga snapsvisemaraton.

Det kanske allra bästa med att vara jag, förutom självbildsramsan jag ärvt av min pappa (rolig, snäll, intelligent, snygg, charmig – och ödmjuk), är denna rikedom som är mina vänner och min familj. Som känner mig på olika sätt och i olika sammanhang – men som alla får mig att tänka efter och i nya banor, som får mig att känna och att skratta

Denna förmiddag, när lugnet lägger sig över lägenheten och inga katter brunnit upp medan jag skrivit detta, är det tacksamhet jag känner mest av allt. Genom sorger och framgångar, genom lycka och villrådighet har jag axlar att vila mitt huvud mot. Massor av axlar.

Så, medan den sista glöggen rinner ner genom min strupe och det traditionella släktfirandet strax tar vid: tack alla för att ni varit en del av mitt liv även i år.

Utan er vore jag intet.

 

Filed under: Livet, Vänskap

Efter 16 år: ett bevis (på vår träff med Mikael Wiehe)

En gång i tiden, vi kan väl säga att det var vårvintern 1997 – för det var det. Vi var 19 år gamla, eller 19 år unga, och skulle precis gå ut gymnasiet (min pappa säger att jag inte får säga ”ta studenten” ety det är ingen riktig student numera) och hade precis börjat bli de vänner vi fortfarande är. Nunnorna, mina bästa.

Jag hade läst Mats Olssons musikroman ”De ensamma pojkarna”, där han (full av förakt) i ett passus skrev om hur romanens huvudperson går längs Malmös gator och till slut passerar det gula hus där han (i romanen) hört att Mikael Wiehe byggt sig en etagevåning.

Mikael Wiehe var min största idol då och förblev det ett bra tag till. Jag hade predikat så mycket om Wiehe att också mina vänner hade en sorts relation till honom, kanske till och med en förkärlek. På något sätt var det därför helt logiskt att vi en eftermiddag när vi förmodligen hade marknadsföring på schemat gav oss ut på stadens gator för att leta upp den där etagevåningen Mikael Wiehe tydligen bodde i. Följde man boken kunde man, tänkte vi, räkna ut ungefär var den borde ligga och vi kom fram till att Mats Olsson måste menat de ganska nya husen på Kasinogatan, en tvärgata till gågatan i Malmö.

Sagt och gjort. I ett vackert solgass vandrade vi iväg från Borgarskolan, mot city. Tog hissen upp på översta våningen och ringde på första bästa dörr. Det var inte Mikael Wiehe som öppnade utan en yngre kvinna som såg rätt förvirrad ut. ”Är det här Mikael Wiehe bor?” sade vi i kör. Kvinnan tittade storögt på oss och fick fram ett nekande. Kören: ”Bor han granne då, kanske?”. Ännu ett nekande. Stackars kvinna, anfallen av fem rosenkindade tonåringar, hon hade ingen aning om vad vi pratade om.

När vi kom ut på gatan igen ringde jag min pappa, som genom sitt jobb på stadens största tidning förstås kunde få fram uppgifter gemene man inte var mäktig (detta var innan internet, dock fanns mobiltelefonen). Vi fick adressen, huset visade sig ligga bara en liten bit bort.

Nu visste vi att vi var rätt. På gården utanför porten var vi tvungna att hämta andan, alla var uppspelta som inför en tolvårings möte med Justin Bieber, någon hade handsvett, alla var röda i ansiktet och ja, ett par stycken måste stilla nerverna med en cigarett. Fnittrande stod vi därute och beredde oss på att gå in men ingen vågade riktigt för plötsligt var det så verkligt, men till sist tog den modigaste av oss bladet från munnen och ringde på porten och vi blev insläppta.

Det var dock inte en etagevåning Mikael Wiehe ”byggt sig” (huset är ett funkishus från 40-talet), redan på första våningen öppnade en vänlig kvinna dörren och log mot oss. ”Ni ville träffa Mikael?”, sade hon och ledde oss rakt igenom lägenheten där jag och L. snabbt fingrade på en av gitarrerna som hängde på väggen (man måste ju passa på) och ut genom en andra ytterdörr in i nästa trapphus, där Mikael Wiehe stod i dörröppningen till det som skulle visa sig vara hans arbetslägenhet.

Här någonstans är mitt minne väldigt blurrigt. Det var så långt kanske det största ögonblicket i mitt liv, åtminstone utanför fotbollen. Mikael Wiehe. Där. Rakt framför oss. Leende. Handsvetten ökade markant i styrka. ”Jag såg er stå därute på gården och undrade just vad ni kunde tänkas vilja”, sade han småskrattande (jaja, jag hittar på det där med småskrattandet, mitt minne är alltså blurrigt – men jag tror att han småskrattade, vilket för all del vore alldeles logiskt). Och: ”Det är så konstigt, för jag sitter precis och skriver på en låt som ska heta Det bor tusen kvinnor i mitt hus och så kommer ett helt gäng unga kvinnor och hälsar på”.

Här slutar mitt minne helt. Jag har ingen aning om vad som sades mer än detta, jag vet att han signerade ett par skivor jag hade med mig (vilket, slår det mig nu, ger oss ett exakt datum: den 6 februari 1997), men hur länge vi stannade där i arbetslägenheten har jag inte en susning om. Förmodligen inte så länge. När vi kom ut genom porten och ut på gården igen höll vi på att bryta ihop allihop, så smittade av min Wiehe-yra var mina vänner att de liksom fnissade och skrattade uppspelta om vartannat. Personligen var jag inte mig själv på flera dagar.

Av den där låten, ”Tusen kvinnor bor i mitt hus” hörde jag dock inte mycket efter det. Inte så mycket som en ton, varken på skivorna eller på någon av de hundratals konserter jag såg under åren som följde.

Förrän nu.

På nya albumet ”Isolde”, som släpptes i dagarna, finns ett spår som heter ”1000 kvinnor”. Första versen: Jag lever i ett hus med tusen kvinnor /
Jag lever i ett hus med tusen rum / Jag ser dom när dom kommer och försvinner / Och aldrig blir det nånsin riktigt lugnt.

Jag kan ju inte veta säkert, men skulle tro att en del av den där låten skrevs en solig februaridag 1997. När jag var 19 år och livet var en enda lång ljustunnel av förväntan.

Låten tillhör verkligen inte Mikael Wiehes bästa alster, inte ens översta halvan, men ofrånkomligen kommer den alltid ha en särskild plats i mitt hjärta. Som en påminnelse om begynnande vänskap. Om oskyldiga själar. Och en tid när allt var möjligt.

”1000 kvinnor” finns på Spotify.

Filed under: Minnen, Musik, Vänskap

Semesterrapport i detalj

Jag vet att ni nästan dött av nyfikenhet. Fyra veckors semester, vad har hon gjort av den?

Vi kan ju börja med att konstatera att så särskilt mycket läsning blev det i alla fall inte. Magasinhögarna är intakta, bokpelaren knappt rörd. Read it later-appen är snarare påfylld än tömd.

Men ändå. En förbannat bra semester.

Vi tar det dag för dag bara för att vi kan:

6 juli: en första semesterkväll bör firas med champagne. Och öl. Och hamburgare. Och de sex bästa vännerna man någonsin kan önska sig. Skvaller, skratt, allsång till Backstreet Boys och J-Lo, höga röster, Jägermeister, dans och så tårar till efterfestvinet. Väldigt like it’s 1999.

7 juli: inser att jag inte alls är 21 utan 34. Går till frisören som i dimma, handlar chips, dippa och tacomiddag och tillbringar eftermiddagen och kvällen med att liggande i soffan sträckse Brothers & Sisters nästsista säsong.

8 juli: noterar att Eurovision Song Contest nästa år placeras i Malmö (med den märkliga motiveringen att vi är en stad med mångfald – är inte Stockholm och Göteborg det?) och roas av efterföljande reaktioner från kränkta Stockholmare på Twitter. Övergår sedan till att imponeras av Roger Federer, som finalslår hemmahoppet Andy Murray i Wimbledon med 4-6, 7-5, 6-3, 6-4. Har alltid gillat Federer.

9 juli: konstaterar att Joni Mitchells River platsar på min topp 10-lista över världens bästa låtar. Äter middag hos pappa i Höllviken och ser MFF förlora borta mot Örebro.

10 juli: utser den spanska fårosten Pago Los Vivales till världens bästa ost.

11 juli: lyckas på morgonen få biljetter till Patti Smiths spelning på KB i september, vilket sätter tonen för hela dagen. Älskar musiken i First Aid Kits Sommar-program, skrattar högt åt en krönika om föräldragenerationen i Nöjesguiden och rörs sedan av Lena Dunhams text om nyligen bortgångna Nora Ephron i The New Yorker. Ser andra avsnittet av Dunhams serie Girls och utnämner den på stående fot till en självklar plats på min topp 10-lista över världens bästa tv-serier (övriga, spontant utan eftertanke och inbördes ordning: West Wing, This life, The Wire, Sopranos, Friday Night Lights, Sex and the city, Seinfeld, Downton Abbey och brittiska The Office).

12 juli: läser ut bokcirkelboken Om man håller sig i solen (Johanna Ekström) med 27 minuters marginal till kvällens träff. Ger boken en 4:a och placerar den i samma kategori som Joan Didions Ett år av magiskt tänkande och Märta Tikkanens Två, dock utan att nå riktigt samma nivåer.

13 juli: äter burgare och dricker grymma jordgubbsdaiquiris på Debaser tillsammans med övriga delar av matcirkeln. Pratar kärlek, motorcyklar och stickning.

14 juli: åker till Tjörnarp med pappa och K. Klipper häck och rensar rabatter.

15 juli: underhålls hela dagen av tjocka släkten: pappa, kusiner, faster, bror, respektive och hela generationen under vår. Matar hästar, går promenader längs grusvägarna, ser rådjur, kastar frisbee och grillar abborre i foliepaket.

16 juli: plockar buskarna tomma på vinbär och återvänder sedan till staden. Ser Birdsong, miniserien som utspelar sig runt Första Världskriget i allmänhet och slaget vid Somme i synnerhet. Gråter förstås ögonen ur mig.

17 juli: möter min bror i tennis för första gången på två decennier, förlorar med 4-6, 6-3, 5-7. Får inte rätt på forehand och serve. Zlatan blir klar för Paris Saint-Germain och håvar in 35 000 Euro om dagen.

18 juli: har kusin S. och hans A. samt deras lilla dotter på middag. Bjuder på kallrökt lax, helstekt lamm och marängpaj med röda vinbär från Tjörnarp. Samt, som följande morgon skulle visa: en icke oansenlig mängd vin.

19 juli: tar emot vännen L. med öppna armar (hon kommer med oliver, crostini, pesto, chark, ostar och vin). Pratar natten lång.

20 juli: kokar gelé av både svarta och röda vinbär, ser tredje avsnittet av Girls och vill pausa och skriva ner nästan varje replik. Dör när huvudpersonen avslutar med att helt orytmiskt dansa till Robyns Dancing on my own.

21 juli: ser dokumentären om Marlene Dietrich som gick på K Special för ett tag sedan. Fascineras av dessa stora stjärnor och deras komplexa personligheter och öden. Jmf Edith Piaf, Greta Garbo, Marilyn Monroe.

22 juli: följer minnesceremonierna från Utöya lite på tankeavstånd. Minns hur skrämmande allting tedde sig ett år tidigare. Åker till Tjörnarp med L.

23 juli: läser sent omsider artikeln i Sydsvenskan om svartjobbarna på krogarna vid Möllan. Känner mig privilegierad men maktlös, som när jag läste Yarden (Kristian Lundberg). Berörs på djupet av Rakel Chukris Sommar-prat. Äter tapas och dricker spritzer.

24 juli: tvingar L. att plocka krusbär och röda vinbär, blir bitna av blinneknaggar och myggor. Beställer en rök att ha på landet. Återvänder till staden.

25 juli: ligger en kort stund vid poolen, vilket är första gången sedan flytten till pensionärshemmet. Ser Sverige säkert besegra Sydafrika i OS-premiären i fotboll. Grillar för första gången någonsin på min egen balkong och låter Elvis sova på den enda stolsdynan jag packat upp bara för att han ser så lycklig ut.

26 juli: skrattar åt Elvis som fått hicka och fyller på spellistan med låtar från 2012, där Dr John, Justin Townes Earle, Lambchop, Honeycutters, Loudon Wainwright III, Father John Misty, Soap & Skin, Beach House, Yarn och Kate Campbell får chansen att hävda sig. Tar bussen till Möllan för att dricka öl med J. (och, skulle det visa sig, V.), diskuterar den samhälleliga utvecklingens eventuella existens.

27 juli: tar med mig L. och lägger mig vid poolen större delen av dagen. Badar flera gånger trots den iskalla temperaturen (26 grader). Somnar ifrån OS-invigningen någonstans vid Mr Bean.

28 juli: fyller dagen med OS. Ser Sverige spela 0-0 mot Japan, starkt men ödestigert. Ser också Henri Hurskainen förlora sin premiär och blir trots resultatet sugen på att spela badminton. Utmanar min bror.

29 juli: har husmorsdag. Kokar chutney och marmelad av krusbären från Tjörnarp, gelé av de röda vinbären och sätter årets andra likör. Träffar J. och J. på Debaser (vilket alltså blir det tredje besöket denna semester) för att äta skaldjursspann. Pratar relationer och Strindberg. Får med mig rökta isterband hem, direkt från Småland.

30 juli: åker till Tjörnarp och tänker på farmor, som dog för tre år sedan på dagen. Äter hemkokt krusbärskräm till hennes ära och gråter en skvätt i min ensamhet.

31 juli: blir överväldigad av den samlade bilmotorkunskapen hos mina Facebook-vänner och löser med deras hjälp problemen med mitt kylarsystem innan hemfärd till staden. Ser Sverige spela 2-2 mot Kanada i OS = förstaplacering i gruppen och Frankrike i kvartsfinal. Gläds åt att över 70 000 finns på plats på Wembley för att följa Storbritannien-Brasilien. I damfotboll.

1 augusti: kokar hallonsylt på bären från Tjörnarp. Tillbringar kvällen med blå himmel, guppande segelbåtar, mamma och runt tusen Limhamnsbor – samt Björn Ranelid, som två gånger reciterar texten från Mirakel samt inte alldeles oävet sjunger Flottarkärlek.  Köper Öppet brev till George W Bush och äter laxwraps med efterföljande kaffe och likör. Tänker att föräldrar är bra på att fixa med sådant.

2 augusti: åker på årlig trädgårdsinspirationsturné med vännen H. Lunchar på Apotekarns trädgård i Simrishamn och får Medelhavsinspiration till nästa års balkong. Köper dyrt fat men avstår fin tagine. Ångrar mig när vi lämnat platsen, men för sent. Köper fiskspett och rökta räkor på Buhres fisk i Kivik, kör till Tjörnarp och pratar trädgård tills solen går ner över hagarna.

3 augusti: återvänder till staden, ser Sverige få stryk av Frankrike i en medioker OS-kvartsfinal. Fastnar framför OS nästan hela kvällen och börjar mitt i allt nästan önska att spelen ska vara över så att det normala livet kan komma åter. Avbryts i dessa tankar av Roger Federer, som tar sig till final efter hela 19-17 i avgörande set.

4 augusti: lägger in gurkor tillsammans med mamma, C. och Å. Tänker att det nog inte finns något vackrare än nyinlagda gurkor. Kanske nyplockade röda vinbär? Jobbar för första gången på fyra veckor: skriver matchrapporter från fotbollens lokala serier.

5 augusti: tar med gamla fotbollsvännen T. (som jag snart känt i 25 år – crazy) till Swedbank Stadion för att se MFF-Häcken. 0-0 i avslagen tillställning, men fint att träffa T. Somnar i soffan framför OS.

6 augusti: dör när klockan ringer. Konstaterar att semestern är slut.

Filed under: Böcker, Blåblåvindarochvatten, Fotboll, Kärlek, Livet, Mat & Dryck, Musik, Oslo/Utöya, Semester, Tjörnarp, Traditioner, Vänskap

En gång valp, alltid valp

Tänk er en stugby på skånska landsorten, någonstans i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. En stor förening har hela sin ungdomssektion på träningsläger där under en vecka. Pojkar och flickor mellan tio och 14 år, mer än 300 kids, har spridits ut i de gula små stugorna. Det är natt, himlen är stjärnklar och det susar lätt i skogspartierna. Sakta rullar en minibuss ut från en av uppfarterna och rör sig genom stugbyn. Lamporna är släckta, bara knastret under däcken avslöjar att någon är på väg någonstans. I minibussen sitter 20 flickor intryckta, spänt fnissande. På väg mot ännu ett rackartyg.

Flickorna i den där bussen på de där träningslägren var vi, vi i vårt flicklag. Varje år var det vi. Vi bröt oss in i yngre lags chipsförråd och stal påsar med hem. Vi smög in hos äldre lag och blötte deras handdukar för att sedan lägga dem i frysen (där de frös fast i väggarna så att det knappt gick att få loss dem). Vi sprutade vatten mot andra stugors fönster (och ibland dess invånare), vi sköt raketer mot den nattsvarta himlen och skrämde slag på både spelare och ledare. Allt på initiativ av våra tränare (vem tror ni körde bilen…), som varje morgon blev utskällda av alla andra under den dagliga ledarträffen. Varje år ville övriga lag skicka hem oss. Men icke. ”En himla tur att vi vann nästan alla våra matcher, för det var vårt enda försvar, att vi var så framgångsrika”, berättade vår gamle lagledare Tommy och tränare Vante flera år senare. Själva förstod vi aldrig hur ökända vi var i stugbyn.

Igår hade vi en överraskningsfest för Tommy, mer känd som Chefen, nyligen 60 år fylld. Vi var tio spelare, två ledare och en fotbollsänka och det var 16-17 år sedan jag träffade ett par av dem (mådde pyttelite illa när jag skrev den meningen). Det var så sjukt kul. De där åren i flicklagen var kanske de roligaste i mitt liv och jag skrattar fortfarande lika gott åt alla minnen. Domare man glömt (förträngt), matcher man vunnit, dumheter man sagt. Oförglömliga personligheter som kommit och gått: Bettan från Ungern som vinkade adjö till oss efter utvisningsbesked och dagen efter kom och tränade som om ingenting hade hänt. Eller Eskil som hade röda hängslen för att hålla uppe shortsen. Nettan som var köksa i Hästveda ett år och köpte öl och Marlboro mentol till oss allihop.

Allt detta pratade vi om under överraskningsfesten i lördags – och lite till. Att kunna minnas tillsammans, att dra alla interna skämt som ingen annan förstår, prata om ansikten alla ser framför sig… Det är oslagbar underhållning. Mitt hjärta blir alldeles varmt när jag tänker på dessa gamla lagkamrater. Om man kan älska människor man inte längre känner är medlemmarna i mitt flicklag min eviga familj. Det är en vacker känsla och en av anledningarna till att jag tycker att det borde vara obligatoriskt för alla barn att under några år utöva lagidrott. Så mycket kemi, respekt, förmåga att stötta och hålla samman – som föds i lagidrott. Och som man bär med sig genom hela livet.

Jag är säker på att jag inte varit den jag är idag om jag inte spelat fotboll i allmänhet och i just vårt lag i synnerhet. Vi hade fantastiska tränare som hela tiden balanserade på rätt sida av skoj och satsning (vi spelade trots allt i en elitklubb, det var inte bara till att lalla runt), av allvar och lek. Vi hade en stark sammanhållning som föddes tack vare gott ledarskap.

Apropå Tommy, förresten. Även han har bidragit till de samlade häftena med lagets bevingade ord genom åren: ”Honung är för mesar, de tuffa stoppar biet direkt i munnen”.

Jag tror att det säger allt och inget om varför jag minns mina flicklagsår med en så översvallande värme. Tack, Tommy. Tack, Vante. Och tack alla fantastiska medvalpar.

Filed under: Fotboll, Kärlek, Minnen, Vänskap

Midsommar

Förutom julen är midsommar min absoluta favorithögtid. Nu är ju konkurrensen förvisso inte knivskarp, men ändå.

Nyår är trevlig mest för att den numera innebär riktigt bra mat i åtminstone tre etapper (och förvisso för att min nostalgiska sida tycker om själva bokslutsgrejen). Påsken gillar jag för att mamma alltid bjuder på superbt sillbord samtidigt som jag själv sedan ett par år tillbaka gjort det till en tradition att öppna upp Tjörnarp för säsongen den helgen (med ”öppna upp” menas då en lätt städning inomhus, övernattning och grillade revben från Lillehem).

Övriga högtider kan vi väl lämna därhän.

Det finns förstås inte mycket att ogilla med midsommar. Det är ljust, det är om inte varmt och soligt så i alla fall ljummet. Det blommar i rabatter, på ängar och i vägkanter och grönskan är sådär frodig som endast en gräsallergiker kan tänka sig att muttra något negativt om. Matbordet dignar av sill, sill, sill så långt ögat kan nå och peppriga rädisor, nypotatis som just fått riktig smak (de där första, vattniga stackarna som kommer redan i maj vägrar jag att befatta mig med) och ljummet, nybakat grovt bröd… Åh, vad jag älskar det. Bara smaken av gräddfil med massor av finklippt gräslök kan få mina ögon att tåras.

Denna midsommar firade vi hos en god vän med stuga alldeles vid Ringsjön, med vy direkt mot vattnet från det uterum där vi intog maten skyddade från kalla vindar. Eftersom jag har ett självvalt mellanår när det gäller matlagning och traditioner, hade jag befriat mig själv från den matjessilltårta som annars smakar som en gåva direkt från gudarna och hade heller inte lagt in någon sill eller bakat något bröd. Men en västerbottenpaj snodde jag ihop i Tjörnarpsköket innan avfärd mot Ringsjön och sillen hade inhandlats på Johan P så det var väl inte så mycket att orda om. Barnen paddlade runt i sjön, vi skålade i dillsnaps och Hallands fläder och sjöng sånger som ingen riktigt verkade kunna melodin till. Det var mycket trevligt alltsammans.

När mörkret fallit och magen fyllts på med jordgubbar, kaffe och den sista krusbärslikören från 2010 års Tjörnarpsskörd sjönk vi alla ner i den vedeldade badtunnan där det serverades hallondaiquiris en masse och livets alla väsentligheter avhandlades. Korv med bröd och Jansson och sedan i säng.

Det var faktiskt en så fin dag och kväll att jag till och med glömde bort att dra mitt paradnummer om att vi nu går mot mörkare tider. Inte blev jag myggbiten heller. Så det var en utmärkt midsommar, inte tu tal om den saken.

Filed under: Blåblåvindarochvatten, Högtider, Vänskap